He went from totally geek, to totally chic
FILMENAh, amerikansk romantisk komedi med ungdomar från 80-talet! Finns det något bättre? Dagens tonåringar matas med filmer som bara har grova skämt och sexanspelningar. I "Can't buy me love" är det värsta som händer att en kille har gaser och att det refereras till ett par tuttar vi inte får se. Dessutom är svordomarna så få att de kan räknas på en hand.
Ja - suck - det var tider det. Nå, gammelgäddan Anders har raljerat klart för denna gång. Det här är en fantastisk film, en sådan som jag ärligt talat kan säga att jag älskar. Jag kan inte minnas när jag först såg den, men det måste ändå varit hyfsat nära 1987 när den gjordes, men den lämnade ett bestående intryck om rollspel, vänskap, besvikelse, utfrysning, försoning och kärlek.
Det är sista året innan college och Ronald Miller är less på att vara en tönt. Barndomskamraterna har växt upp och blivit muskliga fotbollsspelare eller fräna brudar och Ronald skulle ge vad som helst för att bli lite populär och får gå i "the cool hallway". Men istället väntar ett nytt år tillsammans med Kenneth och töntkompisarna.
Ronald är förälskad i Cindy, skolans snyggaste tjej och ledare för hejarklacken, men för henne är Ronald bara killen som klipper deras Arizonatorra gräsmatta. Dessutom kallar hon honom för Donald.
Men så öppnar sig en möjlighet. Cindy förstör sin mammas mockadräkt och har inte råd att köpa en ny. Ronald som sparat sina gräsklippningspengar till ett teleskop erbjuder sig att köpa dräkten mot en tjänst: under en månad ska Cindy låtsas vara tillsammans med Ronald vilket han är övertygad om ska göra honom populär.
Planen fungerar - Ronald blir snabbt den coolaste killen i skolan samtidigt som vänskapen mellan honom och Cindy växer. Hon förtror honom med sina dikter och han tar med henne till en flygplanskyrkogård på deras sista dejt och visar henne månen. Vad han inte inser är att hon fallit för honom, men han är mest angelägen om hur de ska gå vidare, hur de offentligt ska göra slut. Det sista Cindy säger till honom är att fortsätta vara sig själv och inte förändras för andras skull.
Men det är precis vad som händer. Ronald spinner vidare på sin nyvunna popularitet och försakar sina gamla vänner ytterligare samtidigt som han förändras till en ganska odräglig person. Frågan är hur Ronald ska komma tillbaka till jorden igen och när bluffen ska avslöjas?
Filmens styrkor är två som jag ser det. Den ena är att den är otroligt välskriven och har ett sanslöst bra flyt. Den andra är att skådespeleriet är väldigt bra. Patrick Dempsey gestaltar Ronalds många ansikten på ett ypperligt sätt, Amanda Peterson - tyvärr försvunnen från skådespeleriet sedan 1995 - är perfekt i sin roll, en karaktär som också lär sig en läxa av vad som händer. Bäst repliker i filmen har en liten knatte som heter Seth Green i en av sina tidiga roller som Ronalds lillebror.
En annan bra grej är att de få vuxna som är med i filmen - några föräldrar och några lärare - har väldigt tillbakadragna roller och bidrar inte med något moraliserande, utom möjligtvis när Cindys mamma ifrågasätter vem som avgör om någon är en tönt eller inte. Allting drivs fram av ungdomarna i filmen.
Sen finns det förstås drösvis med klassiska scener. Både roliga och allvarliga. Till exempel när den oerfarna Ronald ska gå på skolbal och lyckas plugga in "den afrikanska myrsloksritualen" istället för de senaste dansstegen, något som ändå blir en succé samtidigt som hans töntkompisar identifierar dansen för vad den är (ett av filmens roligaste skämt). Eller den starka näst sista scenen i filmen när Roland är tillbaka i töntriket, nu ännu värre utfryst än tidigare, och reder ut ett bråk mellan Kenneth och en fotbollskille genom att ifrågasätta varför de indelats i olika roller. En scen som avslutas med den smått stereotypa Spontana Applåden, ett grepp i den här typen av filmer som parodierats i all evighet.
Alla ingredienser till en klassisk film, numera tillgänglig till ett riktigt lågt pris. Köp och njut!
Ja - suck - det var tider det. Nå, gammelgäddan Anders har raljerat klart för denna gång. Det här är en fantastisk film, en sådan som jag ärligt talat kan säga att jag älskar. Jag kan inte minnas när jag först såg den, men det måste ändå varit hyfsat nära 1987 när den gjordes, men den lämnade ett bestående intryck om rollspel, vänskap, besvikelse, utfrysning, försoning och kärlek.
Det är sista året innan college och Ronald Miller är less på att vara en tönt. Barndomskamraterna har växt upp och blivit muskliga fotbollsspelare eller fräna brudar och Ronald skulle ge vad som helst för att bli lite populär och får gå i "the cool hallway". Men istället väntar ett nytt år tillsammans med Kenneth och töntkompisarna.
Ronald är förälskad i Cindy, skolans snyggaste tjej och ledare för hejarklacken, men för henne är Ronald bara killen som klipper deras Arizonatorra gräsmatta. Dessutom kallar hon honom för Donald.
Men så öppnar sig en möjlighet. Cindy förstör sin mammas mockadräkt och har inte råd att köpa en ny. Ronald som sparat sina gräsklippningspengar till ett teleskop erbjuder sig att köpa dräkten mot en tjänst: under en månad ska Cindy låtsas vara tillsammans med Ronald vilket han är övertygad om ska göra honom populär.
Planen fungerar - Ronald blir snabbt den coolaste killen i skolan samtidigt som vänskapen mellan honom och Cindy växer. Hon förtror honom med sina dikter och han tar med henne till en flygplanskyrkogård på deras sista dejt och visar henne månen. Vad han inte inser är att hon fallit för honom, men han är mest angelägen om hur de ska gå vidare, hur de offentligt ska göra slut. Det sista Cindy säger till honom är att fortsätta vara sig själv och inte förändras för andras skull.
Men det är precis vad som händer. Ronald spinner vidare på sin nyvunna popularitet och försakar sina gamla vänner ytterligare samtidigt som han förändras till en ganska odräglig person. Frågan är hur Ronald ska komma tillbaka till jorden igen och när bluffen ska avslöjas?
Filmens styrkor är två som jag ser det. Den ena är att den är otroligt välskriven och har ett sanslöst bra flyt. Den andra är att skådespeleriet är väldigt bra. Patrick Dempsey gestaltar Ronalds många ansikten på ett ypperligt sätt, Amanda Peterson - tyvärr försvunnen från skådespeleriet sedan 1995 - är perfekt i sin roll, en karaktär som också lär sig en läxa av vad som händer. Bäst repliker i filmen har en liten knatte som heter Seth Green i en av sina tidiga roller som Ronalds lillebror.
En annan bra grej är att de få vuxna som är med i filmen - några föräldrar och några lärare - har väldigt tillbakadragna roller och bidrar inte med något moraliserande, utom möjligtvis när Cindys mamma ifrågasätter vem som avgör om någon är en tönt eller inte. Allting drivs fram av ungdomarna i filmen.
Sen finns det förstås drösvis med klassiska scener. Både roliga och allvarliga. Till exempel när den oerfarna Ronald ska gå på skolbal och lyckas plugga in "den afrikanska myrsloksritualen" istället för de senaste dansstegen, något som ändå blir en succé samtidigt som hans töntkompisar identifierar dansen för vad den är (ett av filmens roligaste skämt). Eller den starka näst sista scenen i filmen när Roland är tillbaka i töntriket, nu ännu värre utfryst än tidigare, och reder ut ett bråk mellan Kenneth och en fotbollskille genom att ifrågasätta varför de indelats i olika roller. En scen som avslutas med den smått stereotypa Spontana Applåden, ett grepp i den här typen av filmer som parodierats i all evighet.
Alla ingredienser till en klassisk film, numera tillgänglig till ett riktigt lågt pris. Köp och njut!
EXTRAMATERIALET
Dessvärre finns det inget extramaterial till DVD:n, vilket i och för sig inte är så konstigt, men jag tycker att "Can't buy me love" är en film som förtjänar en finare utgåva. I år är det 20 år sedan den gjordes och alltså som upplagt för en fin special edition med reuniondokumentär och hela kalaset. En digitalt restaurerad version skulle inte vara fel heller eftersom filmen är ganska korning.
I och med att Patrick Dempsey fått en uppsving med "Grey's Anatomy" så vore det nästan naturligt.
Nåja, man kan ju drömma i alla fall.
I och med att Patrick Dempsey fått en uppsving med "Grey's Anatomy" så vore det nästan naturligt.
Nåja, man kan ju drömma i alla fall.
TRE SAKER
1. Samma år som den svenska DVD:n kom ut, kom remaken "Love Don't Cost a Thing". Av principskäl tänker jag aldrig se den om det så vore den bästa film som gjorts! :)
2. Courtney Gains som spelar tönten Kenneth, debuterade som den mycket obehagliga Malachai i Stephen King-filmen "Children of the Corn".
3. Filmtiteln kommer givetvis från The Beatles vansinnigt svängiga låt.
2. Courtney Gains som spelar tönten Kenneth, debuterade som den mycket obehagliga Malachai i Stephen King-filmen "Children of the Corn".
3. Filmtiteln kommer givetvis från The Beatles vansinnigt svängiga låt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Patrick Dempsey (8)
Patrick Dempsey (8)
