En musikalisk omruskning av samhället
FILMEN"Pistol", Danny Boyles miniserie om Sex Pistols historia hade premiär på Disney+ torsdagen den 8 september, samma dag som nyheten om Drottning Elisabeth II:s död kablades ut och dominerade nyhetsflödet. Den första bild man ser i miniserien är på just Drottning Elisabeth II. Ett underligt sammanhang, men givetvis inte oväntat på något sätt eftersom den brittiska regenten i allra högsta grad fanns med i Sex Pistols historia.
Den sexdelade miniserien är baserad på gitarristen Steve Jones biografi "Lonely Boy: Tales from a Sex Pistol" (2017) men har ändå tagit sig vissa kreativa friheter för att bli en smidigare filmatisering. Inget konstigt i det och Jones verkar vara helt okej med resultatet. Han gestaltas av Toby Wallace och är seriens huvudperson. Det är han som stjäl utrusning (bland annat David Bowies mikrofon med läppstift på) så att han och trummisen Paul Cook (Jacob Slater) och basisten Glen Matlock (Christian Lees) kan repa med bandet The Swankers. Vid den här tiden är Jones sångaren och gitarren hanteras av Wally Nightingale (Dylan Llewellyn).
När Jones försöker snatta lite kläder i boutiquen Sex träffar han dess ägare, paret Vivienne Westwood (Talulah Riley) och Malcolm McLaren (Thomas Brodie-Sangster), som verkar se något i Jones. Speciellt McLaren som en har vision om att ruska om samhället på något vis och sedermera engagerar han sig i Jones band som omvandlas till Sex Pistols. På McLarens inrådan sparkas Wally och Jones flyttas till platsen som gitarrist trots att han inte kan spela alls och en figur som heter John Lydon (Anson Boon) får provsjunga. Jones gillar honom inte alls och ger honom efternamnet Rotten efter hans usla tandhygien, men så småningom börjar Sex Pistols få en form och en repertoar av egna låtar och bokstavligt talas göra väsen av sig.
Man blir lite andfådd av att se serien. Speciellt den dysfunktionella grupperingen som utgör själva bandet. Utifrån seriens gestaltning verkade det inte finnas speciellt många minuter där de gillade och accepterade varandra. Det skulle vara när de väl stod på scenen och hade någon sorts gemensam grund att vila i när de fick utlopp för sina aggressioner. Skildringen av punkscenen är intim och klibbig och blir när Sid Viscious (Louis Partridge) gör entré våldsam och ohälsosam. Historien om hans destruktiva förhållande med Nancy Spungen (Emma Appleton) filmades redan för 36 år sedan i "Sid and Nancy" och är även en del av denna serie.
Men det är som sagt Jones som är en sorts huvudperson och i hans närhet finns en annan verklig och legendarisk musiker, nämligen den fyra år äldre Chrissie Hynde (Sydney Chandler) som jobbar i Sex och kämpar på med sin egen musik. I allt punkkaos blir hon en sorts stabilitet för både tittaren och Jones. Den typ av relation som karaktärerna får i serien ska vara kraftigt överdriven, men är betydelsefull för dramat.
Jag har aldrig sett mig som något större fan av Sex Pistols. Deras aktiva period tog slut innan jag började lyssna på musik och det var andra band från den brittiska punkscenen som nådde mig då och senare. Men med facit i handen är det otroligt svårt att inte se deras betydelse för musiken och kulturen. Hur mycket av deras framgång och betydelse ska man lägga på Malcolm McLaren? Ja, det är svårt att spekulera i, men hans involvering har definitivt inte varit betydelselös. Sen är frågan om bandet hade blivit något annat utan honom, om de hade haft längre livslängd om den musikaliska motorn Glen Matlock inte hade blivit bortknuffad? Åter igen svårt att spekulera i och det finns ingen "Sliding Doors"-möjlighet för att se alternativet, men det är ändå lite kul att fundera över det.
Men: serien väcker min respekt för bandet även musikaliskt och jag gillar verkligen "Pistol". Det är en välskriven och välgjord serie som har ett bra driv i sin berättelse och som i alla fall ger illusionen av att skildra ett 70-tal i förändring på ett trovärdigt sätt. Jag kan rekommendera den varmt till alla som har ett musikintresse, speciellt åt det mer alternativa hållet.
Den sexdelade miniserien är baserad på gitarristen Steve Jones biografi "Lonely Boy: Tales from a Sex Pistol" (2017) men har ändå tagit sig vissa kreativa friheter för att bli en smidigare filmatisering. Inget konstigt i det och Jones verkar vara helt okej med resultatet. Han gestaltas av Toby Wallace och är seriens huvudperson. Det är han som stjäl utrusning (bland annat David Bowies mikrofon med läppstift på) så att han och trummisen Paul Cook (Jacob Slater) och basisten Glen Matlock (Christian Lees) kan repa med bandet The Swankers. Vid den här tiden är Jones sångaren och gitarren hanteras av Wally Nightingale (Dylan Llewellyn).
När Jones försöker snatta lite kläder i boutiquen Sex träffar han dess ägare, paret Vivienne Westwood (Talulah Riley) och Malcolm McLaren (Thomas Brodie-Sangster), som verkar se något i Jones. Speciellt McLaren som en har vision om att ruska om samhället på något vis och sedermera engagerar han sig i Jones band som omvandlas till Sex Pistols. På McLarens inrådan sparkas Wally och Jones flyttas till platsen som gitarrist trots att han inte kan spela alls och en figur som heter John Lydon (Anson Boon) får provsjunga. Jones gillar honom inte alls och ger honom efternamnet Rotten efter hans usla tandhygien, men så småningom börjar Sex Pistols få en form och en repertoar av egna låtar och bokstavligt talas göra väsen av sig.
Man blir lite andfådd av att se serien. Speciellt den dysfunktionella grupperingen som utgör själva bandet. Utifrån seriens gestaltning verkade det inte finnas speciellt många minuter där de gillade och accepterade varandra. Det skulle vara när de väl stod på scenen och hade någon sorts gemensam grund att vila i när de fick utlopp för sina aggressioner. Skildringen av punkscenen är intim och klibbig och blir när Sid Viscious (Louis Partridge) gör entré våldsam och ohälsosam. Historien om hans destruktiva förhållande med Nancy Spungen (Emma Appleton) filmades redan för 36 år sedan i "Sid and Nancy" och är även en del av denna serie.
Men det är som sagt Jones som är en sorts huvudperson och i hans närhet finns en annan verklig och legendarisk musiker, nämligen den fyra år äldre Chrissie Hynde (Sydney Chandler) som jobbar i Sex och kämpar på med sin egen musik. I allt punkkaos blir hon en sorts stabilitet för både tittaren och Jones. Den typ av relation som karaktärerna får i serien ska vara kraftigt överdriven, men är betydelsefull för dramat.
Jag har aldrig sett mig som något större fan av Sex Pistols. Deras aktiva period tog slut innan jag började lyssna på musik och det var andra band från den brittiska punkscenen som nådde mig då och senare. Men med facit i handen är det otroligt svårt att inte se deras betydelse för musiken och kulturen. Hur mycket av deras framgång och betydelse ska man lägga på Malcolm McLaren? Ja, det är svårt att spekulera i, men hans involvering har definitivt inte varit betydelselös. Sen är frågan om bandet hade blivit något annat utan honom, om de hade haft längre livslängd om den musikaliska motorn Glen Matlock inte hade blivit bortknuffad? Åter igen svårt att spekulera i och det finns ingen "Sliding Doors"-möjlighet för att se alternativet, men det är ändå lite kul att fundera över det.
Men: serien väcker min respekt för bandet även musikaliskt och jag gillar verkligen "Pistol". Det är en välskriven och välgjord serie som har ett bra driv i sin berättelse och som i alla fall ger illusionen av att skildra ett 70-tal i förändring på ett trovärdigt sätt. Jag kan rekommendera den varmt till alla som har ett musikintresse, speciellt åt det mer alternativa hållet.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Maisie Williams spelar Jordan, en av de anställda i butiken Sex som historiskt sett ses som en av de mest tongivande personerna när det gäller punkens estetik. I avsnitt två har Jordan på sig en otroligt avslöjande klädsel som skulle väcka uppmärksamhet än i dag. Det är lite svårt att titta på henne då de flesta av oss känner Maisie Williams som "lilla" Arya Stark i "Game of Thrones".
2. Apropå det var ju Thomas Brodie-Sangster också med i "Game of Thrones". Fast mest känner vi honom som den kärlekskranke Sam i "Love Actually".
3. Jag gillar att varje avsnitt har som ett eget tema. Det som heter och handlar om låten "Bodies" och bakgrundshistorien till texten gränsar nästan till att bli en thriller.
2. Apropå det var ju Thomas Brodie-Sangster också med i "Game of Thrones". Fast mest känner vi honom som den kärlekskranke Sam i "Love Actually".
3. Jag gillar att varje avsnitt har som ett eget tema. Det som heter och handlar om låten "Bodies" och bakgrundshistorien till texten gränsar nästan till att bli en thriller.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
