Trevande start som tar sig
FILMENMed en allt för trevande start och seg inledning är det lätt att ge upp på denna film. Men tar man sig igenom den första timmen är resterande 40 minuter helt okej och det tar sig riktigt bra fram mot slutet.
"The boys are back" handlar om Joe (Clive Owen) som flyttar från England till Australien för kärleken Katys (Laura Fraser) skull. Tillsammans lever de i ett romantiskt äktenskap tillsammans med sexårige sonen Artie (Nicholas McAnulty). En dag vinner dock Katys elaka cancer mot henne och hon dör i hemmet. Kvar är Joe med Artie och en tanke om att regler inte är ett måste i barnuppfostran. Från att ha varit en framgångsrik sportjournalist på ständigt resande fot tvingas han nu kombinera arbetet med allt som ska göras i hemmet och uppfostran av sonen. Kvar i England har Joe sin andra son Harry (George MacKay) som han lämnade för Australien. Harry är nu tonåring och kommer till Australien för att bo med sin pappa och halvbror.
Familjelivet blir inte som tänkt och det är en ständig kamp för alla tre för att få ett fungerande liv, ett liv som kanske skulle må bra av lite regler.
Filmen är inspirerad av en sann historia och sådant ger alltid lite extra tyngd. Men till en början upplever jag mest att filmen irriterar mig och att jag inte kan ta till mig det den vill förmedla med alla sina känslor. Det känns inte på riktigt och det stör mig att pappan hela tiden bara vill vara bästa vän med sina barn i stället för att vara just pappa. Det är svårt att ta det på allvar och först ställer han inga krav på sina barn för att helt vända om och hur ska barnen hänga med i de svängarna? Det skildrar så klart en fullt möjlig situation i en familj, men jag blir i alla fall irriterad på den vuxne.
Nicholas McAnulty spelar oerhört bra för att bara vara sex år och scenen där Harry pratar allvar med sin pappa om hur han mår och känner är filmens starkaste. Kärleken mellan de båda bröderna är den som är finast i filmen och den jag kommer att minnas bäst.
"The boys are back" handlar om Joe (Clive Owen) som flyttar från England till Australien för kärleken Katys (Laura Fraser) skull. Tillsammans lever de i ett romantiskt äktenskap tillsammans med sexårige sonen Artie (Nicholas McAnulty). En dag vinner dock Katys elaka cancer mot henne och hon dör i hemmet. Kvar är Joe med Artie och en tanke om att regler inte är ett måste i barnuppfostran. Från att ha varit en framgångsrik sportjournalist på ständigt resande fot tvingas han nu kombinera arbetet med allt som ska göras i hemmet och uppfostran av sonen. Kvar i England har Joe sin andra son Harry (George MacKay) som han lämnade för Australien. Harry är nu tonåring och kommer till Australien för att bo med sin pappa och halvbror.
Familjelivet blir inte som tänkt och det är en ständig kamp för alla tre för att få ett fungerande liv, ett liv som kanske skulle må bra av lite regler.
Filmen är inspirerad av en sann historia och sådant ger alltid lite extra tyngd. Men till en början upplever jag mest att filmen irriterar mig och att jag inte kan ta till mig det den vill förmedla med alla sina känslor. Det känns inte på riktigt och det stör mig att pappan hela tiden bara vill vara bästa vän med sina barn i stället för att vara just pappa. Det är svårt att ta det på allvar och först ställer han inga krav på sina barn för att helt vända om och hur ska barnen hänga med i de svängarna? Det skildrar så klart en fullt möjlig situation i en familj, men jag blir i alla fall irriterad på den vuxne.
Nicholas McAnulty spelar oerhört bra för att bara vara sex år och scenen där Harry pratar allvar med sin pappa om hur han mår och känner är filmens starkaste. Kärleken mellan de båda bröderna är den som är finast i filmen och den jag kommer att minnas bäst.
EXTRAMATERIALET
Det är ganska magert extramaterialet men på den här typen av filmer är det många gånger inget sådant alls, därför känns det på något vis bra att vi bjuds på detta. I " A Photographic Journey" får vi massor av fina stillbilder från inspelningen som i sig blir till en berättelse när regissören Scott Hicks kommenterar dem. Han berättar om filmens gång, hur de tänkte, scener som försvann och en hel del kring arbetet över lag. I 15 minuter pratar han och de väldigt fina stillbildsfotografierna avlöser varandra. Som att få filmen i en snabbare version och det här är bra.
Det lilla klippet där människorna filmen baseras på möter skådespelarna kunde vi dock vara utan, det var mest trams.
Det lilla klippet där människorna filmen baseras på möter skådespelarna kunde vi dock vara utan, det var mest trams.
TRE SAKER
1. George MacKay som spelar Harry påminner mig om Rubert Grint (Weasley i Harry Potter. Inte en kopia kanske men skulle lätt kunna vara en lillebror. Vi fortsätter på utseende, Nicholas McAnulty som spelar Artie skulle passa bra i rollen som Tarzan som liten.
2. I en scen pratar de om åtta "inches". Det översätts till åtta centimeter. Bakläxa till översättaren. Det här felet är alldeles för vanligt i filmer och alltid lika irriterande.
3. Filmen är inspelad där regissören växte upp och har en gård inte långt från där scenerna på vinodlingen är inspelade. Dessutom är huset familjen bor i helt nybyggt för filmen, trots att det ser ut att ha stått där sedan urminnes tider.
2. I en scen pratar de om åtta "inches". Det översätts till åtta centimeter. Bakläxa till översättaren. Det här felet är alldeles för vanligt i filmer och alltid lika irriterande.
3. Filmen är inspelad där regissören växte upp och har en gård inte långt från där scenerna på vinodlingen är inspelade. Dessutom är huset familjen bor i helt nybyggt för filmen, trots att det ser ut att ha stått där sedan urminnes tider.
MARIA EREMO (2010-12-02)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Clive Owen (16)
Clive Owen (16)
