Franchisens bästa sedan originalet
FILMENNär jag såg "Dumma mej" för första gången för lite mer än tio år sedan kändes det faktiskt som en riktig filmupplevelse. Det låter kanske lite väl ambitiöst att tycka så men det var en sådan där film som gjorde mig både glad och fullständigt underhållen på samma gång. Låt gå för att det inte är en klassiker som det kommer att pratas om om 100 år, men det var ändå något lite extra.
Sedan dess har franchisen ynglat av sig i otaliga kortfilmer och fyra uppföljare och föregångare och lite krasst sett så har jag aldrig fått samma kick som den där gången 2011 när jag såg den första filmen. Lite elakt sagt kan jag till och med dra till med att filmerna blivit sämre och sämre.
Men faktum att denna fjärde film, uppföljare till "Minioner" och tidsmässigt föregångare till "Dumma mej", nog är den bästa sedan originalet. Till att börja med utspelar den sig på 70-talet, kanske 1976, vilket borgar för färgstarka och roliga designval på miljöer och karaktärer. Sen tycker jag att tonen är lite mer tillbakahållen på något vis. I några av de andra filmerna har sidokaraktärerna varit "för mycket". Här känns filmen mer fokuserad och sammanhållen.
Gru (Steve Carell) är elva år och fast besluten om att bli superskurk, och allra helst bli accepterad av skurkgänget Vicious 6. I inledningen av filmen, som minner om både James Bond och Indiana Jones, har vi introducerats till skurkgängets medlemmar - Belle Bottom (Taraji P. Henson), Jean-Clawed (Jean-Claude Van Damme), Svengeance (Dolph Lundgren), Stronghold (Danny Trejo), Nun-Chuck (Lucy Lawless) och ledaren Wild Knuckles (Alan Arkin). De har kommit över en karta som leder till en amulett som kan ge dem så pass mycket styrka att Anti-Skurkligan inte komma åt dem. Och Wild Knuckles hittar amuletten, men blir lurad av sina kompisar som tar amuletten och lämnar honom till hans okända öde.
Plötsligt finns det en ledig plats i Vicious 6 och Gru kallas för intervju. Men gänget avfärdar honom som ett skämt eftersom han bara är ett barn och uppmanar honom att göra något riktigt elakt om han ska söka igen. Grus replik blir helt enkelt att han stjäl amuletten mitt framför ögonen på dem. Fiffigt, om det inte vore så att en pratglad minion som heter Otto lyckas byta bort den mot en sten... Ett nytt skurkgäng lett av Wild Knuckles kidnappar Gru i tron att han har amuletten och tar honom till San Francisco och medan Otto letar efter amuletten ger den klassiska miniontrion Kevin, Stuart och Bob sig iväg för att hitta sin chef.
I sin helhet, ingen direkt överraskande story, men som tidigare konstaterat känns "Minioner: Berättelsen om Gru" som en mer sammanhållen film som klockar in på strax under 90 minuter, vilket också är till dess fördel. Trenden just nu är alldeles för långa filmer, även inom animerat så där har Illumination gjort helt rätt val.
Filmen knyter snyggt ihop sig med "Dumma mej" med något karaktärer vi känner igen och repliker som syftar framåt. Nu är frågan om cirkeln är sluten eller finns det utrymme för ytterligare en historia mellan denna och "Dumma mej"? Det gör det kanske, men behövs det? Vi får se vad Illumination gör för val där.
Sedan dess har franchisen ynglat av sig i otaliga kortfilmer och fyra uppföljare och föregångare och lite krasst sett så har jag aldrig fått samma kick som den där gången 2011 när jag såg den första filmen. Lite elakt sagt kan jag till och med dra till med att filmerna blivit sämre och sämre.
Men faktum att denna fjärde film, uppföljare till "Minioner" och tidsmässigt föregångare till "Dumma mej", nog är den bästa sedan originalet. Till att börja med utspelar den sig på 70-talet, kanske 1976, vilket borgar för färgstarka och roliga designval på miljöer och karaktärer. Sen tycker jag att tonen är lite mer tillbakahållen på något vis. I några av de andra filmerna har sidokaraktärerna varit "för mycket". Här känns filmen mer fokuserad och sammanhållen.
Gru (Steve Carell) är elva år och fast besluten om att bli superskurk, och allra helst bli accepterad av skurkgänget Vicious 6. I inledningen av filmen, som minner om både James Bond och Indiana Jones, har vi introducerats till skurkgängets medlemmar - Belle Bottom (Taraji P. Henson), Jean-Clawed (Jean-Claude Van Damme), Svengeance (Dolph Lundgren), Stronghold (Danny Trejo), Nun-Chuck (Lucy Lawless) och ledaren Wild Knuckles (Alan Arkin). De har kommit över en karta som leder till en amulett som kan ge dem så pass mycket styrka att Anti-Skurkligan inte komma åt dem. Och Wild Knuckles hittar amuletten, men blir lurad av sina kompisar som tar amuletten och lämnar honom till hans okända öde.
Plötsligt finns det en ledig plats i Vicious 6 och Gru kallas för intervju. Men gänget avfärdar honom som ett skämt eftersom han bara är ett barn och uppmanar honom att göra något riktigt elakt om han ska söka igen. Grus replik blir helt enkelt att han stjäl amuletten mitt framför ögonen på dem. Fiffigt, om det inte vore så att en pratglad minion som heter Otto lyckas byta bort den mot en sten... Ett nytt skurkgäng lett av Wild Knuckles kidnappar Gru i tron att han har amuletten och tar honom till San Francisco och medan Otto letar efter amuletten ger den klassiska miniontrion Kevin, Stuart och Bob sig iväg för att hitta sin chef.
I sin helhet, ingen direkt överraskande story, men som tidigare konstaterat känns "Minioner: Berättelsen om Gru" som en mer sammanhållen film som klockar in på strax under 90 minuter, vilket också är till dess fördel. Trenden just nu är alldeles för långa filmer, även inom animerat så där har Illumination gjort helt rätt val.
Filmen knyter snyggt ihop sig med "Dumma mej" med något karaktärer vi känner igen och repliker som syftar framåt. Nu är frågan om cirkeln är sluten eller finns det utrymme för ytterligare en historia mellan denna och "Dumma mej"? Det gör det kanske, men behövs det? Vi får se vad Illumination gör för val där.
EXTRAMATERIALET
Två jätteroliga kortfilmer ligger med som bonus, satta i samma tidsperiod som huvudfilmen. I den första befinner vi oss inom konstvärlden där minionen Claude plötsligt rankas som den bästa post-moderna konstnären när han skapar konst genom att skjutas igenom mat (!) och landa på en duk... En supersnabb och satiriskt rolig kortfilm där jag antar att det inte är taget helt ur luften att Claude ser ut som någon sorts Andy Warhol medan han skapar.
Den andra filmen tar upp 70-talsfenomenet rollspel. Här får fyra minioner ge sig iväg på ett uppdrag i en fantasifylld värld där deras olika egenskaper gör att det går lätt för dem att slåss mot allehanda monster. För alla utom en, som fått ett ostämt stränginstrument som vapen. Men visst ska lyckan vända. Extra bonus för att man använder sig av galenpannorna Focus vansinniga hit "Hocus Pocus" som musik till denna kortfilm. Hur kul som helst!
Den andra filmen tar upp 70-talsfenomenet rollspel. Här får fyra minioner ge sig iväg på ett uppdrag i en fantasifylld värld där deras olika egenskaper gör att det går lätt för dem att slåss mot allehanda monster. För alla utom en, som fått ett ostämt stränginstrument som vapen. Men visst ska lyckan vända. Extra bonus för att man använder sig av galenpannorna Focus vansinniga hit "Hocus Pocus" som musik till denna kortfilm. Hur kul som helst!
TRE SAKER
1. Filmen är en av de som drabbades värst av Covid-19. Filmens trailer kom i början av 2020 med planen att släppa filmen till sommaren. McDonalds hade leksaker kopplade till filmen i sina Happy Meal juni-juli 2020 vilket skulle vara två år (!) innan filmen väl gick upp på bio.
2. Till skillnad från alla tidigare filmer i franchisen är denna inte regisserad av Pierre Coffin, men han gör fortfarande rösterna till samtliga minioner.
3. Filmen innehåller förstås väldigt mycket musik från 70-talet och hela kalaset avslutas med en Diana Ross-låt som heter "Turn up the sunshine" som visar sig vara specialskriven till filmen. Den låter väldigt mycket 70-tal samtidigt som den känns retromodern.
2. Till skillnad från alla tidigare filmer i franchisen är denna inte regisserad av Pierre Coffin, men han gör fortfarande rösterna till samtliga minioner.
3. Filmen innehåller förstås väldigt mycket musik från 70-talet och hela kalaset avslutas med en Diana Ross-låt som heter "Turn up the sunshine" som visar sig vara specialskriven till filmen. Den låter väldigt mycket 70-tal samtidigt som den känns retromodern.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
