Punk, heroin, sunk och kärlek
FILMENDen 12 oktober 1978 hittades Nancy Spungen (Chloe Webb) död i rum 100 på Chelsea Hotel i New York. Bland de blodiga lakanen sitter hennes pojkvän, den forna Sex Pistols-basisten Sid Vicious (Gary Oldman) och funderar på vad som hänt.
Det är där dramat "Sid and Nancy" (1986) tar sin start, och när polisen frågar hur de träffades förs vi tillbaka i tiden ett par år och får veta just det. Sex Pistols var som de flesta vet ett av de mest populära punkbanden i den tidiga engelska scenen, med trendmakaren Malcolm McLaren (David Hayman) som drivande manager. Vicious var inte med från början, men när han väl kom med blev han ikonen som representerade punken fullt ut. Johnny Rotten (Andrew Schofield) var det kaxiga ansiktet utåt, men Vicious var något extra.
Hans relation till Nancy får en våldsam start. Hon är en knarkare från Amerika och snart är även Vicious beroende av heroin. Efter att Sex Pistols USA-turné kollapsar totalt med en splittring av succébandet som följd bosätter sig Vicious med Nancy i New York. Dagarna går åt att försöka få liv i en solokarriär och få tag på mer knark, med en större plan om lämna livet med "buller och bång" en vacker dag.
"Sid and Nancy" är ganska bra skildring av hur personer förfaller totalt på grund av missbruk, men så mycket mer än så är det inte. Hur mycket jag än älskar den 28-åriga Gary Oldman - en av mina stora favoritskådespelare - som röjig punkare så faller "Sid and Nancy" på alldeles för många historiska fel, men så brukar det tyvärr vara med musikbiografier som man ändå kan kategorisera filmen som. Den har fått mycket kritik för detta och Johnny Rotten har öppet grovt kritiserat filmen och sagt att det enda som är riktigt rätt med den är att Sid Vicious hette Sid Vicious även i verkligheten.
Skulle jag vara Rotten så skulle jag vara mest upprörd över Andrew Schofields gestaltning som är allt annat än bra. Han ser inte ut som Rotten, låter inte som honom, och spelar efter ett helt eget manus som inte har mycket med sanningen att göra.
Punkscenerna i filmen är dock rätt bra. Det är hårt, svettigt och anarkistiskt, och resten av filmen osar otäckt sunkigt till den grad att man är lycklig över att det inte handlar om en luktfilm.
Sevärd? Jo, det tycker jag nog. Det är en i botten rätt gripande historia även om jag tröttar väldigt mycket på Chloe Webbs eviga gapande.
Det är där dramat "Sid and Nancy" (1986) tar sin start, och när polisen frågar hur de träffades förs vi tillbaka i tiden ett par år och får veta just det. Sex Pistols var som de flesta vet ett av de mest populära punkbanden i den tidiga engelska scenen, med trendmakaren Malcolm McLaren (David Hayman) som drivande manager. Vicious var inte med från början, men när han väl kom med blev han ikonen som representerade punken fullt ut. Johnny Rotten (Andrew Schofield) var det kaxiga ansiktet utåt, men Vicious var något extra.
Hans relation till Nancy får en våldsam start. Hon är en knarkare från Amerika och snart är även Vicious beroende av heroin. Efter att Sex Pistols USA-turné kollapsar totalt med en splittring av succébandet som följd bosätter sig Vicious med Nancy i New York. Dagarna går åt att försöka få liv i en solokarriär och få tag på mer knark, med en större plan om lämna livet med "buller och bång" en vacker dag.
"Sid and Nancy" är ganska bra skildring av hur personer förfaller totalt på grund av missbruk, men så mycket mer än så är det inte. Hur mycket jag än älskar den 28-åriga Gary Oldman - en av mina stora favoritskådespelare - som röjig punkare så faller "Sid and Nancy" på alldeles för många historiska fel, men så brukar det tyvärr vara med musikbiografier som man ändå kan kategorisera filmen som. Den har fått mycket kritik för detta och Johnny Rotten har öppet grovt kritiserat filmen och sagt att det enda som är riktigt rätt med den är att Sid Vicious hette Sid Vicious även i verkligheten.
Skulle jag vara Rotten så skulle jag vara mest upprörd över Andrew Schofields gestaltning som är allt annat än bra. Han ser inte ut som Rotten, låter inte som honom, och spelar efter ett helt eget manus som inte har mycket med sanningen att göra.
Punkscenerna i filmen är dock rätt bra. Det är hårt, svettigt och anarkistiskt, och resten av filmen osar otäckt sunkigt till den grad att man är lycklig över att det inte handlar om en luktfilm.
Sevärd? Jo, det tycker jag nog. Det är en i botten rätt gripande historia även om jag tröttar väldigt mycket på Chloe Webbs eviga gapande.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Courtney Love filmdebuterade i en liten biroll som skrevs speciellt för henne då huvudrollen gick till Webb.
2. Sid Vicious var verkligen ingen stor sångare, men hans legendariska tolkning av "My way" är verkligen något alldeles extra. Han dog för övrigt av en överdos fyra månader efter Nancy innan han hann fylla 22 år.
3. Lovebombing: I min bok är Gary Oldman en av de stora, en av de där skådespelarna som kan göra vilken roll som helst och ändå få karaktären till något unikt och inte "samma gamla vanliga" roll som han gjort tidigare. Johnny Depp är ett annat exempel på en lika bred skådespelare.
2. Sid Vicious var verkligen ingen stor sångare, men hans legendariska tolkning av "My way" är verkligen något alldeles extra. Han dog för övrigt av en överdos fyra månader efter Nancy innan han hann fylla 22 år.
3. Lovebombing: I min bok är Gary Oldman en av de stora, en av de där skådespelarna som kan göra vilken roll som helst och ändå få karaktären till något unikt och inte "samma gamla vanliga" roll som han gjort tidigare. Johnny Depp är ett annat exempel på en lika bred skådespelare.
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Gary Oldman (17)
Gary Oldman (17)
