Inte en överdrivet behaglig film
FILMENKommer ni ihåg det där året när Joaquin Phoenix påstod sig ha lagt skådespeleriet på hyllan för att bli hiphopare? Ett publikt sammanbrott som kanske nådde sin kulmen i en legendarisk intervju hos David Letterman som avtackade sin gäst med "I'm sorry you couldn't be here tonight." Det har ingenting med det här att göra (och var ju ett dokumentärt projekt) men jag kom att tänka på Lettermans lysande replik när jag läser titeln "You Were Never Really Here" där Phoenix gör huvudrollen.
Han spelar en före detta FBI-agent och yrkesmilitär som nu sadlat om till någon sorts torped som anlitas för att frita flickor som hamnat i traffickens vidriga värld. Utöver att Joe är duktig på sitt jobb och lyckas klara sig osedd (därav titeln) är han totalt förstörd av posttraumatisk stress och en usel uppväxt och är en självmordsbenägen spillra av en man utan vänner som bor hemma hos sin mamma.
Inledningen av filmen är lågmäld, mörk och lite småseg, men sedan får Joe ett uppdrag från en politiker vars dotter rymt hemifrån. Officiellt är det så, inofficiellt är hon kidnappad på en exklusiv bordell. Joe gör sitt jobb och fritar flickan, men innan hon kan återlämnas till sin pappa kommer beskedet att han dött och i och med det vänds allt upp och ned. Den så osynlige Joe är avslöjad och dras in i något där hans eget liv är i fara.
Många av citaten på omslaget gör referenser till "Taxi Driver" och jag kan förstå varför. Det finns flera beröringspunkter, även om filmerna egentligen inte är speciellt lika. Med en speltid på under 90 minuter är "You Were Never Really Here" en kort inblick i det här tragiskt livsödet och något längre hade jag inte mäktat med. Det är inte en överdrivet behaglig film att ta sig an, men faktumet att jag inte njuter av den är också ett bevis på att den är välgjord och välspelad. Phoenix har gjort roller med tuggmotstånd tidigare och den här som PTS-förstörda Joe kan mycket väl bli en sådan som han blir ihågkommen för trots att filmen i sin helhet känns mer indie än mainstream. Han vann pris i Cannes så det säger en hel del.
Han spelar en före detta FBI-agent och yrkesmilitär som nu sadlat om till någon sorts torped som anlitas för att frita flickor som hamnat i traffickens vidriga värld. Utöver att Joe är duktig på sitt jobb och lyckas klara sig osedd (därav titeln) är han totalt förstörd av posttraumatisk stress och en usel uppväxt och är en självmordsbenägen spillra av en man utan vänner som bor hemma hos sin mamma.
Inledningen av filmen är lågmäld, mörk och lite småseg, men sedan får Joe ett uppdrag från en politiker vars dotter rymt hemifrån. Officiellt är det så, inofficiellt är hon kidnappad på en exklusiv bordell. Joe gör sitt jobb och fritar flickan, men innan hon kan återlämnas till sin pappa kommer beskedet att han dött och i och med det vänds allt upp och ned. Den så osynlige Joe är avslöjad och dras in i något där hans eget liv är i fara.
Många av citaten på omslaget gör referenser till "Taxi Driver" och jag kan förstå varför. Det finns flera beröringspunkter, även om filmerna egentligen inte är speciellt lika. Med en speltid på under 90 minuter är "You Were Never Really Here" en kort inblick i det här tragiskt livsödet och något längre hade jag inte mäktat med. Det är inte en överdrivet behaglig film att ta sig an, men faktumet att jag inte njuter av den är också ett bevis på att den är välgjord och välspelad. Phoenix har gjort roller med tuggmotstånd tidigare och den här som PTS-förstörda Joe kan mycket väl bli en sådan som han blir ihågkommen för trots att filmen i sin helhet känns mer indie än mainstream. Han vann pris i Cannes så det säger en hel del.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen bygger på en roman av Jonathan Ames. I boken var Joe duktig på att dölja sina spår med hjälp av förklädnader, handskar och annat. Joaquin Phoenix föreslog att de skulle utesluta allt sådant för att göra karaktären mer realistisk.
2. Regissör och manusförfattare är Lynne Ramsay som tidigare gjort bland annat filmen "Vi måste prata om Kevin". Även Lynne belönades i Cannes, då hon delade priset för Bästa manus med Yorgos Lanthimos och hans "The Killing of a Sacred Deer".
3. Musiken i filmen är gjord av Radiohead-gitarristen Jonny Greenwood.
2. Regissör och manusförfattare är Lynne Ramsay som tidigare gjort bland annat filmen "Vi måste prata om Kevin". Även Lynne belönades i Cannes, då hon delade priset för Bästa manus med Yorgos Lanthimos och hans "The Killing of a Sacred Deer".
3. Musiken i filmen är gjord av Radiohead-gitarristen Jonny Greenwood.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
