Filmen som gick via tv till filmduken
FILMENEfter den formidabla biosuccén med "Män som hatar kvinnor" beslöt man att även låta uppföljarna "Flickan som lekte med elden" och "Luftslottet som sprängdes" gå upp bio. De skulle ju ursprungligen bli tv-serier om 2x90-minutersavsnitt var. Daniel Alfredsson, som tagit över registafettpinnen, beskrev det i en intervju som att de fick skriva filmmanus efter att ha spelat in tv-serierna.
Det märks dessvärre ganska tydligt. Först och främst har budgeten varit stramare, men den hårt nedskurna filmen - 130 minuter mot tv-seriens 180 - tenderar att bli smått obegriplig även för vi som läst boken. Det är en komplicerad historia där Lisbeth Salander (Noomi Rapace) misstänks ha mördat tre personer, bland annat förmyndaren Bjurman (Peter Andersson) som hon haft ett psykologiskt grepp om sedan den första filmen.
Utgångspunkten är att Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) och hans tidning Millennium erbjuds en artikel om traficking där frilansjournalisten Dag Svensson (Hans Christian Thulin) planerar att hänga ut en rad prominenta herrar som sexköpare. Hans sambo Mia Bergman (Jennie Silfverhjelm) doktorerar i ämnet och de har gott om material där en mystisk gangster vid namn Zala verkar vara en gemensam knytpunkt.
Millennium köper storyn men precis innan pressläggning mördas paret och misstankarna leder till Lisbeth vars fingeravtryck finns på mordvapnet, ett vapen registrerat på advokat Bjurman. Polisen stirrar sig blinda på de uppenbara bevisen, medan Mikael Blomkvist är på Lisbeths sida och är övertygad om att lösningen finns i Dags material.
Första hälften av filmen är seg och rörig. Möjligen kan det vara det stympade manuset som ligger och bråkar, men jag tror bara det delvis är förklaringen. Det känns som Stieg Larssons roman har varit svårare att filma, och historien är väldigt mycket mer komplex än den första historien. Dessutom dras vi med en del beklämmande dåliga skådespelarinsatser. Paret Dag och Mia - som i boken framstod som sympatiska och intressanta - har noll kemi här och skådespelarna känns just utsläppta från scenskolan utan speciellt goda betyg. Även en veteran som Lena Endre, som spelar Millennium-chefen Erika Berger underpresterar duktigt. Hon känns inte alls trovärdig och även här brister det i kemin med Nykvist.
Det blev med andra ord inget lyft för filmserien att Daniel Alfredsson tog över efter danskarna.
Att sedan Paulo Roberto inte är någon vass skådespelare kommer inte som någon överraskning, men här spelar han sig själv (!) och får bland annat gå en rejäl omgång mot ett blont muskelberg (Micke Spreitz) som är rena Bondskurken i historien. Desto roligare är det att se stabila insatser från Per Oscarsson och Ralph Carlsson.
I det här utförandet är "Flickan som lekte med elden" en stor besvikelse, och jag är tveksam till att den kommer att kännas bättre som tv-serie. Förhoppningarna inför den avslutade filmen har härmed skruvats ned en smula.
Det märks dessvärre ganska tydligt. Först och främst har budgeten varit stramare, men den hårt nedskurna filmen - 130 minuter mot tv-seriens 180 - tenderar att bli smått obegriplig även för vi som läst boken. Det är en komplicerad historia där Lisbeth Salander (Noomi Rapace) misstänks ha mördat tre personer, bland annat förmyndaren Bjurman (Peter Andersson) som hon haft ett psykologiskt grepp om sedan den första filmen.
Utgångspunkten är att Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) och hans tidning Millennium erbjuds en artikel om traficking där frilansjournalisten Dag Svensson (Hans Christian Thulin) planerar att hänga ut en rad prominenta herrar som sexköpare. Hans sambo Mia Bergman (Jennie Silfverhjelm) doktorerar i ämnet och de har gott om material där en mystisk gangster vid namn Zala verkar vara en gemensam knytpunkt.
Millennium köper storyn men precis innan pressläggning mördas paret och misstankarna leder till Lisbeth vars fingeravtryck finns på mordvapnet, ett vapen registrerat på advokat Bjurman. Polisen stirrar sig blinda på de uppenbara bevisen, medan Mikael Blomkvist är på Lisbeths sida och är övertygad om att lösningen finns i Dags material.
Första hälften av filmen är seg och rörig. Möjligen kan det vara det stympade manuset som ligger och bråkar, men jag tror bara det delvis är förklaringen. Det känns som Stieg Larssons roman har varit svårare att filma, och historien är väldigt mycket mer komplex än den första historien. Dessutom dras vi med en del beklämmande dåliga skådespelarinsatser. Paret Dag och Mia - som i boken framstod som sympatiska och intressanta - har noll kemi här och skådespelarna känns just utsläppta från scenskolan utan speciellt goda betyg. Även en veteran som Lena Endre, som spelar Millennium-chefen Erika Berger underpresterar duktigt. Hon känns inte alls trovärdig och även här brister det i kemin med Nykvist.
Det blev med andra ord inget lyft för filmserien att Daniel Alfredsson tog över efter danskarna.
Att sedan Paulo Roberto inte är någon vass skådespelare kommer inte som någon överraskning, men här spelar han sig själv (!) och får bland annat gå en rejäl omgång mot ett blont muskelberg (Micke Spreitz) som är rena Bondskurken i historien. Desto roligare är det att se stabila insatser från Per Oscarsson och Ralph Carlsson.
I det här utförandet är "Flickan som lekte med elden" en stor besvikelse, och jag är tveksam till att den kommer att kännas bättre som tv-serie. Förhoppningarna inför den avslutade filmen har härmed skruvats ned en smula.
EXTRAMATERIALET
Som väntat finns det inget extramaterial värt att nämna. Det enda som finns är trailers till de tre filmerna - på omslaget nämnda som "Exklusiva trailers!", men det finns verkligen inget exklusivt i dessa.
TRE SAKER
1. Något annat som drar ned filmkänslan är att filmen presenteras i tv-anpassade ration 1.77:1 till skillnad från första filmen som var i 2.35:1. Det krävs kanske en filmnörd för att anmärka på sådant, men för mig är det ganska avgörande för helhetskänslan.
2. En recensent noterade att väldigt mycket av filmens viktiga dialogscener sker på fik, och när man ser om filmen så märks detta tydligt.
3. Vad även märker vid en andra titt är hur genomkass Hans Christian Thulin är. Scenen när han träffar sin sambo - på ett fik, så klart - är bland det mest bedrövliga jag sett.
2. En recensent noterade att väldigt mycket av filmens viktiga dialogscener sker på fik, och när man ser om filmen så märks detta tydligt.
3. Vad även märker vid en andra titt är hur genomkass Hans Christian Thulin är. Scenen när han träffar sin sambo - på ett fik, så klart - är bland det mest bedrövliga jag sett.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Michael Nyqvist (24)
Michael Nyqvist (24)
