Ett oväntat slut lyfter hela filmen
FILMENInledningen till "Destroyer" är otroligt bra. Nicole Kidman, tärd och åldrad 15 år med smink och krum hållning, spelar polisen Erin Bell som är näst först att undersöka ett mordoffer. Kollegorna undrar varför hon är där när hon ser ut som sjutusen svåra år, men efter att ha tittat några minuter på offret säger hon att hon vet vem som utförde mordet.
Det är en stark inledning som sätter ut spelpjäserna för ett riktigt lovande kriminaldrama och Kidman ser ut som den perfekta blandningen av Dirty Harry och Mons Kallentofts romanfigur Malin Fors (så som hon ser ut i mitt huvud när jag läser om henne). Dessvärre ska resten av filmen inte riktigt matcha den lovande inledningen.
Vi följer Bell när hon försöker lokalisera Silas, en skurk från hennes förflutna. Hon får en färgförstörd sedel skickat till sig, vilket vi redan sett vid mordoffret i inledningen, och det räcker för att hon ska dra slutsatsen att den fram till nu försvunna Silas är tillbaka. Vi förstår därmed att han har en del i varför Bell är så fruktansvärt tärd och risig och via flashbacks ett femtontal år bakåt börjar så småningom en pusselbild klarna. Bell och Chris (Sebastian Stan) var undercoveragenter hos FBI som infiltrerade en kriminell sammanslutning ledda av Silas (Toby Kebbell). Vi tittare förstår att sammanslutningen utförde något sorts brott som slutade illa, men det dröjer ganska långt in i filmen innan alla svar ges.
Parallellt med tillbakablickarna följer vi Bells nutida jakt efter Silas vilket tar henne från en person till en annan och stegvis närmare slutpunkten. Men det är plåg- och smärtsam jakt och vid sidan av de professionella problemen har Bell enorma problem med sin tonårsdotter (Jade Pettyjohn) som av ganska förklarliga skäl inte är guds bästa barn. Det finns många hemligheter mellan scenerna som grävs fram under historiens gång.
Omslaget svämmar över av citat som lyfter fram Kidmans insats som hennes bästa någonsin och så mycket kan man säga att det är en väldigt ovanlig roll i hennes långa cv. Jag har nog aldrig tidigare sett hennes göra en sådan här sorts karaktär och det är ju både roligt och spännande på sitt sätt. Filmen upplever jag däremot som lite väl långsam och om det inte vore så att det kommer en ganska ordentlig överraskning mot slutet hade jag nog känt mig lite snuvad på två timmar av min tid när eftertexterna rullat klart. Med det sagt är det ett bra slut på filmen som på något vis smittar av sig bakåt på hela filmupplevelsen.
Inte så dumt, alltså.
Det är en stark inledning som sätter ut spelpjäserna för ett riktigt lovande kriminaldrama och Kidman ser ut som den perfekta blandningen av Dirty Harry och Mons Kallentofts romanfigur Malin Fors (så som hon ser ut i mitt huvud när jag läser om henne). Dessvärre ska resten av filmen inte riktigt matcha den lovande inledningen.
Vi följer Bell när hon försöker lokalisera Silas, en skurk från hennes förflutna. Hon får en färgförstörd sedel skickat till sig, vilket vi redan sett vid mordoffret i inledningen, och det räcker för att hon ska dra slutsatsen att den fram till nu försvunna Silas är tillbaka. Vi förstår därmed att han har en del i varför Bell är så fruktansvärt tärd och risig och via flashbacks ett femtontal år bakåt börjar så småningom en pusselbild klarna. Bell och Chris (Sebastian Stan) var undercoveragenter hos FBI som infiltrerade en kriminell sammanslutning ledda av Silas (Toby Kebbell). Vi tittare förstår att sammanslutningen utförde något sorts brott som slutade illa, men det dröjer ganska långt in i filmen innan alla svar ges.
Parallellt med tillbakablickarna följer vi Bells nutida jakt efter Silas vilket tar henne från en person till en annan och stegvis närmare slutpunkten. Men det är plåg- och smärtsam jakt och vid sidan av de professionella problemen har Bell enorma problem med sin tonårsdotter (Jade Pettyjohn) som av ganska förklarliga skäl inte är guds bästa barn. Det finns många hemligheter mellan scenerna som grävs fram under historiens gång.
Omslaget svämmar över av citat som lyfter fram Kidmans insats som hennes bästa någonsin och så mycket kan man säga att det är en väldigt ovanlig roll i hennes långa cv. Jag har nog aldrig tidigare sett hennes göra en sådan här sorts karaktär och det är ju både roligt och spännande på sitt sätt. Filmen upplever jag däremot som lite väl långsam och om det inte vore så att det kommer en ganska ordentlig överraskning mot slutet hade jag nog känt mig lite snuvad på två timmar av min tid när eftertexterna rullat klart. Med det sagt är det ett bra slut på filmen som på något vis smittar av sig bakåt på hela filmupplevelsen.
Inte så dumt, alltså.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är regisserad av Karyn Kusama som hunnit med lite allt möjligt under sina knappa 20 år i branschen, bland annat "Aeon Flux" och "Jennifer’s Body".
2. Manuset är skrivet av Phil Hay och Matt Manfredi som också gjort lite allt möjligt, bland annat en del filmer åt Karyn Kusama som till exempel nyss nämnda "Aeon Flux".
3. Det är inte ofta man hör stonerrock av Kyuss och Sleep i filmer, men det kan man göra i "Destroyer".
2. Manuset är skrivet av Phil Hay och Matt Manfredi som också gjort lite allt möjligt, bland annat en del filmer åt Karyn Kusama som till exempel nyss nämnda "Aeon Flux".
3. Det är inte ofta man hör stonerrock av Kyuss och Sleep i filmer, men det kan man göra i "Destroyer".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
