Rafflande krigsfilm på räls
FILMENOm man blir glad av tåg får man sitt lystmäte i denna andra världskrigs-film från 1964. "The train" är en äventyrsfilm, på den tiden då andra världskriget fortfarande ofta fick äventyrsprägel i drömfabriken – men har ändå en allvarlig och tankeväckande botten för en nutida tittare.
1964 var västvärlden upptagna med en hausse på marknaden som aldrig sedan dess sett sitt motstycke. Krigsförbrytarna från kriget, de som fanns kvar, satt i Spandau och sonade sina brott – eller levde livets glada dagar i Sydamerika. Vietnamkriget låg fortfarande för fötterna. I en sådan kontext finns det tid att fundera på värdena i livet – vad är det som gör oss till människor? Ett allvarligt manus fick några omarbetningar och sedan bet regissören John Frankenheimer tag i det.
Året är 1944 och inom en vecka kommer de allierade att nå Paris. I den tyska ockupationsmakten råder panik, och staden plundras, och soldater och materiel skickas österut. Tyska översten von Waldheim (Paul Scofield) är en hård man till ytan, men förstår värdet av konst och kultur. Under sin tid i Paris har han lett plundringen av konstskatterna och samlat konst för miljontals kronor. Hans enda mål med evakueringen är att få ombord skatterna på ett tåg och säkra dem för Tysklands räkning. Exempelvis verk av Renoir, Cezanne, Picasso, Braque-tavlor, Degas, Matisse ...
I andra ringhörnan finns ärrade motståndsmannen Labiche (Burt Lancaster), som arbetar vid den parisiska järnvägen och övertalas att rädda tavlorna. Hans första motvilja byts småningom till besatthet – och mot slutet måste han själv ställa sig frågan hur många människoliv ett konstverk egentligen är värt.
I genren äventyrsfilmer om andra världskriget är "The train" en av de bästa som gjorts, jämte "Örnnästet" och "Kanonerna på Navarone". På senare år har man tonat ner äventyret och anlagt en befriande sociologisk prägel på det stora kriget. Tack och lov; det blir så mycket mer intressant då. Exempelvis "Der untergang", "Schindlers list", "Saving private Ryan" och "Band of brothers" ger en långt större nyansering av kriget än vad "The train" och de andra äventyrsfilmerna gör – men det finns ändå goda anledningar att se dem. Quentin Tarantinos "Inglourious Basterds" (tillbaka till äventyrsgenren) skulle inte ha funnits utan filmer som "The train".
Och det är, som sagt, verkligen en bra film. Med en entusiasm att göra det på riktigt, bland filmmakarna, häpnar man över när tåg krockar, kör av rälsen, och bangårdar sprängs i luften. Ingenstans i filmen har man fuskat med modeller. Det är en av anledningarna till att se "The train" och njuta av ett gott filmiskt hantverk.
1964 var västvärlden upptagna med en hausse på marknaden som aldrig sedan dess sett sitt motstycke. Krigsförbrytarna från kriget, de som fanns kvar, satt i Spandau och sonade sina brott – eller levde livets glada dagar i Sydamerika. Vietnamkriget låg fortfarande för fötterna. I en sådan kontext finns det tid att fundera på värdena i livet – vad är det som gör oss till människor? Ett allvarligt manus fick några omarbetningar och sedan bet regissören John Frankenheimer tag i det.
Året är 1944 och inom en vecka kommer de allierade att nå Paris. I den tyska ockupationsmakten råder panik, och staden plundras, och soldater och materiel skickas österut. Tyska översten von Waldheim (Paul Scofield) är en hård man till ytan, men förstår värdet av konst och kultur. Under sin tid i Paris har han lett plundringen av konstskatterna och samlat konst för miljontals kronor. Hans enda mål med evakueringen är att få ombord skatterna på ett tåg och säkra dem för Tysklands räkning. Exempelvis verk av Renoir, Cezanne, Picasso, Braque-tavlor, Degas, Matisse ...
I andra ringhörnan finns ärrade motståndsmannen Labiche (Burt Lancaster), som arbetar vid den parisiska järnvägen och övertalas att rädda tavlorna. Hans första motvilja byts småningom till besatthet – och mot slutet måste han själv ställa sig frågan hur många människoliv ett konstverk egentligen är värt.
I genren äventyrsfilmer om andra världskriget är "The train" en av de bästa som gjorts, jämte "Örnnästet" och "Kanonerna på Navarone". På senare år har man tonat ner äventyret och anlagt en befriande sociologisk prägel på det stora kriget. Tack och lov; det blir så mycket mer intressant då. Exempelvis "Der untergang", "Schindlers list", "Saving private Ryan" och "Band of brothers" ger en långt större nyansering av kriget än vad "The train" och de andra äventyrsfilmerna gör – men det finns ändå goda anledningar att se dem. Quentin Tarantinos "Inglourious Basterds" (tillbaka till äventyrsgenren) skulle inte ha funnits utan filmer som "The train".
Och det är, som sagt, verkligen en bra film. Med en entusiasm att göra det på riktigt, bland filmmakarna, häpnar man över när tåg krockar, kör av rälsen, och bangårdar sprängs i luften. Ingenstans i filmen har man fuskat med modeller. Det är en av anledningarna till att se "The train" och njuta av ett gott filmiskt hantverk.
EXTRAMATERIALET
Inget extramaterial på denna skiva.
TRE SAKER
1. Filmen har en viss verklighetsbakgrund. Konstskatter fördes ut ur Paris under evakueringen och räddades från att försvinna i Hitlertyskland. Och nazisterna stal ju förstås massor av värdesaker under kriget. En av de märkligaste sakerna de lyckades slarva bort var ett helt rum – det berömda ryska Bärnstensrummet, som fortfarande är på vift.
2. Regissören John Frankenheimer har också regisserat bland andra Stellan Skarsgård i "Ronin". En film som är helt okej. Men man kan undra vad han tänkte med den fruktansvärt dåliga"The Island of Dr. Moreau".
3. Trots den hyfsat internationella ensemblen pratar alla tyvärr engelska. Blir lite irriterande i en scen där två "fransmän" ska spela "tyska" soldater - och inte kan prata för att då kunna bli avslöjade som fransmän ...
2. Regissören John Frankenheimer har också regisserat bland andra Stellan Skarsgård i "Ronin". En film som är helt okej. Men man kan undra vad han tänkte med den fruktansvärt dåliga"The Island of Dr. Moreau".
3. Trots den hyfsat internationella ensemblen pratar alla tyvärr engelska. Blir lite irriterande i en scen där två "fransmän" ska spela "tyska" soldater - och inte kan prata för att då kunna bli avslöjade som fransmän ...
TOBIAS JOHANSSON (2010-06-09)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Donald O’Brien (5)
Donald O’Brien (5)
