Intellektuell symbolik och lite övervåld
FILMENTvå röster samtalar i ett mörker. Den ena mannen, Jack, leds av en äldre herre mot okänt mål. Jack vill berätta om fem händelser i sitt liv, något som den äldre mannen är något blasé inför. "Prata av all hjärtans lust", säger han, "men tro inte att du kommer att säga något jag inte hört förut". Härefter får vi följa Jack (Matt Dillon) i dessa fem händelser, i vilka han berövar ett antal människor på deras liv.
Det vi har här är en film som på ytan verkar handla om en seriemördare, och som med ett par korta våldsamma klipp skapat sig ett rykte som en magstark skräckis. Egentligen är det ett långsamt drama med högst konstnärliga ambitioner. Vi bjuds på långa högtravande samtal satta till gamla repeterande filmklipp, mängder av symbolik och mer eller mindre intellektuella referenser, allt medan jag med mitt mycket låga intresse för dylikt sitter och halvsover helt oförmögen att förstå vad filmen vill. För nånting vill den helt klart säga.
Jag är helt fel publik för den här filmen. Det är förstås inget fel med att göra en intellektuell film, även om jag föredrar sådana som även är njutbara på ett ytligare plan, till exempel Yorgos Lanthimos filmer. Lars Von Trier har ju kapacitet till detta, men i "The House That Jack Built" får publikfrieriet stryka på foten till förmån för Konsten. Dessutom kan lite övervåld alltid få folk att glömma att den övriga 99 procenten av filmen är ett sömnpiller, som till exempel "Drive" för några år sen. De som hyllar filmen har förmodligen fullständigt rätt i dess storhet, medan de som sågar den för att de väntade sig en ultravåldsam skräckis är irrelevanta.
Mitt eget betyg på filmen är med samma måttstock lika irrelevant. Vad kan jag då förmedla om filmens kvaliteter? Skådespelarprestationerna är fenomenala. Ibland lyckas man bygga upp en mörk och förebådande spänning i vissa scener, och en del av våldet är väldigt obehagligt. Tyvärr är filmens 153 minuter åtminstone 50 för många. Jag läser mig till att Von Trier förmodligen kommenterar sitt eget filmskapande genom att ditten och datten och bla bla bla, men jag kan faktiskt inte bry mig mindre, och det skulle faktiskt kunnat bli en riktigt skarp film om inte Von Trier haft huvudet alldeles för långt upp i sitt eget arsle.
Det vi har här är en film som på ytan verkar handla om en seriemördare, och som med ett par korta våldsamma klipp skapat sig ett rykte som en magstark skräckis. Egentligen är det ett långsamt drama med högst konstnärliga ambitioner. Vi bjuds på långa högtravande samtal satta till gamla repeterande filmklipp, mängder av symbolik och mer eller mindre intellektuella referenser, allt medan jag med mitt mycket låga intresse för dylikt sitter och halvsover helt oförmögen att förstå vad filmen vill. För nånting vill den helt klart säga.
Jag är helt fel publik för den här filmen. Det är förstås inget fel med att göra en intellektuell film, även om jag föredrar sådana som även är njutbara på ett ytligare plan, till exempel Yorgos Lanthimos filmer. Lars Von Trier har ju kapacitet till detta, men i "The House That Jack Built" får publikfrieriet stryka på foten till förmån för Konsten. Dessutom kan lite övervåld alltid få folk att glömma att den övriga 99 procenten av filmen är ett sömnpiller, som till exempel "Drive" för några år sen. De som hyllar filmen har förmodligen fullständigt rätt i dess storhet, medan de som sågar den för att de väntade sig en ultravåldsam skräckis är irrelevanta.
Mitt eget betyg på filmen är med samma måttstock lika irrelevant. Vad kan jag då förmedla om filmens kvaliteter? Skådespelarprestationerna är fenomenala. Ibland lyckas man bygga upp en mörk och förebådande spänning i vissa scener, och en del av våldet är väldigt obehagligt. Tyvärr är filmens 153 minuter åtminstone 50 för många. Jag läser mig till att Von Trier förmodligen kommenterar sitt eget filmskapande genom att ditten och datten och bla bla bla, men jag kan faktiskt inte bry mig mindre, och det skulle faktiskt kunnat bli en riktigt skarp film om inte Von Trier haft huvudet alldeles för långt upp i sitt eget arsle.
EXTRAMATERIALET
En intervju med Lars Von Trier ligger med som extramaterial.
TRE SAKER
1. Filmen klipptes med cirka 90 sekunder för att få visas i USA. Större delen av detta är mer tematiskt störande än våldsamt, men det finns några väldigt korta klipp som är lite mer än vad "vanligt folk" vill se. Barn som far illa klipptes bort, men våld mot ett djur fick vara kvar.
2. Det mesta av filmen filmades i Sverige och Danmark, som vanligt med Von Trier.
3. Från början skulle filmen bli en miniserie i åtta delar.
2. Det mesta av filmen filmades i Sverige och Danmark, som vanligt med Von Trier.
3. Från början skulle filmen bli en miniserie i åtta delar.
HENRIK ANDERSSON (2019-07-19)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
