Usel titel på skräckinjagande deckare
FILMENKenneth Branaghs tredje Agatha Christie-adaption är här och till skillnad från föregångaren "Döden på Nilen" så hatar jag titeln "Mord i Venedig". Nog för Christie-filmerna ofta har konkreta titlar men något torrare än "Mord i Venedig" är svårt att hitta. Originaltiteln på filmen är "A Haunting in Venice", vilket är betydligt bättre och dessutom helt i linje med filmens övernaturliga tema.
Historien känner jag inte till sedan tidigare och boken den bygger på kom 1969 och hette "Hallowe'en Party" (översatt till "Mord på Allhelgonadagen", 1971) och den utspelar sig inte alls i Venedig utan någonstans i England. Flytten till Italiens mest kända kanalstad känns fullt logiskt för att filmen ska haka i de tidigare filmerna.
Hercule Poirot (Kenneth Branagh) har dragit sig tillbaka i Venedig och lever ett självvalt ensamt liv. Han har anställd en före detta polis (Riccardo Scamarcio) som en sorts livvakt som motar bort alla som vill att Poirot ska lösa fall åt honom. Det ligger inte längre i mästerdetektivens intresse. Men så en dag kommer författarinnan Ariadne Oliver (Tina Fey) och berättar om ett medium vars trick hon inte kan genomlista. Hon vill att Poirot ska göra det åt henne och lämpligt nog har hon ordnat plats på ett Halloweenparty för föräldralösa barn i ett påstått hemsökt hus där mediet Joyce Reynolds (Michelle Yeoh) ska hålla en seans.
Det är inte världens mest positiva mästerdetektiv som går med på att medverka. I huset där Rowena Drake (Kelly Reilly) bor har hemska saker skett. En gång i tiden var huset ett barnhem där en mängd barn dog i samband med en pest och deras andar påstår hemsöka huset. Men även i nutid har det hänt otäcka saker, framför allt ett år tidigare när Rowenas tonårsdotter Alicia blev galen och tog sitt liv genom att hoppa ut genom fönstret. Kroppen bar spår som kan kopplas till den gamla förbannelsen.
Seansen inleds och nog händer det konstiga saker men Poirot genomskådar genast bluffen, men det fortsätter att hända konstiga saker och framför allt dör Reynolds under drastiska former vilket får Poirot att låsa porten och se alla närvarande som potentiella mördare. Men det är något med det hela som är udda. Den så skärpta hjärnan påverkas av huset och luras av syner och intryck som får honom att vackla. Kan det ändå vara så att det är något bortom det naturliga som pågår?
Det här är helt klart den mest skräckinjagande Christie-historien som jag tagit del av. Det är skickligt att skapa en spökhistoria som ändå måste ha någon sorts naturlig förklaring när det kommer till kritan. Det är helt klart en positiv aspekt att bära med sig, men som balans tycker jag ändå att själva deckargåtan är lite svagare i jämförelse med "Mordet på Orientexpressen" och "Döden på Nilen" som visserligen är riktiga klassiker och ingen doldis som "Mord i Venedig".
Det går inte att komma ifrån att Poirot känns lite färdig som aktiv detektiv och frågan är om Branagh ska acceptera det och också vara färdig? Det är inget fel på filmerna, men det känns lite som konceptet är tömt nu.
Historien känner jag inte till sedan tidigare och boken den bygger på kom 1969 och hette "Hallowe'en Party" (översatt till "Mord på Allhelgonadagen", 1971) och den utspelar sig inte alls i Venedig utan någonstans i England. Flytten till Italiens mest kända kanalstad känns fullt logiskt för att filmen ska haka i de tidigare filmerna.
Hercule Poirot (Kenneth Branagh) har dragit sig tillbaka i Venedig och lever ett självvalt ensamt liv. Han har anställd en före detta polis (Riccardo Scamarcio) som en sorts livvakt som motar bort alla som vill att Poirot ska lösa fall åt honom. Det ligger inte längre i mästerdetektivens intresse. Men så en dag kommer författarinnan Ariadne Oliver (Tina Fey) och berättar om ett medium vars trick hon inte kan genomlista. Hon vill att Poirot ska göra det åt henne och lämpligt nog har hon ordnat plats på ett Halloweenparty för föräldralösa barn i ett påstått hemsökt hus där mediet Joyce Reynolds (Michelle Yeoh) ska hålla en seans.
Det är inte världens mest positiva mästerdetektiv som går med på att medverka. I huset där Rowena Drake (Kelly Reilly) bor har hemska saker skett. En gång i tiden var huset ett barnhem där en mängd barn dog i samband med en pest och deras andar påstår hemsöka huset. Men även i nutid har det hänt otäcka saker, framför allt ett år tidigare när Rowenas tonårsdotter Alicia blev galen och tog sitt liv genom att hoppa ut genom fönstret. Kroppen bar spår som kan kopplas till den gamla förbannelsen.
Seansen inleds och nog händer det konstiga saker men Poirot genomskådar genast bluffen, men det fortsätter att hända konstiga saker och framför allt dör Reynolds under drastiska former vilket får Poirot att låsa porten och se alla närvarande som potentiella mördare. Men det är något med det hela som är udda. Den så skärpta hjärnan påverkas av huset och luras av syner och intryck som får honom att vackla. Kan det ändå vara så att det är något bortom det naturliga som pågår?
Det här är helt klart den mest skräckinjagande Christie-historien som jag tagit del av. Det är skickligt att skapa en spökhistoria som ändå måste ha någon sorts naturlig förklaring när det kommer till kritan. Det är helt klart en positiv aspekt att bära med sig, men som balans tycker jag ändå att själva deckargåtan är lite svagare i jämförelse med "Mordet på Orientexpressen" och "Döden på Nilen" som visserligen är riktiga klassiker och ingen doldis som "Mord i Venedig".
Det går inte att komma ifrån att Poirot känns lite färdig som aktiv detektiv och frågan är om Branagh ska acceptera det och också vara färdig? Det är inget fel på filmerna, men det känns lite som konceptet är tömt nu.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Tina Feys Ariadne Oliver är ju en återkommande författarinna i Agatha Christies verk som är en sorts variant av Christie själv. Olivers återkommande karaktär i sin tur är finnen Hjerson som filmades med Johan Rheborg i huvudrollen för några år sedan.
2. Ett litet problem med ensemblefilmer som samtliga tre Branagh-Christie-filmer är, är att det går åt många skådespelare och till den här filmen känns det som de allra mest välbekanta ansiktena redan använts.
3. Ett känt ansikte är Jamie Dornan som spelar en doktor. Jude Hill spelar hans son. Exakt samma fiktiva far-son-förhållande hade de även i Branaghs "Belfast".
2. Ett litet problem med ensemblefilmer som samtliga tre Branagh-Christie-filmer är, är att det går åt många skådespelare och till den här filmen känns det som de allra mest välbekanta ansiktena redan använts.
3. Ett känt ansikte är Jamie Dornan som spelar en doktor. Jude Hill spelar hans son. Exakt samma fiktiva far-son-förhållande hade de även i Branaghs "Belfast".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
