Redan filmatiserad på bästa möjliga vis
FILMEN"12 Days of Terror" är baserad på verkliga händelser, samma händelser som inspirerade Peter Benchley att skriva boken "Jaws", som i sin tur resulterade i uppkomsten av alla hajfilmers moder, Steven Spielbergs "Hajen". Filmer på temat "mördarhaj äter upp en massa människor" har producerats i otaliga mängder, och deras kvalitet varierar normalt mellan usel och uthärdlig. Få är dock bra, och fantastisk är bara "Hajen", som därför blir en måttstock när andra filmer inom den subgenre de faktiskt utgör ska bedömas. Att "12 Days of Terror" dessutom har sin berättelsemässiga grund gemensam med Spielbergs klassiker gör det omöjligt att inte dra paralleller filmerna emellan. Faktum är att man om man vill kan göra det till lite av en sport när man ser denna film.
Filmen utspelas år 1916 i New Jersey, där en liten kuststad skakas av det blodiga förolyckandet av en ung sommarbadare. Badvakten Alex, som blir vittne till händelsen, drar genast slutsatsen att det måste röra sig om en hajattack, men får föga gehör för sin teori hos stadens myndigheter. Semestersäsongen är i full gång, och att för säkerhets skull stänga badstränderna tills dödsfallet utretts är inte att tala om. Inte förrän en kollega till Alex några dagar senare dödas på ett liknande sätt lyckas Alex övertyga maktens män om att de har ett hajproblem, och åtgärder vidtas för att förhindra ytterligare dödsfall. Men sommaren är varm, och folk vill bada. Alex måste ta hjälp av en gammal sjöbuse för att spåra upp och döda hajen.
Mycket av detta känns förstås igen för den som så lite som slötittat på "Hajen" i tio minuter. Men eftersom "12 Days of Terror" baseras på samma grundmaterial som den förstnämnda tänker jag inte korsfästa filmen för det. Jag vill dock påstå att den känns något onödig. Denna i grunden ganska tunna berättelse har ju redan filmatiserats på bästa möjliga vis i "Hajen". Men där "Hajen" kryddade berättandet med suggestivt foto och dito musik, fyndig dialog och nervraserande spänning, förblir "12 Days of Terror" mest tom. Karaktärerna lever, kämpar och dör, men det är svårt att bry sig om det. Viss möda har lagts ned på att ge dem lite sidohistorier att sysselsätta sig med, exempelvis ett triangeldrama involverande Alex, hans bäste vän och dennes fästmö, men de flesta av dessa mynnar inte ut i någonting och människorna som befolkar filmen förblir tämligen endimensionella.
Det hela är kompetent iscensatt och filmat, och att historien utspelas i början av 1900-talet skänker inramningen en viss fräschör, men det räcker inte till för att göra en intressant film. Det blir aldrig särskilt spännande eller gripande, till viss del beroende på att huvudkaraktärerna sällan verkar befinna sig i någon överhängande fara, och när de gör det är det snarare på grund av dumhet än nödvändighet. En ljuspunkt är en överspelande John Rhys-Davies, vars oborstade sjöveteran fick mig att småle så fort han dök upp i rutan. Han är dock ingen Ahab, eller någon Quint för den delen.
Ingen mördarhajhistoria kan bedömas utan hänsyn till dess specialeffekter, och på detta område lyckas filmen skapligt. Såväl hajattrapper som datoranimerade rovfiskar har använts, ibland med trovärdigt, ibland med genomskinligt resultat. I blod- och slafsavdelningen återfinns främst sargade och avkapade ben, och dessa ser passande äckliga ut.
Man lider inte av att se "12 Days of Terror", men man mår desto bättre av att se "Hajen" ytterligare en gång.
Filmen utspelas år 1916 i New Jersey, där en liten kuststad skakas av det blodiga förolyckandet av en ung sommarbadare. Badvakten Alex, som blir vittne till händelsen, drar genast slutsatsen att det måste röra sig om en hajattack, men får föga gehör för sin teori hos stadens myndigheter. Semestersäsongen är i full gång, och att för säkerhets skull stänga badstränderna tills dödsfallet utretts är inte att tala om. Inte förrän en kollega till Alex några dagar senare dödas på ett liknande sätt lyckas Alex övertyga maktens män om att de har ett hajproblem, och åtgärder vidtas för att förhindra ytterligare dödsfall. Men sommaren är varm, och folk vill bada. Alex måste ta hjälp av en gammal sjöbuse för att spåra upp och döda hajen.
Mycket av detta känns förstås igen för den som så lite som slötittat på "Hajen" i tio minuter. Men eftersom "12 Days of Terror" baseras på samma grundmaterial som den förstnämnda tänker jag inte korsfästa filmen för det. Jag vill dock påstå att den känns något onödig. Denna i grunden ganska tunna berättelse har ju redan filmatiserats på bästa möjliga vis i "Hajen". Men där "Hajen" kryddade berättandet med suggestivt foto och dito musik, fyndig dialog och nervraserande spänning, förblir "12 Days of Terror" mest tom. Karaktärerna lever, kämpar och dör, men det är svårt att bry sig om det. Viss möda har lagts ned på att ge dem lite sidohistorier att sysselsätta sig med, exempelvis ett triangeldrama involverande Alex, hans bäste vän och dennes fästmö, men de flesta av dessa mynnar inte ut i någonting och människorna som befolkar filmen förblir tämligen endimensionella.
Det hela är kompetent iscensatt och filmat, och att historien utspelas i början av 1900-talet skänker inramningen en viss fräschör, men det räcker inte till för att göra en intressant film. Det blir aldrig särskilt spännande eller gripande, till viss del beroende på att huvudkaraktärerna sällan verkar befinna sig i någon överhängande fara, och när de gör det är det snarare på grund av dumhet än nödvändighet. En ljuspunkt är en överspelande John Rhys-Davies, vars oborstade sjöveteran fick mig att småle så fort han dök upp i rutan. Han är dock ingen Ahab, eller någon Quint för den delen.
Ingen mördarhajhistoria kan bedömas utan hänsyn till dess specialeffekter, och på detta område lyckas filmen skapligt. Såväl hajattrapper som datoranimerade rovfiskar har använts, ibland med trovärdigt, ibland med genomskinligt resultat. I blod- och slafsavdelningen återfinns främst sargade och avkapade ben, och dessa ser passande äckliga ut.
Man lider inte av att se "12 Days of Terror", men man mår desto bättre av att se "Hajen" ytterligare en gång.
EXTRAMATERIALET
Ett trailerpaket är allt vi får på denna utgåva.
TRE SAKER
1. Bodycount: 4. En låg siffra för en film inom denna genre, men i jämförelse med den förskräckliga "Hajen 4" ett veritabelt slakthus.
2. Regissören Jack Sholder är även ansvarig för kultiga sci-fi-skräckisen "The Hidden" från 1987.
3. Eftersom den verkliga hajens identitet aldrig kunde fastställas, det sades bland annat att en tjurhaj kunde varit ansvarig för 1916 års attacker, hade jag hoppats att få se någon annan sorts haj i huvurollen i denna film. Så är dock inte fallet, och vi får som vanligt hålla till godo med den klassiska vithajen.
2. Regissören Jack Sholder är även ansvarig för kultiga sci-fi-skräckisen "The Hidden" från 1987.
3. Eftersom den verkliga hajens identitet aldrig kunde fastställas, det sades bland annat att en tjurhaj kunde varit ansvarig för 1916 års attacker, hade jag hoppats att få se någon annan sorts haj i huvurollen i denna film. Så är dock inte fallet, och vi får som vanligt hålla till godo med den klassiska vithajen.
JOEL FORNBRANT (2007-06-07)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Adrian Galley (1)
Adrian Galley (1)
