Ovärdig final på i övrigt lyckad filmsvit
FILMENJag minns mycket väl när jag bänkade mig för att se första "Pitch Perfect" en junidag 2013. Jag hade egentligen inga stora förhoppningar men blev positivt överraskad av hur bra jag tyckte att filmen var. Historien baserades på en tidningsartikel om a cappella-sång på tävlingsnivå, något som tydligen är en grej i USA. I filmen hamnade vi på ett college som fött fram flera framgångsrika a cappella-grupper, bland annat tjejensemblen Barden Bellas som fast i stela traditioner blivit omsprungna av killgänget Treblemakers och deras tonsäkerhet och attityd. Men så rekryteras Beca (Anna Kendrick) motvilligt till Bellas och hennes moderna tänk blåser nytt liv i kören och till slut vinner de det amerikanska mästerskapet.
Uppföljaren, regidebut för Elizabeth Banks, lyckades bli en vettig fortsättning som inte rapade upp samma historia en gång till. I den kämpade karaktärerna vidare med sina privatliv i kombination med engagemanget i Bellas, där de tog sig ut i vida världen för att tävla internationellt med sin a cappella-sång.
Tyvärr tappar man konceptet helt med den tredje filmen och det blir ömsom skämskudde ömsom en gäspning att ta sig igenom de 90 minuterna. Filmen börjar nämligen med en stilmässigt avvikande och överdriven actionsekvens, vilket är klart oroväckande. Därefter backar vi tre veckor i tiden. De forna Barden Bellas-tjejerna har (nästan alla) gått ur skolan och kommit in i arbetslivet med varierande tillfredsställelse. Vår ständiga huvudperson Beca jobbar som musikproducent och får dras med usla artister och kappvändande skivbolagsmänniskor. Så hon säger upp sig. Ungefär samtidigt är det återföreningsdags för tjejerna och Beca tar med sig sina rumskompisar Fat Amy (Rebel Wilson) och Chloe (Brittany Snow) och träffar gänget på nytt. Alla inser att de saknar att sjunga ihop och den forna körledaren Aubrey (Anna Camp) föreslår att de ska åka ut med USO (United Service Organizations) och framträda inför amerikanska soldater runt om i världen.
Sagt och gjort. Bellas är inte det enda bandet som turnerar - de samsas med ytterligare tre konstellationer och det ligger även en tävling i botten där en vinnare ska utses som ska bli förband till DJ Khaled på en stor avslutningskonsert. Turnén tuffar på runt om i Europa och det är då filmen börjar balla ut. Fat Amys pappa (John Lithgow) dyker upp och är uppenbarligen en frånvarande förälder som utåt sett vill göra bot, men egentligen har en baktanke och en helt ologisk och usel sanning kring Fat Amy målas upp.
Den här filmen är en extremt sur ton som extranummer till två underhållande föregångare. Charmen är som bortblåst och det mesta som händer i "Pitch Perfect 3" är ologiskt. Tjejerna har inte sjungit ihop på tre år, ändå har de en enorm, färsk repertoar att plocka fram bara så där. Hela Fat Amy-grejen har jag redan varit inne på och slutligen återser vi Elizabeth Banks och John Michael Higgins som ursprungligen i filmsviten var kommentatorer till a cappella-tävlingarna men nu uppenbart "skohornats" in för att de måste vara med. Nog för att jag tycker att karaktärerna är ganska kul och att det är underhållande att höra John Michael Higgins säga överdrivet gubbslemmiga saker, men de har ingen funktion. Precis som alla manliga karaktärer som vi sett i de tidigare filmerna som inte följt med till denna borde kommentatorerna Gail och John också skrivits ur storyn.
Eller som min fru sa: "Den här filmen borde inte ha gjorts". Ganska hårt, men jag förstår henne. Det som ändå är lite bra är att karaktären Beca gör en logisk och samlad resa genom historien och allting slutar ändå med en sorts konkluderande "hej då"-känsla som fungerar som en sentimental efterrätt till en i övrigt ganska urusel middag.
Uppföljaren, regidebut för Elizabeth Banks, lyckades bli en vettig fortsättning som inte rapade upp samma historia en gång till. I den kämpade karaktärerna vidare med sina privatliv i kombination med engagemanget i Bellas, där de tog sig ut i vida världen för att tävla internationellt med sin a cappella-sång.
Tyvärr tappar man konceptet helt med den tredje filmen och det blir ömsom skämskudde ömsom en gäspning att ta sig igenom de 90 minuterna. Filmen börjar nämligen med en stilmässigt avvikande och överdriven actionsekvens, vilket är klart oroväckande. Därefter backar vi tre veckor i tiden. De forna Barden Bellas-tjejerna har (nästan alla) gått ur skolan och kommit in i arbetslivet med varierande tillfredsställelse. Vår ständiga huvudperson Beca jobbar som musikproducent och får dras med usla artister och kappvändande skivbolagsmänniskor. Så hon säger upp sig. Ungefär samtidigt är det återföreningsdags för tjejerna och Beca tar med sig sina rumskompisar Fat Amy (Rebel Wilson) och Chloe (Brittany Snow) och träffar gänget på nytt. Alla inser att de saknar att sjunga ihop och den forna körledaren Aubrey (Anna Camp) föreslår att de ska åka ut med USO (United Service Organizations) och framträda inför amerikanska soldater runt om i världen.
Sagt och gjort. Bellas är inte det enda bandet som turnerar - de samsas med ytterligare tre konstellationer och det ligger även en tävling i botten där en vinnare ska utses som ska bli förband till DJ Khaled på en stor avslutningskonsert. Turnén tuffar på runt om i Europa och det är då filmen börjar balla ut. Fat Amys pappa (John Lithgow) dyker upp och är uppenbarligen en frånvarande förälder som utåt sett vill göra bot, men egentligen har en baktanke och en helt ologisk och usel sanning kring Fat Amy målas upp.
Den här filmen är en extremt sur ton som extranummer till två underhållande föregångare. Charmen är som bortblåst och det mesta som händer i "Pitch Perfect 3" är ologiskt. Tjejerna har inte sjungit ihop på tre år, ändå har de en enorm, färsk repertoar att plocka fram bara så där. Hela Fat Amy-grejen har jag redan varit inne på och slutligen återser vi Elizabeth Banks och John Michael Higgins som ursprungligen i filmsviten var kommentatorer till a cappella-tävlingarna men nu uppenbart "skohornats" in för att de måste vara med. Nog för att jag tycker att karaktärerna är ganska kul och att det är underhållande att höra John Michael Higgins säga överdrivet gubbslemmiga saker, men de har ingen funktion. Precis som alla manliga karaktärer som vi sett i de tidigare filmerna som inte följt med till denna borde kommentatorerna Gail och John också skrivits ur storyn.
Eller som min fru sa: "Den här filmen borde inte ha gjorts". Ganska hårt, men jag förstår henne. Det som ändå är lite bra är att karaktären Beca gör en logisk och samlad resa genom historien och allting slutar ändå med en sorts konkluderande "hej då"-känsla som fungerar som en sentimental efterrätt till en i övrigt ganska urusel middag.
EXTRAMATERIALET
Gott om extramaterial, som synes av listan här intill. Även om jag inte riktigt nämnt det i huvudrecensionen så är det mycket musik i filmen och här finns både ytterligare låtar och förlängda framträdanden. Även en musikvideo, förstås.
En futtig bortklippt scen som klippt bort av helt rätt anledningar ligger med, vilket tar en minut att se. Tre gånger så lång tid tar det att titta på filmens bloopers, men inget av det är värt tiden tyvärr.
Därefter en rad featuretter som tittar närmare på några nyckelsekvenser och andra uppseendeväckande scener i filmen, samt några av karaktärerna. Det läggs även lite fokus vid den nya regissören Trish Sie och filmen/filmsvitens "girl power". Vi får även veta att filmteamet byggde upp olika europeiska miljöer i Atlanta.
Det finns även två separata kommentarspår för den som vill dyka ännu djupare i filmen.
En futtig bortklippt scen som klippt bort av helt rätt anledningar ligger med, vilket tar en minut att se. Tre gånger så lång tid tar det att titta på filmens bloopers, men inget av det är värt tiden tyvärr.
Därefter en rad featuretter som tittar närmare på några nyckelsekvenser och andra uppseendeväckande scener i filmen, samt några av karaktärerna. Det läggs även lite fokus vid den nya regissören Trish Sie och filmen/filmsvitens "girl power". Vi får även veta att filmteamet byggde upp olika europeiska miljöer i Atlanta.
Det finns även två separata kommentarspår för den som vill dyka ännu djupare i filmen.
TRE SAKER
1. Det är alltid kul att se John Lithgow, men det är inte så kul att se honom göra en generisk skurk med tafflig australiensisk dialekt. Alltså är det inte alltid kul att se John Lithgow.
2. Rebel Wilson har sagt att hon är intresserad av att göra en Fat Amy-spinoff. Så klart att hon har.
3. Elizabeth Banks skulle regissera men hoppade av någon anledning av. Trish Sie, känd från OK GO:s spektakulära musikvideor, tog över stafettpinnen, medan Banks blev kvar som producent.
2. Rebel Wilson har sagt att hon är intresserad av att göra en Fat Amy-spinoff. Så klart att hon har.
3. Elizabeth Banks skulle regissera men hoppade av någon anledning av. Trish Sie, känd från OK GO:s spektakulära musikvideor, tog över stafettpinnen, medan Banks blev kvar som producent.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
