Två timmar må-dåligt-scifi
FILMEN"The Midnight Sky" släpptes dagen innan julafton och bjuder på sanslöst dålig julstämning. I och för sig är det väl helt i sin ordning året 2020 som går till den moderna historien som det absolut sämsta. Den George Clooney-regisserade filmen är dock inte dålig, men någon feel-good är det verkligen inte tal om.
Året är 2049 och den stora katastrofen inträffade för några veckor sedan. På en arktisk forskningsbas stannar forskaren Augustine (George Clooney) kvar när alla andra evakueras. Var ska han ta vägen och varför? Han är nämligen cancersjuk och är redo att vänta in slutet i sin ensamhet. Kanske kan han göra lite nytta under tiden. Via flashbacks ser vi hur han ett okänt antal år tidigare (då spelad av Ethan Peck) redovisar argument för att den fram till dess okända Jupitermånen K-23 har många egenskaper som passar jordbor.
I filmens nutid har en liten grupp forskare varit på just K-23 och är på väg tillbaka till jorden och Augustine väntar in stunden då han kan få kontakt för att förmedla det dystra beskedet att det inte finns något att komma tillbaka till. Då upptäcker han att han inte är ensam på stationen. En liten stum flicka, Iris (Caoilinn Springall), har blivit kvarlämnad och den sjuka forskaren tar motvilligt sitt ansvar. Det hela blir inte bättre när de tvingas lämna sin bas för att ta sig norrut genom ett förskräckligt klimat för att nå en väderstation med en starkare antenn.
Samtidigt råkar besättningen på rymdfarkosten Æther med höggravida Sully (Felicity Jones) i spetsen ut för otrevligheter. Först hamnar de ur kurs och sedan lagom till att de får kontakt med Jorden hamnar de i ett meteorregn som skadar deras skepp avsevärt, vilket leder till ett livsfarligt uppdrag där Sully och kollegorna Adewole (David Oyelowo) och Maya (Tiffany Boone) riskerar allt.
Vi får alltså två parallella historier som båda har mycket pengar på må-dåligt-kontot och det blir nästan lite för mycket. Det känns som att det kanske hade räckt med en av dem, men när vi så småningom landar i finalen blir det plötsligt logiskt varför vi får så mycket av båda historierna. Här finns det ett emotionellt lager som blir en liten belöning efter två timmar.
Filmen är lite långsam emellanåt, men den är mycket välgjord. Clooney har inspirerats lite av Alejandro González Iñárritus "Gravity" som han själv var med i och en del partier i filmen utspelar sig i samma viktlöshet och är gjort med samma finess. Det är även visuellt slående, både i skeppet Æther och på forskningsstationen men framför allt på månen K-23 som verkligen har ett unikt utseende. Jag gillar det.
"The Midnight Sky" är kanske ingen fullträff, men är man bra sugen på dystopisk post-apokalyptisk scifi så är den helt klart ett bra val.
Året är 2049 och den stora katastrofen inträffade för några veckor sedan. På en arktisk forskningsbas stannar forskaren Augustine (George Clooney) kvar när alla andra evakueras. Var ska han ta vägen och varför? Han är nämligen cancersjuk och är redo att vänta in slutet i sin ensamhet. Kanske kan han göra lite nytta under tiden. Via flashbacks ser vi hur han ett okänt antal år tidigare (då spelad av Ethan Peck) redovisar argument för att den fram till dess okända Jupitermånen K-23 har många egenskaper som passar jordbor.
I filmens nutid har en liten grupp forskare varit på just K-23 och är på väg tillbaka till jorden och Augustine väntar in stunden då han kan få kontakt för att förmedla det dystra beskedet att det inte finns något att komma tillbaka till. Då upptäcker han att han inte är ensam på stationen. En liten stum flicka, Iris (Caoilinn Springall), har blivit kvarlämnad och den sjuka forskaren tar motvilligt sitt ansvar. Det hela blir inte bättre när de tvingas lämna sin bas för att ta sig norrut genom ett förskräckligt klimat för att nå en väderstation med en starkare antenn.
Samtidigt råkar besättningen på rymdfarkosten Æther med höggravida Sully (Felicity Jones) i spetsen ut för otrevligheter. Först hamnar de ur kurs och sedan lagom till att de får kontakt med Jorden hamnar de i ett meteorregn som skadar deras skepp avsevärt, vilket leder till ett livsfarligt uppdrag där Sully och kollegorna Adewole (David Oyelowo) och Maya (Tiffany Boone) riskerar allt.
Vi får alltså två parallella historier som båda har mycket pengar på må-dåligt-kontot och det blir nästan lite för mycket. Det känns som att det kanske hade räckt med en av dem, men när vi så småningom landar i finalen blir det plötsligt logiskt varför vi får så mycket av båda historierna. Här finns det ett emotionellt lager som blir en liten belöning efter två timmar.
Filmen är lite långsam emellanåt, men den är mycket välgjord. Clooney har inspirerats lite av Alejandro González Iñárritus "Gravity" som han själv var med i och en del partier i filmen utspelar sig i samma viktlöshet och är gjort med samma finess. Det är även visuellt slående, både i skeppet Æther och på forskningsstationen men framför allt på månen K-23 som verkligen har ett unikt utseende. Jag gillar det.
"The Midnight Sky" är kanske ingen fullträff, men är man bra sugen på dystopisk post-apokalyptisk scifi så är den helt klart ett bra val.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. George Clooney drog på sig en bukspottskörtelsinflammation fyra dagar in i produktionen och tappade 15 kilo på köpet. Det senare var dock i alla fall delvis medvetet för rollens skull.
2. I filmen tittar rymdbesättningen på en gammal svartvit film med Gregory Peck vars tema speglar den här filmen. Gregory Peck är farfar till Ethan Peck som spelar den yngre versionen av Clooneys karaktär.
3. Filmen är baserad på romanen "Good Morning, Midnight" av Lily Brooks-Dalton. Den verkar inte finnas översatt till svenska.
2. I filmen tittar rymdbesättningen på en gammal svartvit film med Gregory Peck vars tema speglar den här filmen. Gregory Peck är farfar till Ethan Peck som spelar den yngre versionen av Clooneys karaktär.
3. Filmen är baserad på romanen "Good Morning, Midnight" av Lily Brooks-Dalton. Den verkar inte finnas översatt till svenska.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
