Nästa tretton år i Kisstorien
FILMENTill att börja med tycker jag det är lite märkligt att andra volymen av "Kissology" rymmer hela 13 år när första enbart täcker tre. Det är ett ganska ordentligt kliv i Kiss-historien som tas där både fyra medlemsbyten, avsminkning och ett dödsfall betas av. Och även en långfilm som jag snart ska prata om.
Första skivan rymmer tre inslag. Det första vi får se är ett kort utdrag ur ett tv-program om Kiss - "Land of hype and glory". Vinkeln på programmet verkar ha varit att "avslöja" att under allt smink och alla bomber och granater så var inte Kiss någonting alls. Ett lite mäkligt sätt att göra tv på, och programledaren Edwin Newman kämpar verkligen i motvind i sitt tappra, men misslyckade försök att komma in bakom sminket.
Nästa inslag är något helt annat - långfilmen "Kiss in attack of the phantoms". Många, däribland jag själv, känner till den här filmen under namnet "Kiss meets the phantom of the park", men det här är en internationell bioversion av tv-filmen med lite annorlunda livematerial och låtar från de fyra soloalbumen inlagda i filmen.
Någon hade kontaktat Kiss och föreslagit en film som skulle bli som en blandning av "A hard days night" och "Star wars" och naiva som de var tackade de ja. Resultatet är en fruktansvärd soppa som man kan skratta gott åt.
Kiss ska uppträda på en nöjespark. Under jorden sitter en smått manisk vetenskapsman som designat hela parken och jobbar på något nytt fantastiskt som ska förändra världen. Men parkägaren vill inte skjuta till mer pengar till hans forskning och sparkar honom i stället. Vetenskapsmannen beslutar sig då för att hämnas och att Kiss ska få skulden. Det han jobbat med är verklighetstrogna androider och nu har han skapat kopior av Kiss. Problemet är bara hur han ska byta ut dem mot riktiga Kiss.
Manuset har tagit vara på Kiss fyra separata karaktärer och mytologin om dem. Alltså är Gene, Paul, Peter och Ace rena seriefigurerna med magiska krafter som de fått från fyra talismaner. Genom att ta talismanerna och fängsla Kiss kan han skicka upp androidkopiorna på scen och sjunga låten "Rip and destroy" till "Hotter than hell":s melodi och i och med det få publiken att riva hela bygget.
Alltså måste Kiss rymma från sitt fängelse, återta sina talismaner och gå upp på scenen innan det är försent...
Ordet "kalkon" räcker knappt till för att beskriva den här filmen. Det är Ed Wood-varning på hela produktionen med tydliga nylonsträngar när folk far i luften, stuntmän i Kiss-smink och en story som knappast håller.
Till Kiss fördel kan man säga att The Beatles inte gjorde så himla bra filmer heller, och om jag hade sett "Kiss in attack of the phantoms" när jag var en liten knatte hade jag dyrkat varje sekund av den.
Sista inslaget på första skivan är ytterligare ett kort utdrag, denna gång från tv-programet "Tomorrow with Tom Snyder". Programmet är från 1979 och kan man sin Kiss-historik så vet man attt bandet var på väg att falla samman då. Uppdelningen mellan renlevnadsmänniskorna Gene och Paul och missbrukarna Peter och Ace är väldigt tydlig, men det är Ace som är den stora behållningen i inslaget. Hög som ett hus skämtar han och garvar som bara han kan. Gene skruvar på sig och tittar off camera efter en manager eller liknande.
Roligast när när Tom Snyder, påläst, frågar om Ace ska föreställa en rymdman. "No, actually I am a plumber" svarar Ace och brister ut i sitt kacklande garv igen.
På skiva två garvar Ace igen, men först får vi videon till Australien-hitten "Shandi" från "Unmasked". Den här videon är med av den enkla anledningen till att det var Peter Criss sista insats som medlem i Kiss, och en ganska dålig sådan för han fixar inte alls att mima till Anton Figs ("Late show with David Letterman"-bandet), som spelade på skivan, trumspel. Videon är annars en av Kiss bättre tycker jag.
Därefter följer en kort CNN-intervju med Peter Criss, nu ex-medlem, med ryggen mot kameran. Här ljuger Criss rätt ut och säger att han slutade i Kiss när han uppenbart fick sparken. I och för sig kan jag tycka att det är lite nedrigt att ha med det här inslaget, men å andra sidan är det rätt intressant också.
Sen garvar Ace igen i ett mycket oseriöst klipp när de ska presentera nya trummisen Eric Carr. Fantastiskt roligt är det i alla fall.
Mer mimande blir det i två klipp från tyska "Rockpop" där bandet - med Eric - kör "She's so European" (Gene Simmons kanske sämsta text) och "Talk to me" (med en glänsande Ace på sång). Här kan man notera två saker - den "tyska" Kiss-loggan och att inte heller Eric Carr fixade att mima snyggt till Anton Figs trumspel.
Därefter tar vi ett jättekliv till Australien där Kiss först satte sin fot 1980. I ett nyhetsinslag ser vi hur gruppen "invaderar" kontinenten/landet. Det är mycket kul att se, gruppens seriefigursmytologi är verkligen markant när de klafsar omkring i sina platådojjor på gator och torg.
Detta leder sedan till en hel konsert från Sydney som är intressant av en rad olika anledningar. Jag har inte sett speciellt mycket livematerial med Eric Carr och speciellt inte med smink. På de skivor han var med på tycker jag att han gjorde ett ganska trist jobb ("Creatures of the night" undantagen) men här fräser han nytt liv i de gamla Criss-låtarna och fixar även snyggt Anton Figs-låtar. Det är också en ganska rolig setlista med låtar från "Dynasty" och "Unmasked"-skivorna (även "New York groove" från Aces soloskiva får ses som ett udda spår), sådana som inte förekom så frekvent senare. Man kan också ana en sorts nytändning med Eric i bandet, vilket kanske märks tydligast i "Cold Gin" där hela fronttrion sjunger lead i verserna. Kombinationen av Gene och Aces röster är ganska häftig.
Dessvärre är ljudet och bilden på denna konsert inte så värst bra, och det blir lite segt med en hel konsert. Men kul att se är det.
Sist på skivan tar vi steget till 1982 och två klipp från Kiss live i olika tv-programmet. I "Fridays" pluggar de de omdiskuterade plattan "(Music from) The Elder" (i mitt tycke Kiss absolut intressantaste skiva, sorgligt förbisedd av så många) med låtarna "The oath", "A world without heroes" och "I". Gene har håret i en hemsk hästsvans och Pauls kortare hår och pannband får honom att se ut som "en medlem från ett ont Duran Duran" (hans egna ord). Bad hair days åsido, Kiss spelar helt live i studion och gör det bra. Jag gillar verkligen de här låtarna och det är mycket kul att se dem.
Sen flyttar vi fram en skiva till "I love it loud" - Kiss bidrag till ishockeymusiken - från tidigare nämnda "Creatures of the night". Playback, visserligen, men den här låten är ju för himla cool - tyngsta trumljudet Kiss någonsin haft. Fin avslutning på skivan.
Tredje skivan bjuder på en hel del historiska ögonblick, av både positiv och negativ art. Först ut är bilder från Kiss sista turné med smink, inför 150000+ åskådare i Brasilien. Det är lätt att bli övertända inför en sådan enorm publik, och det är fallet här. Det är inte speciellt bra spelat eller sjunget men att se Gene röja som en dåre till "Creatures of the night" är rätt underhållande. Här har även Vinnie Vincent klivit in som Ace Frehleys efterträdare, men man får knappt se gitarristen med en guld ankh i ansiktet. Undrar om Paul och Gene varit framme och petat i videoredigeringen, de gillar inte Vinnie speciellt mycket nämligen...
Sen kommer det historiska ögonblicket när Kiss trädde fram hos MTV för första gången utan smink. Historiskt sett har Kiss alltid haft bra anledningar till varför de sminkade av sig, men i den här intervjun så har de egentligen inget vettigt att säga och stackars Vinnie och Eric får inte mycket sagt.
Vi fortsätter med de historiska ögonblicken och hamnar i Kiss första konsert utan smink i Portugal. Jag måste säga att med sminket försvann även Kiss sinne för kläder. Till den här turnén började de se ut som trashankar och det gick bara utför, vilket nästa konsertklipp visar. Då hoppar vi fram fyra år - ignorerar plattorna "Animalize" och "Asylum" totalt - och hamnar i turnén till den för mig totalt ointressanta "Crazy nights". Vid den här tidpunkten hade jag gått vidare musikaliskt och retrospektivt är det bara ett fåtal av låtarna som faller mig i smaken. Vinnie Vincent var borta ur bandet och ytterligare en gitarrist hade passerat förbi - skickliga (men totalt fel för Kiss) Mark S:t John kom och gick till följd av en ledsjukdom - och Bruce Kulick klivit in.
Denna sättning höll en skiva med tillhörande turné till - "Hot in the shade", från vilken tredje skivans längsta och sista konsertklipp kommer ifrån. Inte heller det någon favoritskiva, men lyckligtvis är setlistan oväntat blandad med låtar från hela karriären och bara några enstaka spår från de senare 80-talsplattorna. Det är ett väldigt laddat Kiss som spelar i den för Kiss speciella staden Detroit (det var ju här genombrottsplattan "Alive!" spelades in och hitten "Detroit Rock City" fick sitt namn) med en rejäl scenshow med en stor sfinx i bakgrunden. Riktigt bra.
Sen kommer vi fram till finalen, som dessvärre går i sorgens tecken. Den sympatiske Eric Carr drabbades av cancer och avled. I ett MTV News-inslag får vi veta detta och som avslutning på DVD:n får vi videon till "God gave rock and roll to you II" som var Eric Carrs sista insats som Kiss-medlem. Han spelade inte på låten, hade tappat allt hår och knappt orkat ta sig ur sjuksängen, men gör ändå en mycket fin insats i videon. Vemodigt slut på "Kissology Vol 2".
Första skivan rymmer tre inslag. Det första vi får se är ett kort utdrag ur ett tv-program om Kiss - "Land of hype and glory". Vinkeln på programmet verkar ha varit att "avslöja" att under allt smink och alla bomber och granater så var inte Kiss någonting alls. Ett lite mäkligt sätt att göra tv på, och programledaren Edwin Newman kämpar verkligen i motvind i sitt tappra, men misslyckade försök att komma in bakom sminket.
Nästa inslag är något helt annat - långfilmen "Kiss in attack of the phantoms". Många, däribland jag själv, känner till den här filmen under namnet "Kiss meets the phantom of the park", men det här är en internationell bioversion av tv-filmen med lite annorlunda livematerial och låtar från de fyra soloalbumen inlagda i filmen.
Någon hade kontaktat Kiss och föreslagit en film som skulle bli som en blandning av "A hard days night" och "Star wars" och naiva som de var tackade de ja. Resultatet är en fruktansvärd soppa som man kan skratta gott åt.
Kiss ska uppträda på en nöjespark. Under jorden sitter en smått manisk vetenskapsman som designat hela parken och jobbar på något nytt fantastiskt som ska förändra världen. Men parkägaren vill inte skjuta till mer pengar till hans forskning och sparkar honom i stället. Vetenskapsmannen beslutar sig då för att hämnas och att Kiss ska få skulden. Det han jobbat med är verklighetstrogna androider och nu har han skapat kopior av Kiss. Problemet är bara hur han ska byta ut dem mot riktiga Kiss.
Manuset har tagit vara på Kiss fyra separata karaktärer och mytologin om dem. Alltså är Gene, Paul, Peter och Ace rena seriefigurerna med magiska krafter som de fått från fyra talismaner. Genom att ta talismanerna och fängsla Kiss kan han skicka upp androidkopiorna på scen och sjunga låten "Rip and destroy" till "Hotter than hell":s melodi och i och med det få publiken att riva hela bygget.
Alltså måste Kiss rymma från sitt fängelse, återta sina talismaner och gå upp på scenen innan det är försent...
Ordet "kalkon" räcker knappt till för att beskriva den här filmen. Det är Ed Wood-varning på hela produktionen med tydliga nylonsträngar när folk far i luften, stuntmän i Kiss-smink och en story som knappast håller.
Till Kiss fördel kan man säga att The Beatles inte gjorde så himla bra filmer heller, och om jag hade sett "Kiss in attack of the phantoms" när jag var en liten knatte hade jag dyrkat varje sekund av den.
Sista inslaget på första skivan är ytterligare ett kort utdrag, denna gång från tv-programet "Tomorrow with Tom Snyder". Programmet är från 1979 och kan man sin Kiss-historik så vet man attt bandet var på väg att falla samman då. Uppdelningen mellan renlevnadsmänniskorna Gene och Paul och missbrukarna Peter och Ace är väldigt tydlig, men det är Ace som är den stora behållningen i inslaget. Hög som ett hus skämtar han och garvar som bara han kan. Gene skruvar på sig och tittar off camera efter en manager eller liknande.
Roligast när när Tom Snyder, påläst, frågar om Ace ska föreställa en rymdman. "No, actually I am a plumber" svarar Ace och brister ut i sitt kacklande garv igen.
På skiva två garvar Ace igen, men först får vi videon till Australien-hitten "Shandi" från "Unmasked". Den här videon är med av den enkla anledningen till att det var Peter Criss sista insats som medlem i Kiss, och en ganska dålig sådan för han fixar inte alls att mima till Anton Figs ("Late show with David Letterman"-bandet), som spelade på skivan, trumspel. Videon är annars en av Kiss bättre tycker jag.
Därefter följer en kort CNN-intervju med Peter Criss, nu ex-medlem, med ryggen mot kameran. Här ljuger Criss rätt ut och säger att han slutade i Kiss när han uppenbart fick sparken. I och för sig kan jag tycka att det är lite nedrigt att ha med det här inslaget, men å andra sidan är det rätt intressant också.
Sen garvar Ace igen i ett mycket oseriöst klipp när de ska presentera nya trummisen Eric Carr. Fantastiskt roligt är det i alla fall.
Mer mimande blir det i två klipp från tyska "Rockpop" där bandet - med Eric - kör "She's so European" (Gene Simmons kanske sämsta text) och "Talk to me" (med en glänsande Ace på sång). Här kan man notera två saker - den "tyska" Kiss-loggan och att inte heller Eric Carr fixade att mima snyggt till Anton Figs trumspel.
Därefter tar vi ett jättekliv till Australien där Kiss först satte sin fot 1980. I ett nyhetsinslag ser vi hur gruppen "invaderar" kontinenten/landet. Det är mycket kul att se, gruppens seriefigursmytologi är verkligen markant när de klafsar omkring i sina platådojjor på gator och torg.
Detta leder sedan till en hel konsert från Sydney som är intressant av en rad olika anledningar. Jag har inte sett speciellt mycket livematerial med Eric Carr och speciellt inte med smink. På de skivor han var med på tycker jag att han gjorde ett ganska trist jobb ("Creatures of the night" undantagen) men här fräser han nytt liv i de gamla Criss-låtarna och fixar även snyggt Anton Figs-låtar. Det är också en ganska rolig setlista med låtar från "Dynasty" och "Unmasked"-skivorna (även "New York groove" från Aces soloskiva får ses som ett udda spår), sådana som inte förekom så frekvent senare. Man kan också ana en sorts nytändning med Eric i bandet, vilket kanske märks tydligast i "Cold Gin" där hela fronttrion sjunger lead i verserna. Kombinationen av Gene och Aces röster är ganska häftig.
Dessvärre är ljudet och bilden på denna konsert inte så värst bra, och det blir lite segt med en hel konsert. Men kul att se är det.
Sist på skivan tar vi steget till 1982 och två klipp från Kiss live i olika tv-programmet. I "Fridays" pluggar de de omdiskuterade plattan "(Music from) The Elder" (i mitt tycke Kiss absolut intressantaste skiva, sorgligt förbisedd av så många) med låtarna "The oath", "A world without heroes" och "I". Gene har håret i en hemsk hästsvans och Pauls kortare hår och pannband får honom att se ut som "en medlem från ett ont Duran Duran" (hans egna ord). Bad hair days åsido, Kiss spelar helt live i studion och gör det bra. Jag gillar verkligen de här låtarna och det är mycket kul att se dem.
Sen flyttar vi fram en skiva till "I love it loud" - Kiss bidrag till ishockeymusiken - från tidigare nämnda "Creatures of the night". Playback, visserligen, men den här låten är ju för himla cool - tyngsta trumljudet Kiss någonsin haft. Fin avslutning på skivan.
Tredje skivan bjuder på en hel del historiska ögonblick, av både positiv och negativ art. Först ut är bilder från Kiss sista turné med smink, inför 150000+ åskådare i Brasilien. Det är lätt att bli övertända inför en sådan enorm publik, och det är fallet här. Det är inte speciellt bra spelat eller sjunget men att se Gene röja som en dåre till "Creatures of the night" är rätt underhållande. Här har även Vinnie Vincent klivit in som Ace Frehleys efterträdare, men man får knappt se gitarristen med en guld ankh i ansiktet. Undrar om Paul och Gene varit framme och petat i videoredigeringen, de gillar inte Vinnie speciellt mycket nämligen...
Sen kommer det historiska ögonblicket när Kiss trädde fram hos MTV för första gången utan smink. Historiskt sett har Kiss alltid haft bra anledningar till varför de sminkade av sig, men i den här intervjun så har de egentligen inget vettigt att säga och stackars Vinnie och Eric får inte mycket sagt.
Vi fortsätter med de historiska ögonblicken och hamnar i Kiss första konsert utan smink i Portugal. Jag måste säga att med sminket försvann även Kiss sinne för kläder. Till den här turnén började de se ut som trashankar och det gick bara utför, vilket nästa konsertklipp visar. Då hoppar vi fram fyra år - ignorerar plattorna "Animalize" och "Asylum" totalt - och hamnar i turnén till den för mig totalt ointressanta "Crazy nights". Vid den här tidpunkten hade jag gått vidare musikaliskt och retrospektivt är det bara ett fåtal av låtarna som faller mig i smaken. Vinnie Vincent var borta ur bandet och ytterligare en gitarrist hade passerat förbi - skickliga (men totalt fel för Kiss) Mark S:t John kom och gick till följd av en ledsjukdom - och Bruce Kulick klivit in.
Denna sättning höll en skiva med tillhörande turné till - "Hot in the shade", från vilken tredje skivans längsta och sista konsertklipp kommer ifrån. Inte heller det någon favoritskiva, men lyckligtvis är setlistan oväntat blandad med låtar från hela karriären och bara några enstaka spår från de senare 80-talsplattorna. Det är ett väldigt laddat Kiss som spelar i den för Kiss speciella staden Detroit (det var ju här genombrottsplattan "Alive!" spelades in och hitten "Detroit Rock City" fick sitt namn) med en rejäl scenshow med en stor sfinx i bakgrunden. Riktigt bra.
Sen kommer vi fram till finalen, som dessvärre går i sorgens tecken. Den sympatiske Eric Carr drabbades av cancer och avled. I ett MTV News-inslag får vi veta detta och som avslutning på DVD:n får vi videon till "God gave rock and roll to you II" som var Eric Carrs sista insats som Kiss-medlem. Han spelade inte på låten, hade tappat allt hår och knappt orkat ta sig ur sjuksängen, men gör ändå en mycket fin insats i videon. Vemodigt slut på "Kissology Vol 2".
EXTRAMATERIALET
En bonusskiva följer med i paketet. Innehållet på denna varierar beroende på vart man köpt DVD:n. Detta gäller visserligen enbart USA där Best buy-utgåvan innehåller en konsert från New York 1988 och Walmarts utgåva en konsert från Landover 1979 som på pappret är mycket intressant med bland annat låtar från de fyra soloskivorna. Denna bonusskiva ska dock ha väldigt dålig kvalitet enligt rykten.
Standardutgåvan har en konsert från Tokyo 1988, "Crazy nights"-turnén. I och med att den här turnén redan är representerad i boxen känns det sådär kul. Det hade varit roligt med något från "Animalize" eller "Asylum"-turnérna som ignorerats i boxen.
Både på skivorna och i det medföljande häftet finns det kommentarer från flera av medlemmarna i Kiss. Värt att lyssna på, tycker jag.
Det finns även lite påskägg och annat gömt godis. Om man går in i de olika "årtalsmenyerna" döljer sig vissa hemligheter. I 1980-menyn får man se bilder från ett trumsolo av Eric Carr när har en tidig variant av "rävsminket", i 1982-menyn får man se Kiss (som trio, utan Ace) mimar till "I" från Studio54 på länk till San Remo-festivalen i Italien (finns i sin helhet här) och i 1983-menyn får man lite mer från avsminkningsintervjun hos MTV.
På skiva tre navigerar man sig fram till 1983 och trycker uppåt så att Kiss-loggan markeras och där döljer sig en kort intervju med Gene Simmons och Mark S:t John, hans enda framträdande på DVD:n. Mark S:t John dog för övrigt tidigare i år.
Allra sist på skiva tre, efter eftertexterna, kommer en liten hemmavideo Eric Carr spelade in direkt från sjuksängen. Fruktansvärt tragiskt.
Standardutgåvan har en konsert från Tokyo 1988, "Crazy nights"-turnén. I och med att den här turnén redan är representerad i boxen känns det sådär kul. Det hade varit roligt med något från "Animalize" eller "Asylum"-turnérna som ignorerats i boxen.
Både på skivorna och i det medföljande häftet finns det kommentarer från flera av medlemmarna i Kiss. Värt att lyssna på, tycker jag.
Det finns även lite påskägg och annat gömt godis. Om man går in i de olika "årtalsmenyerna" döljer sig vissa hemligheter. I 1980-menyn får man se bilder från ett trumsolo av Eric Carr när har en tidig variant av "rävsminket", i 1982-menyn får man se Kiss (som trio, utan Ace) mimar till "I" från Studio54 på länk till San Remo-festivalen i Italien (finns i sin helhet här) och i 1983-menyn får man lite mer från avsminkningsintervjun hos MTV.
På skiva tre navigerar man sig fram till 1983 och trycker uppåt så att Kiss-loggan markeras och där döljer sig en kort intervju med Gene Simmons och Mark S:t John, hans enda framträdande på DVD:n. Mark S:t John dog för övrigt tidigare i år.
Allra sist på skiva tre, efter eftertexterna, kommer en liten hemmavideo Eric Carr spelade in direkt från sjuksängen. Fruktansvärt tragiskt.
TRE SAKER
1. Peter Criss är dubbad i "Kiss in attack of the phantoms". Det finns så vitt jag vet två historier bakom detta. Den ena säger att Criss helt enkelt struntade i att komma till inspelningsstudion när replikerna skulle "loopas" och den andra säger att hans kraftiga New York-accent ansågs vara ohörbar. Den storyn gillar jag bättre.
2. Ace stuntman var afroamerikan vilket roade honom något fruktansvärt.
3. Kiss fick lite upprättelse med en andra långfilm 1999 i den fullt godkända "Detroit Rock City". I den höll de sig dock borta från replikerna och gjorde det de gör bäst: spela musik.
2. Ace stuntman var afroamerikan vilket roade honom något fruktansvärt.
3. Kiss fick lite upprättelse med en andra långfilm 1999 i den fullt godkända "Detroit Rock City". I den höll de sig dock borta från replikerna och gjorde det de gör bäst: spela musik.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Gene Simmons (5)
Gene Simmons (5)
