Från opluggat till återförenat
FILMENDen tredje och sista volymen i Kiss DVD-box-serie "Kissology" går nästan helst och hållet i livemusikens tecken. Sammanlagt ca 10 timmar livemusik på fyra + en skivor. Personligen har jag alltid tyckt att det roligaste med volymerna har varit allt dokumentärt material, intervjuer och sådant. Man får ju sin beskärda dos av Kiss ändå, liksom.
En liten personlig reflektion bara. Nu kör vi.
Första skivan inleds med en konsert från Detroit 1992, en av de kvällar som låg till grund för "Alive III"-albumet och som delvis tidigare funnits utgiven på "Kiss: Konfidential"-DVD:n. Här är konserten i sin helhet. Vid den här tidpunkten hade Kiss plattan "Revenge" i bagaget, en av deras hårdare skivor som kom i en tidpunkt när de hade genomlidit den stora tragedin med Eric Carrs bortgång. Med en ny Eric - efternamn Singer - som trummis fick de en riktig nytändning (tveklöst den bästa trummis Kiss haft om ni frågar mig).
Och det märks i den här konserten som varvar låtar från i princip hela karriären med både skärpa och energi. En riktigt bra konsert från Kiss som dessutom omringades av en ganska intressant scenmiljö inspirerad av "Escape from New York" med en stor frihetsgudinna i bakgrunden som under konsertens gång delvis rasar samman och kaotiskt utplacerade högtalare. Plus på klädfronten hade de äntligen blivit av med 80-talets hemska neonkläder. Back in black alltså. Fin inledning på volymen.
Filmens enda dokumentära inslag följer sedan som en liten brygga till "Kiss Unplugged", nämligen en bakomfilm med konsertens - och de facto hela "Kissology"-seriens - producent Alex Coletti som berättarröst. Trots den korta spellängden (8 minuter) så är det en mycket bra liten film som visar en hel del roliga bilder från Kiss opluggade konserter på Kiss-konventionerna såväl som repningar inför MTV-spelningen. Man kan också i förbifarten höra snuttar från en del smått obskyra Kiss-låtar vilket alltid roar mig.
Sen kommer då fullt naturligt unpluggedspelningen för MTV i sin helhet oredigerat. Konserten har svällt till 90 minuter med sex och en halv bonuslåt. Ja, den halva är en avbruten version av "Domino" när Gene tappar bort texten.
Jag kommer så väl ihåg när den här konserten visades för första gången på MTV i Sverige. En kompis sa att det ryktades om att originalsättningen skulle återförenas och jag som då inte hade MTV tvingade min kompis att spela in konserten så att jag kunde åka och hämtade den hos honom sent på kvällen och avnjuta den. Och visst återförenades Kiss i sin originalsättning under spelningen.
Kiss unplugged var på många sätt ett spännande projekt eftersom de i formatet återupptäckte många av sina äldre, ospelade låtar. Här finns godbitar som "Goin' blind" och "See you tonight", "Plaster caster" och "Sure know something", låtar som inte alls ingick i de elektriska spelningarna. Och formatet öppnade även för några av bandets ballader vilket betydde att Paul Stanley får briljera i den gamla "Creatures of the night"-rökaren "I still love you".
Jag måste återigen belysa vilken klippa Eric Singer är som är helt felfri konserten igenom. Även Bruce Kulick, som ovetande faktiskt gjorde sin sista spelning med Kiss just denna kväll, är otroligt stabil. Den här sättningen av bandet var väldigt vass helt klart, och förmögna att göra vad som helst, som en lustig country-western-tolkning av "God of thunder", som ingår bland bonuslåtarna.
Och återföreningen, som skulle vara starten på nästa äventyr, var lyckad. I alla fall utåt, och det lät förvånansvärt tajt och bra.
Kan dock inte riktigt säga samma sak om Tiger Stadium-spelningen från juni 1996 som inleder skiva två. Kiss andra spelning med den återförenade originalsättningen och den första spelningen på återföreningsturnén inför sjukt mycket folk, men det saknas en hel del skärpa i konserten. Det är framförallt de återvändande originalmedlemmarna som inte riktigt levererar. Peter Criss bjussar till och med på ett riktigt kasst trumsolo som enbart kan roa de närmast sörjande.
Att det är turnépremiärspelningen får väl ses som förklaring till instabiliteten för ungefär ett halvår senare såg jag dem i Globen och då var det något helt annat. Eller så var det själva upplevelsen i sig som överskuggade hur det egentligen lät. Samma sak är det nog här, masspsykosen gjorde spelningen bättre.
Men en annan bidragande orsak till att spelningen känns konstig är att den videomässigt är mycket knepig. Bilderna är det som visades på storbildsskärmarna under konserten och det är mest märkliga närbilder och liknande, vilket inte alls ger någon vidare konsertkänsla. Dessutom blir det helt svart mellan låtarna och i till exempel "Cold Gin" hackar bilden oroväckande.
När vi sedan går vidare till Kiss framträdande vid foten av Brooklyn Bridge som avslutning på MTV Video Music Awards i september samma år är det en helt annan sak. Perfekt konsertkänsla och ett mycket bättre framförande. Otroligt kul att få se och höra "New York Groove" från Ace soloskiva också.
Raskt hoppar vi fram två år till starten på "Psycho Circus"-turnén. "Psycho Circus" är än i dag den senaste - och kanske sista - studioalbumet från Kiss, så konserten - som sprider sig både på skiva två och tre innehåller således några av låtarna från den skivan, nämligen titelspåret, Ace-låten "Into the void" och suggestiva "Within". Roligare filmad konsert men man är rätt mätt på de gamla låtarna vid det här laget, även om ett mindre frekvent förekommande spår som "She" piggar upp lite grann.
Videon innehåller nästan inte några bilder på Peter Criss vilket förklaras i kommentarspåret, däremot firar han av ytterligare ett bedrövligt trumsolo i samband med just "She". Inte heller Ace får till sitt gitarrsolo ordentligt. När gitarren inte börjar ryka som den ska blir det nästan pinsamt uppenbart att något gått fel. Ace räddar dock situationen med skämtsamma kommentaren "It (gitarren) was too young to smoke"!
Ett kort litet kliv framåt till 1999 och premiären för Kiss-relaterade filmen "Detroit Rock City". I sann Kiss-anda slog bandet på stort och presenterade en mini-konsert som trots blott fyra låtar ändå hinner med gimmickar som rykande gitarrsolo, eldsprutning, konfettiregn och Paul Stanleys traditionella gitarravrättning. Inte illa.
Ytterligare ett kliv framåt till avskedsturnén 2000 (som än idag egentligen inte gått i mål). Spelningen som är med i boxen var ursprungligen en Pay-per-view-konsert under namnet "The Last Kiss" och kvalitén är därefter väldigt bra. Låtmässigt egentligen inga överraskningar förutom "Heavens on fire" som det känns ytterst märkligt att se Peter och Ace spela och att Paul inleder "Black diamond" med några takter ur "I still love you".
Konserten är lite editerad, men det är egenligen bara partierna mellan låtarna som känns tilltajtade.
Därefter är boxen officiellt över och medan "credits" rullar i rutan kan man se Peter Criss smasha sitt trumset. Vid den här punkten kan man fundera lite över vad man fått för pengarna. Tre långa konserter med återföreningssättningen, alla tre ikoniska på sitt sätt (turnéstarter etc), men det är inte för inte jag ändå känner ett sug efter dokumentärt eller udda material.
Visserligen täcker de tre DVD:erna "Second coming", "Kiss Symphony" och "Rock the Nation" upp lite av detta. Men ändå - känns nästan som en av konserterna kunde utgått till förmån för en timme med klipp från olika konserter med udda låtar eller oväntade händelser. Det finns säkert massor sådant kvar i arkivet, till exempel när Peters trumroddare gjorde en spelning med bandet, när Ace spelade i Kiss-t-shirt istället för sin vanliga kostym eller när Gene fastade i sina vajrar en meter ovanför scenen och sprattlade tills roddarna fick ned honom etc.
Men boxen är inte slut där, det finns en fjärde officiell skiva som är en sorts bonus där vi får se den absolut tidigaste filmade spelningen med Kiss från 1973, en konsert som kronologiskt borde varit med på "Kissology Vol 1" men är med här för att knyta ihop säcken.
Det är från den lilla klubben Coventry i New York, ett ställe som verkar vara ungefär en sådan klubb som finns i varje svensk stad. Ganska roligt att tänka sig Kiss på scenen på ens lokala rockklubb. Filmen är svartvit och kornig och filmad med en kamera från längst bak i lokalen. Det är ändå mycket njutbart att kliva tillbaka nästan 30 år i tiden från "The Last Kiss" och höra de allra tidigaste låtarna spelade aningens otajt men ändå med en helt annan sorts glöd. Publikreaktionerna är måttligt entusiastiska, men det var där det började, vilket man inte får glömma bort.
En liten personlig reflektion bara. Nu kör vi.
Första skivan inleds med en konsert från Detroit 1992, en av de kvällar som låg till grund för "Alive III"-albumet och som delvis tidigare funnits utgiven på "Kiss: Konfidential"-DVD:n. Här är konserten i sin helhet. Vid den här tidpunkten hade Kiss plattan "Revenge" i bagaget, en av deras hårdare skivor som kom i en tidpunkt när de hade genomlidit den stora tragedin med Eric Carrs bortgång. Med en ny Eric - efternamn Singer - som trummis fick de en riktig nytändning (tveklöst den bästa trummis Kiss haft om ni frågar mig).
Och det märks i den här konserten som varvar låtar från i princip hela karriären med både skärpa och energi. En riktigt bra konsert från Kiss som dessutom omringades av en ganska intressant scenmiljö inspirerad av "Escape from New York" med en stor frihetsgudinna i bakgrunden som under konsertens gång delvis rasar samman och kaotiskt utplacerade högtalare. Plus på klädfronten hade de äntligen blivit av med 80-talets hemska neonkläder. Back in black alltså. Fin inledning på volymen.
Filmens enda dokumentära inslag följer sedan som en liten brygga till "Kiss Unplugged", nämligen en bakomfilm med konsertens - och de facto hela "Kissology"-seriens - producent Alex Coletti som berättarröst. Trots den korta spellängden (8 minuter) så är det en mycket bra liten film som visar en hel del roliga bilder från Kiss opluggade konserter på Kiss-konventionerna såväl som repningar inför MTV-spelningen. Man kan också i förbifarten höra snuttar från en del smått obskyra Kiss-låtar vilket alltid roar mig.
Sen kommer då fullt naturligt unpluggedspelningen för MTV i sin helhet oredigerat. Konserten har svällt till 90 minuter med sex och en halv bonuslåt. Ja, den halva är en avbruten version av "Domino" när Gene tappar bort texten.
Jag kommer så väl ihåg när den här konserten visades för första gången på MTV i Sverige. En kompis sa att det ryktades om att originalsättningen skulle återförenas och jag som då inte hade MTV tvingade min kompis att spela in konserten så att jag kunde åka och hämtade den hos honom sent på kvällen och avnjuta den. Och visst återförenades Kiss i sin originalsättning under spelningen.
Kiss unplugged var på många sätt ett spännande projekt eftersom de i formatet återupptäckte många av sina äldre, ospelade låtar. Här finns godbitar som "Goin' blind" och "See you tonight", "Plaster caster" och "Sure know something", låtar som inte alls ingick i de elektriska spelningarna. Och formatet öppnade även för några av bandets ballader vilket betydde att Paul Stanley får briljera i den gamla "Creatures of the night"-rökaren "I still love you".
Jag måste återigen belysa vilken klippa Eric Singer är som är helt felfri konserten igenom. Även Bruce Kulick, som ovetande faktiskt gjorde sin sista spelning med Kiss just denna kväll, är otroligt stabil. Den här sättningen av bandet var väldigt vass helt klart, och förmögna att göra vad som helst, som en lustig country-western-tolkning av "God of thunder", som ingår bland bonuslåtarna.
Och återföreningen, som skulle vara starten på nästa äventyr, var lyckad. I alla fall utåt, och det lät förvånansvärt tajt och bra.
Kan dock inte riktigt säga samma sak om Tiger Stadium-spelningen från juni 1996 som inleder skiva två. Kiss andra spelning med den återförenade originalsättningen och den första spelningen på återföreningsturnén inför sjukt mycket folk, men det saknas en hel del skärpa i konserten. Det är framförallt de återvändande originalmedlemmarna som inte riktigt levererar. Peter Criss bjussar till och med på ett riktigt kasst trumsolo som enbart kan roa de närmast sörjande.
Att det är turnépremiärspelningen får väl ses som förklaring till instabiliteten för ungefär ett halvår senare såg jag dem i Globen och då var det något helt annat. Eller så var det själva upplevelsen i sig som överskuggade hur det egentligen lät. Samma sak är det nog här, masspsykosen gjorde spelningen bättre.
Men en annan bidragande orsak till att spelningen känns konstig är att den videomässigt är mycket knepig. Bilderna är det som visades på storbildsskärmarna under konserten och det är mest märkliga närbilder och liknande, vilket inte alls ger någon vidare konsertkänsla. Dessutom blir det helt svart mellan låtarna och i till exempel "Cold Gin" hackar bilden oroväckande.
När vi sedan går vidare till Kiss framträdande vid foten av Brooklyn Bridge som avslutning på MTV Video Music Awards i september samma år är det en helt annan sak. Perfekt konsertkänsla och ett mycket bättre framförande. Otroligt kul att få se och höra "New York Groove" från Ace soloskiva också.
Raskt hoppar vi fram två år till starten på "Psycho Circus"-turnén. "Psycho Circus" är än i dag den senaste - och kanske sista - studioalbumet från Kiss, så konserten - som sprider sig både på skiva två och tre innehåller således några av låtarna från den skivan, nämligen titelspåret, Ace-låten "Into the void" och suggestiva "Within". Roligare filmad konsert men man är rätt mätt på de gamla låtarna vid det här laget, även om ett mindre frekvent förekommande spår som "She" piggar upp lite grann.
Videon innehåller nästan inte några bilder på Peter Criss vilket förklaras i kommentarspåret, däremot firar han av ytterligare ett bedrövligt trumsolo i samband med just "She". Inte heller Ace får till sitt gitarrsolo ordentligt. När gitarren inte börjar ryka som den ska blir det nästan pinsamt uppenbart att något gått fel. Ace räddar dock situationen med skämtsamma kommentaren "It (gitarren) was too young to smoke"!
Ett kort litet kliv framåt till 1999 och premiären för Kiss-relaterade filmen "Detroit Rock City". I sann Kiss-anda slog bandet på stort och presenterade en mini-konsert som trots blott fyra låtar ändå hinner med gimmickar som rykande gitarrsolo, eldsprutning, konfettiregn och Paul Stanleys traditionella gitarravrättning. Inte illa.
Ytterligare ett kliv framåt till avskedsturnén 2000 (som än idag egentligen inte gått i mål). Spelningen som är med i boxen var ursprungligen en Pay-per-view-konsert under namnet "The Last Kiss" och kvalitén är därefter väldigt bra. Låtmässigt egentligen inga överraskningar förutom "Heavens on fire" som det känns ytterst märkligt att se Peter och Ace spela och att Paul inleder "Black diamond" med några takter ur "I still love you".
Konserten är lite editerad, men det är egenligen bara partierna mellan låtarna som känns tilltajtade.
Därefter är boxen officiellt över och medan "credits" rullar i rutan kan man se Peter Criss smasha sitt trumset. Vid den här punkten kan man fundera lite över vad man fått för pengarna. Tre långa konserter med återföreningssättningen, alla tre ikoniska på sitt sätt (turnéstarter etc), men det är inte för inte jag ändå känner ett sug efter dokumentärt eller udda material.
Visserligen täcker de tre DVD:erna "Second coming", "Kiss Symphony" och "Rock the Nation" upp lite av detta. Men ändå - känns nästan som en av konserterna kunde utgått till förmån för en timme med klipp från olika konserter med udda låtar eller oväntade händelser. Det finns säkert massor sådant kvar i arkivet, till exempel när Peters trumroddare gjorde en spelning med bandet, när Ace spelade i Kiss-t-shirt istället för sin vanliga kostym eller när Gene fastade i sina vajrar en meter ovanför scenen och sprattlade tills roddarna fick ned honom etc.
Men boxen är inte slut där, det finns en fjärde officiell skiva som är en sorts bonus där vi får se den absolut tidigaste filmade spelningen med Kiss från 1973, en konsert som kronologiskt borde varit med på "Kissology Vol 1" men är med här för att knyta ihop säcken.
Det är från den lilla klubben Coventry i New York, ett ställe som verkar vara ungefär en sådan klubb som finns i varje svensk stad. Ganska roligt att tänka sig Kiss på scenen på ens lokala rockklubb. Filmen är svartvit och kornig och filmad med en kamera från längst bak i lokalen. Det är ändå mycket njutbart att kliva tillbaka nästan 30 år i tiden från "The Last Kiss" och höra de allra tidigaste låtarna spelade aningens otajt men ändå med en helt annan sorts glöd. Publikreaktionerna är måttligt entusiastiska, men det var där det började, vilket man inte får glömma bort.
EXTRAMATERIALET
Det finns kommentarspår till allt i boxen. Det enda kruxet är att det kommer och går lite hur som helst, vilket betyder att för att vara den säkra sidan får man ha det påslaget hela tiden, vilket i sin tur betyder att man missar den fina 5.1-mixen... Dagens i-landsproblem.
Det är dock roligt att lyssna på. Dominerande röster är Gene, Paul och Bruce, men även Tommy Thayer är med. Kommentarerna är inspelade gemensamt så det blir stundtals nästan diskussioner. Väldigt intressant är det att lyssna på spåren till unplugged-filmerna då Gene och Paul berättar sanningen om återföreningen. "It was torture", sammanfattar Gene det. Det syns dock inte utåt, vilket man kan tacka Kiss proffessionella sida för.
I och för sig kan jag tycka att det känns lite småskumt att Gene och Paul tar tillfället i akt och lättar sina hjärtan om alla problem de hade med Ace och Peter i det här sammanhanget. Det är intressant att höra, men samtidigt blir det lite antiklimax när man egentligen ska njuta av glädjen och energin från scenen.
Till bilderna från 1973 delar de dock med sig av betydligt gladare minnen.
Precis som i de övriga boxarna finns det spännande påskägg på skivorna. På den första skivan kan man gå in i menyn och markera "Kissology"-loggan och då se en liten inspelningsvideo från "Carnival of Souls"-plattan, den sista skivan med Gene, Paul, Bruce och Eric-sättningen, som spelades in precis innan återföreningen men kom ut långt senare. Kiss absolut tyngsta album med dominerade grungeinfluenser. En klar underdog i katalogen. Jag som älskar studiodokumentärer hade gärna sett mer än blott fem minuter från inspelningen, men glädjande nog finns det faktiskt kommentarspår till filmen så det är ju alltid något.
På andra skivan gör man samma sak och får upp ett kort klipp från MTV VMA-soundchecket. Där står bandet utan smink i fullt dagsljus och spelar lite på "Love Gun".
Inte oväntat hittar man ännu ett påskägg under "Kissology"-loggan på tredje skivan och då får vi vara med precis vid tolvslaget den 31/12 1999 då Kiss stod på scenen och sen firade de första fem minuterna av 2000 genom att - så klart - spela "2,000 man".
Bonusskivan som ingår i den här standardversionen av boxen (köpte man den hos Best buy eller Walmart fick man andra bonusskivor) innehåller en konsert från 1996 som dessvärre inte är någon höjdare. Mycket krånglar ("Firehouse"-brandlarmet går igång redan i "Deuce" t.ex), spelandet är sådär och bilden är ganska ruff (vilket jag i och för sig gillar).
Anledningen att den valdes ut som bonus är dock ganska enkel: det var den första spelningen med den återförenade sättningen, en uppvärmning inför turnén som drog igång med Tiger Stadium-spelningen på skiva två.
Ikonisk är bara förnamnet, men kaotisk är dock efternamnet. Men sådant är livet på scenen. Det är faktiskt ganska kul att se Gene bli av med en av sina vingar under bassolot. Det var lite sådana mer oväntade saker som jag gärna hade sett mer av i den här boxen.
Det är dock roligt att lyssna på. Dominerande röster är Gene, Paul och Bruce, men även Tommy Thayer är med. Kommentarerna är inspelade gemensamt så det blir stundtals nästan diskussioner. Väldigt intressant är det att lyssna på spåren till unplugged-filmerna då Gene och Paul berättar sanningen om återföreningen. "It was torture", sammanfattar Gene det. Det syns dock inte utåt, vilket man kan tacka Kiss proffessionella sida för.
I och för sig kan jag tycka att det känns lite småskumt att Gene och Paul tar tillfället i akt och lättar sina hjärtan om alla problem de hade med Ace och Peter i det här sammanhanget. Det är intressant att höra, men samtidigt blir det lite antiklimax när man egentligen ska njuta av glädjen och energin från scenen.
Till bilderna från 1973 delar de dock med sig av betydligt gladare minnen.
Precis som i de övriga boxarna finns det spännande påskägg på skivorna. På den första skivan kan man gå in i menyn och markera "Kissology"-loggan och då se en liten inspelningsvideo från "Carnival of Souls"-plattan, den sista skivan med Gene, Paul, Bruce och Eric-sättningen, som spelades in precis innan återföreningen men kom ut långt senare. Kiss absolut tyngsta album med dominerade grungeinfluenser. En klar underdog i katalogen. Jag som älskar studiodokumentärer hade gärna sett mer än blott fem minuter från inspelningen, men glädjande nog finns det faktiskt kommentarspår till filmen så det är ju alltid något.
På andra skivan gör man samma sak och får upp ett kort klipp från MTV VMA-soundchecket. Där står bandet utan smink i fullt dagsljus och spelar lite på "Love Gun".
Inte oväntat hittar man ännu ett påskägg under "Kissology"-loggan på tredje skivan och då får vi vara med precis vid tolvslaget den 31/12 1999 då Kiss stod på scenen och sen firade de första fem minuterna av 2000 genom att - så klart - spela "2,000 man".
Bonusskivan som ingår i den här standardversionen av boxen (köpte man den hos Best buy eller Walmart fick man andra bonusskivor) innehåller en konsert från 1996 som dessvärre inte är någon höjdare. Mycket krånglar ("Firehouse"-brandlarmet går igång redan i "Deuce" t.ex), spelandet är sådär och bilden är ganska ruff (vilket jag i och för sig gillar).
Anledningen att den valdes ut som bonus är dock ganska enkel: det var den första spelningen med den återförenade sättningen, en uppvärmning inför turnén som drog igång med Tiger Stadium-spelningen på skiva två.
Ikonisk är bara förnamnet, men kaotisk är dock efternamnet. Men sådant är livet på scenen. Det är faktiskt ganska kul att se Gene bli av med en av sina vingar under bassolot. Det var lite sådana mer oväntade saker som jag gärna hade sett mer av i den här boxen.
TRE SAKER
1. Även om jag direkt inte är intresserad av statistik så har jag räknat samman alla låtar (live + videos) från de tre "Kissology"-volymerna (eventuella låtar i "Kiss in Attack of the Phantoms" ej medräknade) och slutade på 269 låtar. De tre mest förekommande låtarna är "Black diamond" (15 gånger), "Firehouse" (14 gånger) och "Rock and Roll all nite" (13 gånger).
2. Jag är helt övertygad om att man ser den svenska gitarristen Dregen i publiken precis i början av "Psycho Circus"-spelningen. Någon som kan bekräfta detta?
3. Det har figurerat nio olika bonusdiskar i de tre volymerna beroende på vart man köpt boxen. Är det en helt orimlig tanke att de sex diskarna som funnits på Walmart och Best buys utgåvor samlas i en egen box i framtiden? Det blir ju bara lite extra pengar i Kiss kassa.
2. Jag är helt övertygad om att man ser den svenska gitarristen Dregen i publiken precis i början av "Psycho Circus"-spelningen. Någon som kan bekräfta detta?
3. Det har figurerat nio olika bonusdiskar i de tre volymerna beroende på vart man köpt boxen. Är det en helt orimlig tanke att de sex diskarna som funnits på Walmart och Best buys utgåvor samlas i en egen box i framtiden? Det blir ju bara lite extra pengar i Kiss kassa.
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (2)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Gene Simmons (5)
Gene Simmons (5)
