En lyckad bearbetning till nytt format
FILMENSagan om Stieg Larsson och hans "Millennium"-trilogi är vid det här laget välkänd. Han planerade att skriva 10 böcker och hade tänkt ut de sex första. Manuset till den första refuserades av Piratförlaget, men Norstedts nappade och började i samråd med Larsson att bearbeta de tre första som då var färdigskrivna. I november 2004 dör Larsson i en hjärtinfarkt och nio månader senare släpps "Män som hatar kvinnor". Den och de två efterföljarna "Flickan som lekte med elden" och "Luftslottet som sprängdes" blev enorma succéer, och skulle därför filmas.
Ungefär ett halvår efter den sista bokens utgivning hölls en presskonferens där alla detaljer skulle avslöjas om filmatiseringen. Klockan 10, den 25 oktober 2007 direktsändes presskonferensen på bland annat aftonbladet.se och huvudrollsinnehavarna presenterades. Michael Nyqvist blev Mikael Blomkvist och Noomi Rapace blev Lisbeth Salander. Det avslöjades också att den första boken skulle bli en långfilm och sedan klippas om till en tvådelad tv-film, medan de andra två skulle bli tvådelade tv-filmer på en gång.
Men när "Män som hatar kvinnor" blev en enorm biosuccé valde man att även visa de två uppföljarna på bio, men då dessa hade skrivits och filmats i sitt tänkta format fick man nu skriva om de inspelade tv-filmerna till långfilmer utifrån det material som filmats, en uppgift som inte riktigt gick att lösa på ett smidigt sätt och speciellt "Flickan som lekte med elden" blev lidande av detta.
När filmerna sedan visats klart på bio och släppts som köpfilmer visades då slutligen den sexdelade tv-serien "Millennium" (om man så vill) på SVT under sex veckor våren 2010 och har nu släppts som tre separata 2xDVD:s.
Lustigt nog känns det som det här nya formatet med 2x90 minuter per film passar materialet mycket bättre. Till biofilmerna var det mycket ur böckerna som försvann, trots att spellängderna var 2-2,5 timmar per film, men i tv-versionerna har en del av det man saknat kommit tillbaka och gjort historierna rikare. Att dessutom få 90 minuter i stöten gör filmerna helt klart mer behagliga att se.
Jag kommer inte att recensera filmerna på nytt eftersom det redan finns detaljerade recensioner i arkivet, men några kortare sammanfattningar kommer här.
• "Män som hatar kvinnor"
Den första filmen är den klart bästa då den dels gjordes som en riktig biofilm med en uppenbart högre budget och dels för att dess historia skiljer sig så mycket från de övriga. Det är en ren deckarhistoria på "det slutna rummet"-temat.
Mikael Blomkvist har dömts för förtal när han kartlagt den tveksamma affärsmannen Wennerström (Stefan Sauk) i sin tidning Millennium. I väntan på fängelsestraffet kliver han av tidningsarbetet och får i stället ett uppdrag om att lösa ett 40 år gammalt dödsfall som irriterat industrimagnaten Henrik Vagner (Sven-Bertil Taube), där hans brorsdotter Harriet försvann mystiskt från en ö ingen kunde lämna. Ingen - och alla - är misstänkta.
Blomkvist börjar rota i en komplicerad familjehistoria och måste ta hjälp av datahackern Lisbeth Salander som har sin egen komplicerade historia. Tillsammans kommer de allt närmare sanningen om Harriets försvinnande bland en mängd män som hatar kvinnor.
Tv-versionen är 34 minuter längre och bland det nytillkomna finns betydligt mer scener med Millenniumredaktionen, som nästan var som bortblåst i filmen. Blomkvists förhållande med Erika Berger (Lena Endre) etableras starkare och vi får även veta att en redaktionsmedlem jobbade för Wennerström.
• "Flickan som lekte med elden"
Med hela 56 minuter längre spellängd är denna andra film den som tjänat absolut mest på det nya formatet. Här börjar vi närma oss den politiska komplott som drabbat Lisbeth Salander. Under större delen av filmen är hon på flykt då hon misstänks ha mördat dels ett ungt par som rotat runt i en traffickinghärva och dels sin förmyndare Bjurman (Peter Andersson). Blomkvist är den enda som står på hennes sida och tror på hennes oskuld.
I det unga parets material återkommer namnet Zala, eller Alexander Zalachenko, som verkar vara den som sitter på gåtans lösning, men denna Zala finns inte i några register. Mot slutet av filmen konfronterar Salander Zalachenko som visar sig vara hennes far.
Här finns gott om nya scener som fläskar till handlingen, vilket behövs, men man kan även notera att några scener bytts ut från biofilmen till tv-filmerna, bland annat den scen jag tyckte var absolut sämst i biofilmen (det unga paret möts på ett fik), dock troligen inte av just den anledningen.
• "Luftslottet som sprängdes"
Den sista filmen har 39 nya minuter och även här handlar det om scener som förtydligar handlingen. Den politiska konspirationen där Salander hamnat i kläm står helt i fokus, medan Salander själv sitter i domstolen anklagad för mord och mordförsök på sin egen far. Den här delen av hela trilogin gillar jag väldigt mycket.
Blomkvist jobbar förbrilt med att gräva fram sanningen och sätter sig själv och Millennium i fara på vägen, samtidigt som han producerar ett specialnummer som avslöjar allt om den mordmisstänkta Salanders liv och öde.
Med facit i handen kan man se tillbaka på filmatiseringen av Stieg Larssons böcker som ett ganska lyckat projekt. Den är inte helt perfekt, men samtidigt långt ifrån något dåligt försök. Nästan alla stora svenska skådespelare är med på ett eller annat sätt och även om filmerna inte är först i Sverige med att göras i två format ("Arn"-filmerna får väl ses som det) är det ändå intressant att se resultatet. Bristerna i filmerna rättades till till tv-versionerna, samtidigt som långfilmerna funkar på egna ben.
Nu är det bara att invänta de amerikanska versionerna och se om de lyckas bättre eller sämre.
Ungefär ett halvår efter den sista bokens utgivning hölls en presskonferens där alla detaljer skulle avslöjas om filmatiseringen. Klockan 10, den 25 oktober 2007 direktsändes presskonferensen på bland annat aftonbladet.se och huvudrollsinnehavarna presenterades. Michael Nyqvist blev Mikael Blomkvist och Noomi Rapace blev Lisbeth Salander. Det avslöjades också att den första boken skulle bli en långfilm och sedan klippas om till en tvådelad tv-film, medan de andra två skulle bli tvådelade tv-filmer på en gång.
Men när "Män som hatar kvinnor" blev en enorm biosuccé valde man att även visa de två uppföljarna på bio, men då dessa hade skrivits och filmats i sitt tänkta format fick man nu skriva om de inspelade tv-filmerna till långfilmer utifrån det material som filmats, en uppgift som inte riktigt gick att lösa på ett smidigt sätt och speciellt "Flickan som lekte med elden" blev lidande av detta.
När filmerna sedan visats klart på bio och släppts som köpfilmer visades då slutligen den sexdelade tv-serien "Millennium" (om man så vill) på SVT under sex veckor våren 2010 och har nu släppts som tre separata 2xDVD:s.
Lustigt nog känns det som det här nya formatet med 2x90 minuter per film passar materialet mycket bättre. Till biofilmerna var det mycket ur böckerna som försvann, trots att spellängderna var 2-2,5 timmar per film, men i tv-versionerna har en del av det man saknat kommit tillbaka och gjort historierna rikare. Att dessutom få 90 minuter i stöten gör filmerna helt klart mer behagliga att se.
Jag kommer inte att recensera filmerna på nytt eftersom det redan finns detaljerade recensioner i arkivet, men några kortare sammanfattningar kommer här.
• "Män som hatar kvinnor"
Den första filmen är den klart bästa då den dels gjordes som en riktig biofilm med en uppenbart högre budget och dels för att dess historia skiljer sig så mycket från de övriga. Det är en ren deckarhistoria på "det slutna rummet"-temat.
Mikael Blomkvist har dömts för förtal när han kartlagt den tveksamma affärsmannen Wennerström (Stefan Sauk) i sin tidning Millennium. I väntan på fängelsestraffet kliver han av tidningsarbetet och får i stället ett uppdrag om att lösa ett 40 år gammalt dödsfall som irriterat industrimagnaten Henrik Vagner (Sven-Bertil Taube), där hans brorsdotter Harriet försvann mystiskt från en ö ingen kunde lämna. Ingen - och alla - är misstänkta.
Blomkvist börjar rota i en komplicerad familjehistoria och måste ta hjälp av datahackern Lisbeth Salander som har sin egen komplicerade historia. Tillsammans kommer de allt närmare sanningen om Harriets försvinnande bland en mängd män som hatar kvinnor.
Tv-versionen är 34 minuter längre och bland det nytillkomna finns betydligt mer scener med Millenniumredaktionen, som nästan var som bortblåst i filmen. Blomkvists förhållande med Erika Berger (Lena Endre) etableras starkare och vi får även veta att en redaktionsmedlem jobbade för Wennerström.
• "Flickan som lekte med elden"
Med hela 56 minuter längre spellängd är denna andra film den som tjänat absolut mest på det nya formatet. Här börjar vi närma oss den politiska komplott som drabbat Lisbeth Salander. Under större delen av filmen är hon på flykt då hon misstänks ha mördat dels ett ungt par som rotat runt i en traffickinghärva och dels sin förmyndare Bjurman (Peter Andersson). Blomkvist är den enda som står på hennes sida och tror på hennes oskuld.
I det unga parets material återkommer namnet Zala, eller Alexander Zalachenko, som verkar vara den som sitter på gåtans lösning, men denna Zala finns inte i några register. Mot slutet av filmen konfronterar Salander Zalachenko som visar sig vara hennes far.
Här finns gott om nya scener som fläskar till handlingen, vilket behövs, men man kan även notera att några scener bytts ut från biofilmen till tv-filmerna, bland annat den scen jag tyckte var absolut sämst i biofilmen (det unga paret möts på ett fik), dock troligen inte av just den anledningen.
• "Luftslottet som sprängdes"
Den sista filmen har 39 nya minuter och även här handlar det om scener som förtydligar handlingen. Den politiska konspirationen där Salander hamnat i kläm står helt i fokus, medan Salander själv sitter i domstolen anklagad för mord och mordförsök på sin egen far. Den här delen av hela trilogin gillar jag väldigt mycket.
Blomkvist jobbar förbrilt med att gräva fram sanningen och sätter sig själv och Millennium i fara på vägen, samtidigt som han producerar ett specialnummer som avslöjar allt om den mordmisstänkta Salanders liv och öde.
Med facit i handen kan man se tillbaka på filmatiseringen av Stieg Larssons böcker som ett ganska lyckat projekt. Den är inte helt perfekt, men samtidigt långt ifrån något dåligt försök. Nästan alla stora svenska skådespelare är med på ett eller annat sätt och även om filmerna inte är först i Sverige med att göras i två format ("Arn"-filmerna får väl ses som det) är det ändå intressant att se resultatet. Bristerna i filmerna rättades till till tv-versionerna, samtidigt som långfilmerna funkar på egna ben.
Nu är det bara att invänta de amerikanska versionerna och se om de lyckas bättre eller sämre.
EXTRAMATERIALET
Tragiskt nog finns det inget extramaterial på utgåvorna, precis som på bioversionerna. Ett av Sveriges och Nordens största filmprojekt genom tiderna och inget extramaterial, det är en stor skandal.
TRE SAKER
1. Delarna inleds med en ny vinjett med halvanimerade teckningar som jag tycker känns lite konstiga, speciellt som teckningarna avslöjar en hel del om vad vi kommer att få se.
2. Vi rationördar knorrar åt att "Män som hatar kvinnor" skurits ned till samma tv-format som de övriga filmerna.
3. Nog känns det som man kunde haft lite mer fantasi när det gäller omslagen istället för att bara beskära bilderna lite hårdare och lägga på en guldram?
2. Vi rationördar knorrar åt att "Män som hatar kvinnor" skurits ned till samma tv-format som de övriga filmerna.
3. Nog känns det som man kunde haft lite mer fantasi när det gäller omslagen istället för att bara beskära bilderna lite hårdare och lägga på en guldram?
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
