En surrealistisk mardrömsresa
FILMEN"Inferno" från 1980 är den andra delen i den italienske skräckmästaren Dario Argentos häxtrilogi, vilken inleddes 1977 med "Suspiria" och avslutades så sent som 2007 med "La terza madre". Filmerna har ingen övergripande berättelse men bygger tillsammans en mytologi om tre onda häxkulter och deras aningslösa offer.
I "Suspiria" visade sig en balettakademi i Tyskland ruva på mörka hemligheter och i "Inferno" får musikstudenten Mark (Leigh McCloskey) erfara att hans systers hus i New York döljer mer än bara råttor i väggarna. Systern (Irene Miracle) har genom en gammal bok identifierat sitt bostadshus som hemvist åt en av de legendomsusade "tre mödrarna", vilka är en hop trollpackor som i hemlighet sprider sin ondska över världen. Hon känner sig förföljd och ber sin bror flyga över från Rom, vilket han gör, men dessvärre inte innan systern hinner mördas. Mark måste nu finna både sin systers mördare och hemligheten om de tre mödrarna.
Det är svårt att beskriva handlingen i "Inferno", dels för att det finns så lite av den, och dels för att den som finns är mer eller mindre konstig. Mark är en otroligt passiv protagonist, och för inte storyn framåt förrän endast tio minuter av filmen återstår. I stället går den största delen av speltiden åt till att skildra hur diverse bikaraktärer smyger fram genom fantasifullt ljussatta korridorer, för att naturligtvis möta sin undergång i form av en mystisk mördare eller varför inte ätas ihjäl av en armé av kloakråttor. Just scenen med råttorna är av flera skäl bland det mest surrealistiska och ologiska jag sett i en skräckfilm, och det säger en hel del.
Berättelsen är sålunda inget vidare, men "Inferno" handlar nästan helt och hållet om stämning, vilken Argento lyckas väldigt bra med. Att se filmen är som att ge sig ut på en surrealistisk mardrömsresa under vilken logikens och det konventionella berättandets lagar är tillfälligt satta ur spel. Upplevelsen blir tämligen unik, även om man inte kan komma ifrån att tempot är extremt långsamt, en del scener verkligen suger (se "Tre saker"), och att det hade varit trevligt att se en fördjupning av storyns mysterium istället för ett par ärligt talat ganska överflödiga mordscener. I mångt och mycket påminner "Inferno" om Lucio Fulcis "The Beyond" som på ett liknande vis offrade handling och kausalitet för att skapa drömska skräckupplevelser.
"Inferno" är ingen bra film att börja med för Argento-novisen, då han gjort betydligt rakare och även på det hela taget bättre filmer, som "Deep Red" och tidigare nämnda "Suspiria". Egentligen är den mer intressant än bra, men är ett helt okej alternativ när man sett regissörens andra klassiska filmer.
I "Suspiria" visade sig en balettakademi i Tyskland ruva på mörka hemligheter och i "Inferno" får musikstudenten Mark (Leigh McCloskey) erfara att hans systers hus i New York döljer mer än bara råttor i väggarna. Systern (Irene Miracle) har genom en gammal bok identifierat sitt bostadshus som hemvist åt en av de legendomsusade "tre mödrarna", vilka är en hop trollpackor som i hemlighet sprider sin ondska över världen. Hon känner sig förföljd och ber sin bror flyga över från Rom, vilket han gör, men dessvärre inte innan systern hinner mördas. Mark måste nu finna både sin systers mördare och hemligheten om de tre mödrarna.
Det är svårt att beskriva handlingen i "Inferno", dels för att det finns så lite av den, och dels för att den som finns är mer eller mindre konstig. Mark är en otroligt passiv protagonist, och för inte storyn framåt förrän endast tio minuter av filmen återstår. I stället går den största delen av speltiden åt till att skildra hur diverse bikaraktärer smyger fram genom fantasifullt ljussatta korridorer, för att naturligtvis möta sin undergång i form av en mystisk mördare eller varför inte ätas ihjäl av en armé av kloakråttor. Just scenen med råttorna är av flera skäl bland det mest surrealistiska och ologiska jag sett i en skräckfilm, och det säger en hel del.
Berättelsen är sålunda inget vidare, men "Inferno" handlar nästan helt och hållet om stämning, vilken Argento lyckas väldigt bra med. Att se filmen är som att ge sig ut på en surrealistisk mardrömsresa under vilken logikens och det konventionella berättandets lagar är tillfälligt satta ur spel. Upplevelsen blir tämligen unik, även om man inte kan komma ifrån att tempot är extremt långsamt, en del scener verkligen suger (se "Tre saker"), och att det hade varit trevligt att se en fördjupning av storyns mysterium istället för ett par ärligt talat ganska överflödiga mordscener. I mångt och mycket påminner "Inferno" om Lucio Fulcis "The Beyond" som på ett liknande vis offrade handling och kausalitet för att skapa drömska skräckupplevelser.
"Inferno" är ingen bra film att börja med för Argento-novisen, då han gjort betydligt rakare och även på det hela taget bättre filmer, som "Deep Red" och tidigare nämnda "Suspiria". Egentligen är den mer intressant än bra, men är ett helt okej alternativ när man sett regissörens andra klassiska filmer.
EXTRAMATERIALET
Medföljer gör dokumentären "An Eye For Horror" från år 2000. Jag svär att denna finns med som extramaterial på varenda Argento-dvd jag någonsin skaffat. Spana gärna in min recension av "Deep Red" där det står vad jag tycker om den.
TRE SAKER
1. Något som tyvärr drar ner "Infernos" betyg är musiken, som inte alls kommer upp i samma klass som "Suspirias" stämningsfulla tongångar.
2. I en scen blir en karaktär attackerad av en drös tamkatter. Det är plågsamt uppenbart att det står ett antal personer utanför bild och kastar dessa stackars katter på den stackars skådespelerskan, och vid ett tillfälle kan man till och med se en hand komma in i bild. Men det avskräckte tydligen inte herr Argento från att använda denna kalkonartade scen i den färdiga filmen.
3. Utgåvan innehåller föredömligt nog både engelskt och italienskt ljudspår. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag gillade bäst. Italienska känns original och äkta, men samtidigt helt fel då handlingen till stor del utspelar sig i New York.
2. I en scen blir en karaktär attackerad av en drös tamkatter. Det är plågsamt uppenbart att det står ett antal personer utanför bild och kastar dessa stackars katter på den stackars skådespelerskan, och vid ett tillfälle kan man till och med se en hand komma in i bild. Men det avskräckte tydligen inte herr Argento från att använda denna kalkonartade scen i den färdiga filmen.
3. Utgåvan innehåller föredömligt nog både engelskt och italienskt ljudspår. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag gillade bäst. Italienska känns original och äkta, men samtidigt helt fel då handlingen till stor del utspelar sig i New York.
JOEL FORNBRANT (2011-02-07)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Daria Nicolodi (1)
Daria Nicolodi (1)
