Vag men välgjord
FILMENJag vill börja med att klargöra att "Natt utan nåd" är exceptionellt filmad, klippt och spelad. Så pass välgjord är den att det är lätt att glömma bort att det inte finns mycket till berättelse här, något som kanske bidrog till att filmen aldrig fick något kommersiellt genomslag när den kom i slutet på 60-talet.
I filmens inledning bevittnar vi en kidnappning. Vi ges ingen förklaring varken till vem den kidnappade kvinnan eller vilka förövarna är. Kvinnan hålls sedan gisslan i ett ensligt hus på en fransk strand, alltmedan kidnapparna gör sitt bästa för att reta upp varandra medan de väntar på att lösensumman ska betalas ut.
Skulle jag beskriva "Natt utan nåd" med ett ord, skulle det bli "vag". Filmen håller kontinuerligt åskådaren i dunkel, kastar då och då ut en ledtråd till vad det är som försigår, men presenterar lika ofta en scen som tycks totalt lösryckt ur sammanhanget och bara tjänar till att förvirra. Inledningen och det märkliga slutet antyder att vi ser händelserna ur offrets perspektiv, vilket är konstigt då filmen inte verkar handlar främst om henne. Och om jag tolkar slutet rätt är upplösningen ganska lam.
Det finns dock mycket att glädjas åt här. En stenhård Marlon Brando i huvurollen ger tyngd åt de delar av historien som trots allt kan skönjas, och Richard Boones porträtt av en oberäknelig psykgubbe är underhållande på ett läskigt sätt. Berättelsen utspelas till största delen i en miljö som ger filmen en unik känsla, och i synnerhet nattfotot är magnifikt. Även musiken av Stanley Myers är mycket bra. Det är ganska spännande emellanåt, filmens första hälft bygger väl upp stämningen, och även om mitten är väldigt långsam så kulminerar handlingen fint de sista tjugo minuterna, tills det konstiga slutet dyker upp och får tittaren att klia sig i huvudet.
Jag är i slutänden ändå nöjd med "Natt utan nåd". Den är ett bra exempel på en sorts thriller som inte görs längre, där åskådaren själv får fylla i luckorna och dra slutsatserna istället för att, som så ofta är fallet nu för tiden, se filmen tydligt bokstavera minsta lilla detalj så att ingen ska missa ett enda dugg. Även om "Natt utan nåd" går lite för långt och känns väldigt otydlig ibland, väger dess fördelar tyngre än det negativa.
I filmens inledning bevittnar vi en kidnappning. Vi ges ingen förklaring varken till vem den kidnappade kvinnan eller vilka förövarna är. Kvinnan hålls sedan gisslan i ett ensligt hus på en fransk strand, alltmedan kidnapparna gör sitt bästa för att reta upp varandra medan de väntar på att lösensumman ska betalas ut.
Skulle jag beskriva "Natt utan nåd" med ett ord, skulle det bli "vag". Filmen håller kontinuerligt åskådaren i dunkel, kastar då och då ut en ledtråd till vad det är som försigår, men presenterar lika ofta en scen som tycks totalt lösryckt ur sammanhanget och bara tjänar till att förvirra. Inledningen och det märkliga slutet antyder att vi ser händelserna ur offrets perspektiv, vilket är konstigt då filmen inte verkar handlar främst om henne. Och om jag tolkar slutet rätt är upplösningen ganska lam.
Det finns dock mycket att glädjas åt här. En stenhård Marlon Brando i huvurollen ger tyngd åt de delar av historien som trots allt kan skönjas, och Richard Boones porträtt av en oberäknelig psykgubbe är underhållande på ett läskigt sätt. Berättelsen utspelas till största delen i en miljö som ger filmen en unik känsla, och i synnerhet nattfotot är magnifikt. Även musiken av Stanley Myers är mycket bra. Det är ganska spännande emellanåt, filmens första hälft bygger väl upp stämningen, och även om mitten är väldigt långsam så kulminerar handlingen fint de sista tjugo minuterna, tills det konstiga slutet dyker upp och får tittaren att klia sig i huvudet.
Jag är i slutänden ändå nöjd med "Natt utan nåd". Den är ett bra exempel på en sorts thriller som inte görs längre, där åskådaren själv får fylla i luckorna och dra slutsatserna istället för att, som så ofta är fallet nu för tiden, se filmen tydligt bokstavera minsta lilla detalj så att ingen ska missa ett enda dugg. Även om "Natt utan nåd" går lite för långt och känns väldigt otydlig ibland, väger dess fördelar tyngre än det negativa.
EXTRAMATERIALET
En biotrailer, ett litet stilbildsgalleri och lite läsbara anekdoter om filmen och om Brando är vad som bjuds här. Anekdoterna är intressanta, men jag hade naturligtvis helst sett dessa avhandlas i en dokumentär.
TRE SAKER
1. Baserad på boken "The snatchers" av Lionel White.
2. Marlon Brando var, när han var i god form, en ruskigt bra skådespelare. Tyvärr verkar de allra flesta bara minnas honom som Don Vito Corleone i "Gudfadern". "Natt utan nåd" är en god ursäkt för att se något annat han varit med i.
3. Brando kom inte alls överens med regissören Hubert Cornfield, och insisterade på att Richard Boone skulle regissera de sista scenerna i inspelningsschemat. Så blev det också.
2. Marlon Brando var, när han var i god form, en ruskigt bra skådespelare. Tyvärr verkar de allra flesta bara minnas honom som Don Vito Corleone i "Gudfadern". "Natt utan nåd" är en god ursäkt för att se något annat han varit med i.
3. Brando kom inte alls överens med regissören Hubert Cornfield, och insisterade på att Richard Boone skulle regissera de sista scenerna i inspelningsschemat. Så blev det också.
JOEL FORNBRANT (2007-08-29)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Marlon Brando (6)
Marlon Brando (6)
