Från gulligt-knäppt till mentalt-absurt
FILMEN"Sjukt!" Jag må låta som en särskilt enformig papegoja, men det utropet kommer över mina läppar gång på gång när jag tittar på "Smack the Pony" (eller "Garva här" som serien obegripligt nog döpts till på svenska). Sjukt! Sjukt! "Smack the Pony" är en sketchshow i tre säsonger och deras material sträcker sig från gulligt-knäppt till mentalt-absurt och rent vansinnigt surrealistiskt. De tre damerna Sally Phillips, Doon Mackichan och Fiona Allen levererar snärtig humor, som varken förlitar sig på återkommande karaktärer, utdragna scener eller lättköpta skämt, utan de dundrar på i 180 med snabba dopp i verkligheten – en verklighet skruvad ett extra varv, så som den skulle se ut om folk följde alla knäppa infall som dök upp i skallen.
Ofta följer de ett mönster: en eller flera personer ägnar sig åt fullkomligt normala aktiviteter, och så gör någon något helt sjukt som de andra inte ifrågasätter, eller möjligen ler förundrat åt. De sketcherna gapskrattar man inte åt direkt. Kanske är det ett utslag av mitt eget neurotiska beteende, vad vet jag? Många sketcher handlar nämligen om att göra saker som man antingen önskar att man vågade göra, eller har orimlig ångest över att man skulle råka göra. Å andra sidan finns det även gott om renodlade, välskrivna situationssketcher som exempelvis när det fina medelklassparet tvingas köpa bröllopspresent i en sexbutik.
Serien gick från början mellan 1999 och 2003, och kan för tillfället ses på TV4 Komedi. Ser man då någon utveckling mellan säsongerna? Säsong ett är tveklöst roligast, sedan börjar det kännas som variation på ett tema. Relationer som är dödsdömda eller aldrig blir av, och småaktiga tävlingar på arbetsplatser kan man uppenbarligen göra hur mycket som helst av. De två återkommande punkterna i programmet är klippen från dejtingagenturer och musikvideoparodierna. Förstnämnda är sanslöst kul, sistnämnda inte speciellt givande (men det är läskigt att tre tjejer som kan sjunga sådär, automatiskt låter som Bananarama när deras röster läggs ihop!)
Flera av de bästa bitarna är scener som spelats in på gatan. Jag vet inte hur det gick till i verkligheten, men det ser ut som om de inte har statister, utan att de lätt chockade, brydda människorna är vanligt folk som passerar. Alla tre damerna utstrålar total komisk säkerhet och det verkar ibland som om de improviserar. Om de gör det eller inte spelar mindre roll; det som imponerar är att de känns så okrystade i framförandet.
Eftersom jag är en sådan där äcklig komplettist är jag förstås glad att boxen existerar, men för den som bara är ute efter lite lagom mycket britcom hade kanske en "best of" räckt.
Ofta följer de ett mönster: en eller flera personer ägnar sig åt fullkomligt normala aktiviteter, och så gör någon något helt sjukt som de andra inte ifrågasätter, eller möjligen ler förundrat åt. De sketcherna gapskrattar man inte åt direkt. Kanske är det ett utslag av mitt eget neurotiska beteende, vad vet jag? Många sketcher handlar nämligen om att göra saker som man antingen önskar att man vågade göra, eller har orimlig ångest över att man skulle råka göra. Å andra sidan finns det även gott om renodlade, välskrivna situationssketcher som exempelvis när det fina medelklassparet tvingas köpa bröllopspresent i en sexbutik.
Serien gick från början mellan 1999 och 2003, och kan för tillfället ses på TV4 Komedi. Ser man då någon utveckling mellan säsongerna? Säsong ett är tveklöst roligast, sedan börjar det kännas som variation på ett tema. Relationer som är dödsdömda eller aldrig blir av, och småaktiga tävlingar på arbetsplatser kan man uppenbarligen göra hur mycket som helst av. De två återkommande punkterna i programmet är klippen från dejtingagenturer och musikvideoparodierna. Förstnämnda är sanslöst kul, sistnämnda inte speciellt givande (men det är läskigt att tre tjejer som kan sjunga sådär, automatiskt låter som Bananarama när deras röster läggs ihop!)
Flera av de bästa bitarna är scener som spelats in på gatan. Jag vet inte hur det gick till i verkligheten, men det ser ut som om de inte har statister, utan att de lätt chockade, brydda människorna är vanligt folk som passerar. Alla tre damerna utstrålar total komisk säkerhet och det verkar ibland som om de improviserar. Om de gör det eller inte spelar mindre roll; det som imponerar är att de känns så okrystade i framförandet.
Eftersom jag är en sådan där äcklig komplettist är jag förstås glad att boxen existerar, men för den som bara är ute efter lite lagom mycket britcom hade kanske en "best of" räckt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. När jag ovan skriver "tre tjejer som sjunger sådär" är jag inte riktigt rättvis mot Doon Mackichan. I ett par sketcher sjunger hon själv (bland annat i den knäppa scenen där hon och Sally Phillips försöker överträffa varandra i skönsång och inlevelse) och hon är tveklöst begåvad med en fin sångröst. Enligt det alltid lika tillförlitliga Wikipedia kom hon fyra i "Comic Relief Does Fame Academy" där komiker sjöng för välgörenhet.
2. En liten fundering är om de följde ett schema, eller drog lott när det gäller alla vidriga gegg-scener. Hink med slem över huvudet, köra ner skallen i en tårta osv. "Nej Fiona, nu är det faktiskt din tur att bada i kladd, jag tog scenen med poolen för din skull." Eller?
3. Man skall ju inte bara uppmärksamma översättare när dessa gör ett undermåligt jobb, så här tar jag tillfället i akt: Bra översättningsjobb med "Smack the Pony"!
2. En liten fundering är om de följde ett schema, eller drog lott när det gäller alla vidriga gegg-scener. Hink med slem över huvudet, köra ner skallen i en tårta osv. "Nej Fiona, nu är det faktiskt din tur att bada i kladd, jag tog scenen med poolen för din skull." Eller?
3. Man skall ju inte bara uppmärksamma översättare när dessa gör ett undermåligt jobb, så här tar jag tillfället i akt: Bra översättningsjobb med "Smack the Pony"!
ÅSA JONSÉN (2008-05-24)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Sarah Alexander (3)
Sarah Alexander (3)
