Bland drägg och voluntärer festival

FILMEN

Många grejer finns att säga, många aspekter kan vägas in och, visst, kategoriska uttalanden har en tendens att komma tillbaka och bita dig i stjärten.

Men.

Festivalbesökare är drägg. Allihop. Är du på en festival och träffar en kille i bar överkropp som tagit en svart tuschpenna och skrivit "KUKEN STÅR!" över bröstet ses det som fullt normalt, något att applådera.

Dokumentärfilmen "Roskilde" handlar om festivalens besökare, där några specifika plockats ut för att ordlöst följas. Två blonda svenska tjejer visar tuttarna för sju danska män, en skäggig kille i Miljöpartiet-kläder bommar en öl på stationen i Köpenhamn, gömmer sig på toaletten på tåget till Roskilde, och plankar sedan in över staketet till festivalen. Hans historia kulminerar när han blir SÅ HÄR GLAD över att en tjej han träffat klarar av att göra ett förhållandevis enkelt trick med en hatt. Gräsrökarna fnittrar kring diverse bongprojekt. Öl. Akvavit. Mer öl. Efter fem minuter är jag dödsuttråkad.

Parallellt med det här finns tre andra inriktningar i filmen; de korta besöken hos volontärarbetarna, artistklipp och en intervju med forne festvialgeneralen Leif Skov. Det förstnämnda piggar oftast upp, men artistklippen är märkligt tråkiga i urval och presentation. Intervjun med Skov är däremot filmens enda intressanta inslag. Han berättar om Roskildes själ, om arbetet med festivalen, om historiken och om den tragiska olyckan framför Pearl Jam-konserten år 2000.

Ihopdragen till ett enda sjok är är intervjun med Skov kanske, säg, tolv minuter lång? Med resten av filmen kondenserad till tre minuter hade Skov-intervjun kunnat bli en sjyst, kvarstslång special i SVT:s Kulturnyheterna. För den 96 minuter långa dokumentären "Roskilde" är det inget vidare slutbetyg.


EXTRAMATERIALET

Det finns en trailer and that's it.


TRE SAKER

1. Två rullstolsbundna män dyker upp då och då, inkastade mellan andra klipp. Aldrig presenterade, aldrig direktkommunicerande med kameran. Deras dialog är filmens enda riktiga behållning.

2. Placebo, syskonen Wainwright, Mnemic, ett kort Franz Ferdninand-klipp, Josh Rouse. Av allt som spelat på Roskilde kunde man väl hittat en hel del som är betydligt roligare att se live?

3. Den orangea scenen köptes av Rolling Stones på sjuttiotalet. Visste jag inte innan.


JOAKIM JOHANSSON (2009-06-11)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin musikdokumentär
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Musikdokumentär
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2009
Bolag: Sandrew Metronome
Ljud: DTS 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Extramaterial:
Trailer
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (17/9):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN AUGUSTI
12 SENASTE
WESTERNFILMERNA