Mästerligt skådespel i alla fall
FILMENJag gillade "Boogie Nights", älskade "Magnolia" och uppskattade "Punch Drunk Love" för att den pressade Adam Sandler att kliva ur sin standardmall. Jag gillade även "There will be Blood", men när Paul Thomas Anderson ger oss "The Master" blir jag lite tom. Eller snarare - filmen känns tom. Det är en smått märklig känsla att se en film och ändå inte förstå vad den egentligen handlar om. Jag känner mig ointelligent och okunnig och ser mig tvungen att göra lite research för att förstå vad jag missade.
Lyckligtvis hittar jag många röster som finner samma tomhet. Den salige Roger Ebert skrev i sin recension "Fabulously well-acted and crafted, but when I reach for it, my hand closes on air. It has rich material and isn't clear what it thinks about it."
Andra pratar om hur "utmanande" filmen är, att det är en film för en "seriös publik" och så vidare. Så är det kanske. Kanske är "The Master" en film för utbildade, seriösa filmvetare, och inte för en filmintresserad recensent?
Vad som däremot inte lämnar mig tom är skådespelet där både Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman briljerar. De är mästerliga. De som gick på Phoenix skäggig-hip-hopare-bluff bör se "The Master" bara för att inse vilken otroligt stor skådespelare han är. Hans karaktär är otäckt trovärdig - ett alkoholiserat svin som är påtagligt påverkad av andra världskriget med enorma svårigheter att acklimatisera sig i samhället när kriget är över. I fyllan och på flykt tar hans Freddie Quell sig ombord en yacht där den filosofiska ledaren mästaren Lancaster Dodd (Hoffman) kombinerar ett bröllop med studier i The Cause.
Dodd ser något i Quell. Inte bara att han kan tillverka egen sprit, utan något mer. Han är övertygad om att de träffats i ett tidigare liv, för enligt Dodds filosofi är våra nuvarande liv en direkt konsekvens av vad vi gjort och upplevt i våra tidigare. Dodd inspireras av Quell och skriver med ny kraft på sin andra bok. Quell stannar kvar i Dodds närhet, men är bökig och svårkontrollerad. En utmaning för alla. Med de båda kämpar på samtidigt som The Cause växer sig starkare och Dodds filosofier och metoder ifrågasätts från både höger och vänster. Inte minst av Quell som ställs inför ett ultimatum när hans framtid inom organisationen sätts på spel.
Jag letar förgäves efter svar på frågor och en övergripande handling. Det sägs att filmen började som en kritik av Scientologin men att Anderson aldrig riktigt blev så kritisk han borde ha blivit. Samtidigt är Dodds The Cause inte någon överdrivet extrem filosofi, och definitivt inte någon religiös fanatism. Det blir aldrig tillräckligt uppenbart om han är en lurendrejare som lurar åt sig pengar eller inte.
Det är tomt på svar och jag får finna mig i det. Jag återkommer i stället till skådespeleriet. Det är det jag bär med mig från filmen. Minst två mästerliga insatser, dessvärre i en film som tydligen var för utmanande och seriös för mig.
Lyckligtvis hittar jag många röster som finner samma tomhet. Den salige Roger Ebert skrev i sin recension "Fabulously well-acted and crafted, but when I reach for it, my hand closes on air. It has rich material and isn't clear what it thinks about it."
Andra pratar om hur "utmanande" filmen är, att det är en film för en "seriös publik" och så vidare. Så är det kanske. Kanske är "The Master" en film för utbildade, seriösa filmvetare, och inte för en filmintresserad recensent?
Vad som däremot inte lämnar mig tom är skådespelet där både Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman briljerar. De är mästerliga. De som gick på Phoenix skäggig-hip-hopare-bluff bör se "The Master" bara för att inse vilken otroligt stor skådespelare han är. Hans karaktär är otäckt trovärdig - ett alkoholiserat svin som är påtagligt påverkad av andra världskriget med enorma svårigheter att acklimatisera sig i samhället när kriget är över. I fyllan och på flykt tar hans Freddie Quell sig ombord en yacht där den filosofiska ledaren mästaren Lancaster Dodd (Hoffman) kombinerar ett bröllop med studier i The Cause.
Dodd ser något i Quell. Inte bara att han kan tillverka egen sprit, utan något mer. Han är övertygad om att de träffats i ett tidigare liv, för enligt Dodds filosofi är våra nuvarande liv en direkt konsekvens av vad vi gjort och upplevt i våra tidigare. Dodd inspireras av Quell och skriver med ny kraft på sin andra bok. Quell stannar kvar i Dodds närhet, men är bökig och svårkontrollerad. En utmaning för alla. Med de båda kämpar på samtidigt som The Cause växer sig starkare och Dodds filosofier och metoder ifrågasätts från både höger och vänster. Inte minst av Quell som ställs inför ett ultimatum när hans framtid inom organisationen sätts på spel.
Jag letar förgäves efter svar på frågor och en övergripande handling. Det sägs att filmen började som en kritik av Scientologin men att Anderson aldrig riktigt blev så kritisk han borde ha blivit. Samtidigt är Dodds The Cause inte någon överdrivet extrem filosofi, och definitivt inte någon religiös fanatism. Det blir aldrig tillräckligt uppenbart om han är en lurendrejare som lurar åt sig pengar eller inte.
Det är tomt på svar och jag får finna mig i det. Jag återkommer i stället till skådespeleriet. Det är det jag bär med mig från filmen. Minst två mästerliga insatser, dessvärre i en film som tydligen var för utmanande och seriös för mig.
EXTRAMATERIALET
Dessvärre finns det inte mycket att ta med sig från extramaterialet heller. "Behind the scenes"-snutten på åtta minuter är vad den heter - skakiga bilder från kulisserna som egentligen inte visar någonting alls av vikt. Jag har väldigt svårt att se poängen med filmen, även om den slutar med en smått oväntad sekvens.
På omslaget står det sedan "Back beyond" som rubrik på nästa inslag, men i menyn står det kort och gott "Deleted scenes" och innehåller runt 20 minuter borttaget material i collageform, vilket heller inte ger så speciellt mycket mervärde.
På omslaget står det sedan "Back beyond" som rubrik på nästa inslag, men i menyn står det kort och gott "Deleted scenes" och innehåller runt 20 minuter borttaget material i collageform, vilket heller inte ger så speciellt mycket mervärde.
TRE SAKER
1. Lena Endre dyker helt oväntat upp i en liten biroll som en norsk kvinna i San Francisco.
2. Det tog lång tid för Paul Thomas Anderson att skriva historien, och det började med att han ville ha Philip Seymour Hoffman i huvudrollen som grundare av en religiös organisation. Hoffman fungerade som bollplank under den kreativa fasen och var den som föreslog att fokus skulle flyttas till Joaquin Phoenix karaktär.
3. Det har rasat nomineringar och priser över filmen, där de flesta handlar om skådespeleriet där Joaquin Phoenix vunnit "Best Actor" och Philip Seymour Hoffman "Best Supporting Actor". Undantaget är filmfestivalen i Venedig där båda herrarna vann "Best Actor".
2. Det tog lång tid för Paul Thomas Anderson att skriva historien, och det började med att han ville ha Philip Seymour Hoffman i huvudrollen som grundare av en religiös organisation. Hoffman fungerade som bollplank under den kreativa fasen och var den som föreslog att fokus skulle flyttas till Joaquin Phoenix karaktär.
3. Det har rasat nomineringar och priser över filmen, där de flesta handlar om skådespeleriet där Joaquin Phoenix vunnit "Best Actor" och Philip Seymour Hoffman "Best Supporting Actor". Undantaget är filmfestivalen i Venedig där båda herrarna vann "Best Actor".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Joaquin Phoenix (7)
Joaquin Phoenix (7)
