Argentos sämsta
FILMENAtt kreativa människor i senare delar av sin karriär lätt tappar känslan för kvalitet är ingen nyhet, och inte heller något filmregissörer är förskonade från. "Pokerspelaren" från 2004 är regisserad av italiens skräckmaestro nr 1, det vill säga Dario Argento, och dessvärre ett lysande exempel på just detta.
Vissa har försökt försvara "Pokerspelaren" genom att kalla den dålig endast med Argento-mått mätt, men det är att lura både sig själv och andra. Det här är en riktigt dålig film, punkt.
Beakta handlingen: En seriemördare som kallar sig Pokerspelaren kidnappar unga kvinnor och utmanar sedan Roms poliskår att spela onlinepoker mot honom med de bortrövades liv som insats. Polischefen (Adalberto Maria Merli) vägrar att tillmötesgå galningens krav, och offret mördas direktsänt via webkamera. Fallet hamnar hos utredaren Anna Mari (Stefania Rocca) och irändske interpolgubben John Brennan (Liam Cunningham), som snart inser att de måste besegra Pokerspelaren på hans egen planhalva för att kunna stoppa hans fortsatta framfart. De lyckas övertala en genial spelgalning vid namn Remo (Silvio Muccino) att hjälpa dem, men deras motståndare har naturligtvis en mängd ess i rockärmen och det hela utvecklas till en grym lek på liv och död, etc.
Finns det någon som på allvar tycker att detta låter som en spännande handling? Kom igen, onlinepoker? Argento själv måste uppenbarligen ha tyckt att konceptet var så gravt fascinerande att han var beredd att skapa massor av onödiga problem för sin film genom inklusionen av det. För det första: Att se andra spela poker mot varandra via en datorskärm är inte särskilt spännande, särskilt inte när det måste genomlidas i flera långa scener innan filmen är över. För det andra: Den sortens poker som spelas i filmen är av en rent slumpartad Jack Vegas-karaktär, och man behöver inte kunna särskilt mycket om kortspel för att inse att polisens användande av en "pokerexpert" är totalt löjligt när det enda han behöver göra är att spara par och ibland satsa på en stege. Just denna aspekt av storyn är så illa genomtänkt att det är helt ofattbart att man har valt att bygga hela berättelsen kring den.
För det tredje: Filmer som använder sig av internet har, utöver att det är väldigt ointressant att se karaktärerna sitta vid datorer halva filmen, en tendens att åldras väldigt snabbt och dåligt, och "Pokerspelaren" är inget undantag. Filmen är gjord när internet för många fortfarande var nytt, obegripligt, spännande och mycket farligt, men redan idag känns alla vändningar med virus och sökningar som rena stenåldern.
Hur har då Argento satt sin prägel på detta? undrar den intresserade. Knappt alls, lyder svaret. Av regissörens visuella flärd märks inte mycket, och några blodiga mordscener är bara att glömma då nästan allt våld sker utanför bild. Många Argento-filmer har minnesvärd musik, men "Pokerspelaren" har begåvats med ett vedervärdigt techno-soundtrack som låter rent ut sagt förjävligt. Filmen har på det hela taget en medioker movie of the week-känsla, och att jag inte ens gått in på det kassa skådespeleriet och den genomusla dubbningen säger väl en del. Det här är också den sortens film som bara blir sämre ju längre man tittar. Upplösningen hör till det svagaste jag någonsin sett i en thriller och mördarens motiv (vilka brukar vara rätt uppfinningsrika i Argentos giallos) känns denna gång bara som en ursäkt för handlingen. Det finns dessutom en logisk lucka angående hur Pokerspelaren lyckats iscensätta sin mordorgie som är så tydlig att jag är förbluffad att man inte ens gjort ett försök att dölja den.
Argento har gjort massor av sevärda filmer, och några stycken som är riktigt, riktigt bra, så det finns egentligen ingen anledning att slösa bort sin tid på "Pokerspelaren".
Vissa har försökt försvara "Pokerspelaren" genom att kalla den dålig endast med Argento-mått mätt, men det är att lura både sig själv och andra. Det här är en riktigt dålig film, punkt.
Beakta handlingen: En seriemördare som kallar sig Pokerspelaren kidnappar unga kvinnor och utmanar sedan Roms poliskår att spela onlinepoker mot honom med de bortrövades liv som insats. Polischefen (Adalberto Maria Merli) vägrar att tillmötesgå galningens krav, och offret mördas direktsänt via webkamera. Fallet hamnar hos utredaren Anna Mari (Stefania Rocca) och irändske interpolgubben John Brennan (Liam Cunningham), som snart inser att de måste besegra Pokerspelaren på hans egen planhalva för att kunna stoppa hans fortsatta framfart. De lyckas övertala en genial spelgalning vid namn Remo (Silvio Muccino) att hjälpa dem, men deras motståndare har naturligtvis en mängd ess i rockärmen och det hela utvecklas till en grym lek på liv och död, etc.
Finns det någon som på allvar tycker att detta låter som en spännande handling? Kom igen, onlinepoker? Argento själv måste uppenbarligen ha tyckt att konceptet var så gravt fascinerande att han var beredd att skapa massor av onödiga problem för sin film genom inklusionen av det. För det första: Att se andra spela poker mot varandra via en datorskärm är inte särskilt spännande, särskilt inte när det måste genomlidas i flera långa scener innan filmen är över. För det andra: Den sortens poker som spelas i filmen är av en rent slumpartad Jack Vegas-karaktär, och man behöver inte kunna särskilt mycket om kortspel för att inse att polisens användande av en "pokerexpert" är totalt löjligt när det enda han behöver göra är att spara par och ibland satsa på en stege. Just denna aspekt av storyn är så illa genomtänkt att det är helt ofattbart att man har valt att bygga hela berättelsen kring den.
För det tredje: Filmer som använder sig av internet har, utöver att det är väldigt ointressant att se karaktärerna sitta vid datorer halva filmen, en tendens att åldras väldigt snabbt och dåligt, och "Pokerspelaren" är inget undantag. Filmen är gjord när internet för många fortfarande var nytt, obegripligt, spännande och mycket farligt, men redan idag känns alla vändningar med virus och sökningar som rena stenåldern.
Hur har då Argento satt sin prägel på detta? undrar den intresserade. Knappt alls, lyder svaret. Av regissörens visuella flärd märks inte mycket, och några blodiga mordscener är bara att glömma då nästan allt våld sker utanför bild. Många Argento-filmer har minnesvärd musik, men "Pokerspelaren" har begåvats med ett vedervärdigt techno-soundtrack som låter rent ut sagt förjävligt. Filmen har på det hela taget en medioker movie of the week-känsla, och att jag inte ens gått in på det kassa skådespeleriet och den genomusla dubbningen säger väl en del. Det här är också den sortens film som bara blir sämre ju längre man tittar. Upplösningen hör till det svagaste jag någonsin sett i en thriller och mördarens motiv (vilka brukar vara rätt uppfinningsrika i Argentos giallos) känns denna gång bara som en ursäkt för handlingen. Det finns dessutom en logisk lucka angående hur Pokerspelaren lyckats iscensätta sin mordorgie som är så tydlig att jag är förbluffad att man inte ens gjort ett försök att dölja den.
Argento har gjort massor av sevärda filmer, och några stycken som är riktigt, riktigt bra, så det finns egentligen ingen anledning att slösa bort sin tid på "Pokerspelaren".
EXTRAMATERIALET
I ett bakom kameran-segment för vi höra Argento diskutera sina tankar om filmen, vilka onekligen är mer intressanta än filmen i sig. I ett annat får vi se bilder av inspelningen ackompanjerade av musik från klassiska Argento-filmer, men utöver det är inslaget inte så mycket att ha. Skivan innehåller även en trailer, ett bildgalleri och de sedvanliga textbaserade anekdoterna och biografierna.
TRE SAKER
1. Det är rätt uppenbart att "Pokerspelaren" är lite av ett experiment där Argento medvetet frångår sin särpräglade stil.
2. Det ryktas även om att produktionsbolaget Medusa pushade för en sån inriktning för att kunna nå en bredare publik.
3. Filmen var från början tänkt som en uppföljare till "The Stendhal Syndrome" från 1996. Argento hade också ett tag planer på att involvera Max von Sydow, som han regisserat i 2001 års, mycket bättre, "Sleepless".
2. Det ryktas även om att produktionsbolaget Medusa pushade för en sån inriktning för att kunna nå en bredare publik.
3. Filmen var från början tänkt som en uppföljare till "The Stendhal Syndrome" från 1996. Argento hade också ett tag planer på att involvera Max von Sydow, som han regisserat i 2001 års, mycket bättre, "Sleepless".
JOEL FORNBRANT (2011-03-23)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Liam Cunningham (14)
Liam Cunningham (14)
