Stundtals lysande katt-och-rått-jakt
FILMENNär "Black and Blue" är som bäst är den en riktigt spännande polisthriller med engagerade action och en hög puls. När den är lite sämre känns den orealistisk och överdriven eller påklistrat sentimental. Lyckligtvis väger den bättre sidan tyngre än den sämre och det blir till slut en helt okej film.
Vi befinner oss i New Orleans. En inte helt problemfri stad som har varit med om ett och annat. Det har nu i sommar gått 15 år sedan orkanen Katrina rörde till det avsevärt och även om den här storyn inte har en överdrivet tydlig koppling till katastrofen finns det ändå spår av den om man gräver djupt i det hela. Vår huvudperson Alicia West (Naomie Harris) är ny inom poliskåren med allt vad det innebär. Hon har gjort en sorts klassresa från de fattigare delarna av stan via militärtjänst i Afghanistan till att bli polis utrustad med viljan att göra gott och en kroppskamera. Den ska visa sig vara avgörande för den här historien, för genom den lyckas hon filma något som gör henne till ett hett villebråd - av sina egna.
Precis innan har vi fått ta del av Alicias nya komplicerade liv. För sina gamla bekanta i området Kingston är hon en svikare och fienden. Äldre kollegor läxar upp henne genom att förklara att hon är blå nu, inte svart. För Alicia är livet inte så bestämt eller enkelt, och när hon jagas av alla tänkbara figurer gäller det för henne att hitta de hon kan lita på.
Jag hade ärligt talat inga större förväntningar på filmen. Den kändes på förhand, inte minst efter baksidetextens två ynka meningar, som en actionthriller i mängden, men jag blev oväntat engagerad och fokuserad tämligen snabbt. Filmen har ett positivt stressinslag som skapar ett omedelbart driv i historien och det hjälper nog till en hel del. Dessvärre upplever jag att storyn känns lite begränsad och när det inte finns så mycket mer att säga landar filmen i orealistiskt krig med pang-pang en masse. Där tappar "Black and Blue" mig.
Men som jag konstaterade inledningsvis är filmen betydligt bättre än den är sämre och det gör att det helt klart inte är bortkastad tid att se den.
Vi befinner oss i New Orleans. En inte helt problemfri stad som har varit med om ett och annat. Det har nu i sommar gått 15 år sedan orkanen Katrina rörde till det avsevärt och även om den här storyn inte har en överdrivet tydlig koppling till katastrofen finns det ändå spår av den om man gräver djupt i det hela. Vår huvudperson Alicia West (Naomie Harris) är ny inom poliskåren med allt vad det innebär. Hon har gjort en sorts klassresa från de fattigare delarna av stan via militärtjänst i Afghanistan till att bli polis utrustad med viljan att göra gott och en kroppskamera. Den ska visa sig vara avgörande för den här historien, för genom den lyckas hon filma något som gör henne till ett hett villebråd - av sina egna.
Precis innan har vi fått ta del av Alicias nya komplicerade liv. För sina gamla bekanta i området Kingston är hon en svikare och fienden. Äldre kollegor läxar upp henne genom att förklara att hon är blå nu, inte svart. För Alicia är livet inte så bestämt eller enkelt, och när hon jagas av alla tänkbara figurer gäller det för henne att hitta de hon kan lita på.
Jag hade ärligt talat inga större förväntningar på filmen. Den kändes på förhand, inte minst efter baksidetextens två ynka meningar, som en actionthriller i mängden, men jag blev oväntat engagerad och fokuserad tämligen snabbt. Filmen har ett positivt stressinslag som skapar ett omedelbart driv i historien och det hjälper nog till en hel del. Dessvärre upplever jag att storyn känns lite begränsad och när det inte finns så mycket mer att säga landar filmen i orealistiskt krig med pang-pang en masse. Där tappar "Black and Blue" mig.
Men som jag konstaterade inledningsvis är filmen betydligt bättre än den är sämre och det gör att det helt klart inte är bortkastad tid att se den.
EXTRAMATERIALET
Två kortare featuretter som känns som det som för kallades "electronic press kits" ligger med. Det vill säga: lite skrap på ytan om vad filmen handlar om och hur den gjordes. Scener ur filmen varvas med skådespelare och andra inblandade som säger positiva saker. Inget märkvärdigt, men heller inte helt ointressant.
En samling bortklippt finns också med. Vissa klipp är rena trimningar medan andra är relativt långa sekvenser.
En samling bortklippt finns också med. Vissa klipp är rena trimningar medan andra är relativt långa sekvenser.
TRE SAKER
1. Av någon märklig anledning upplever jag Naomi Harris som en "ny" skådespelerska. Så är det ju inte. De senaste 15 åren har hon gjort Hollywood-filmer utöver det hon gjort och gör i hemlandet England. Hon debuterade ju redan 1987 som elvaåring och då är man på inga sätt "ny".
2. Mike Colter, för mig känd som Luke Cage spelar knarkbossen Darius Tyrell som dyker upp som stenhård typ med hallickpäls, guldtänder och en sjujävla pondus. Lite lätt karikatyrisk figur, men Colter har ju onekligen musklerna att matcha karaktären.
3. På något sätt är det så självklart att KRS-Ones klassiker "Sound Of Da Police" spelas i filmen. Woop-woop!
2. Mike Colter, för mig känd som Luke Cage spelar knarkbossen Darius Tyrell som dyker upp som stenhård typ med hallickpäls, guldtänder och en sjujävla pondus. Lite lätt karikatyrisk figur, men Colter har ju onekligen musklerna att matcha karaktären.
3. På något sätt är det så självklart att KRS-Ones klassiker "Sound Of Da Police" spelas i filmen. Woop-woop!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
