Melankolisk och vacker domedagsskildring
FILMENDet kan låta som en riktig spoiler, men det är det inte: I "Melancholia" går Jorden under. En jättelik planet har dold av solen svävat in i Vintergatan och närmar sig Jorden. Forskarna säger att den kommer att passera medan konspirationsteoretikerna säger att slutet är här. De sistnämnda har rätt.
Filmen är indelad i två delar, ut två olika synvinklar döpta efter historiens huvudpersonssystrar Justine (Kirsten Dunst) och Claire (Charlotte Gainsbourg). Delarna är dessutom helt olika varandra - den första är ett rejält, nästan Ingemar Bergmanskt ensembledrama medan den andra delen kretsar kring fyra personer.
I den första delen är det dags för Justines bröllop. Claire och hennes svinrika, men även snåla man (Kiefer Sutherland) har inte hållit hårt i plånboken inför Justines bröllop med Michael (Alexander Skarsgård). Deras ståtliga herrgård är fylld av gäster, de enda som saknas är huvudpersonerna själva. De sitter fast i en jättelimosin på den slingriga skogsvägen. De är nygifta, de är glada och kära och skrattar åt den absurda situationen.
När de väl kommer fram påpekar festorganisatören Claire att de är två timmar efter i schemat, medan Justine noterar en starkt lysande röd stjärna på himlavalvet. Festen kommer dock igång men blir snart lite smått obekväm att bevittna. Justine själv blir allt mer och mer frånvarande och vi får så småningom veta att allt inte står rätt till med henne. Detta förstärks i den andra delen som utspelar sig en tid senare. Nu är Justine så djupt drabbad av en depression att hon knappt kan stå upp och storasyster Claire får göra en insats. Men samtidigt är planeten Melancholia på väg mot Jorden och Claire oroar sig allt mer för vad som kan hända.
En katastroffilm utan hysterin, kan man kanske sammanfatta Lars Von Triers senaste film. Här finns inga brandtal av amerikanska presidenter eller militär upprustning för att "ta hand om" problemet (inte för att jag hade förväntat mig det heller) utan den annalkande faran är bara en förutsättning för historien. Ett bistert fakta, inte mer än så. Det intressanta är skildringen av hur en fullt normal människa och en djup deprimerad person reagerar när deras tid är räknad.
Dessvärre känner jag mig mer uttråkad än engagerad av filmen i sin helhet. Den första delen, som för övrigt även innehåller skådespelare som Charlotte Rampling, Jesper Christensen, John Hurt och Stellan Skarsgård, är väldigt förvirrande. Man får sitta och gissa sig till vad som egentligen pågår, även om pusselbitarna visserligen faller på plats när den andra delen drar i gång. Den där förvirringen hänger dock kvar och jag får inte riktigt känsla för karaktärerna.
Med enkla medel har Von Trier fått till en väldigt snygg film, och hela tanken på en stor planet som är fullt synbar från Jorden är mycket kittlande. Jag gillar filmen, men önskar att jag kunde gilla den mer.
Filmen är indelad i två delar, ut två olika synvinklar döpta efter historiens huvudpersonssystrar Justine (Kirsten Dunst) och Claire (Charlotte Gainsbourg). Delarna är dessutom helt olika varandra - den första är ett rejält, nästan Ingemar Bergmanskt ensembledrama medan den andra delen kretsar kring fyra personer.
I den första delen är det dags för Justines bröllop. Claire och hennes svinrika, men även snåla man (Kiefer Sutherland) har inte hållit hårt i plånboken inför Justines bröllop med Michael (Alexander Skarsgård). Deras ståtliga herrgård är fylld av gäster, de enda som saknas är huvudpersonerna själva. De sitter fast i en jättelimosin på den slingriga skogsvägen. De är nygifta, de är glada och kära och skrattar åt den absurda situationen.
När de väl kommer fram påpekar festorganisatören Claire att de är två timmar efter i schemat, medan Justine noterar en starkt lysande röd stjärna på himlavalvet. Festen kommer dock igång men blir snart lite smått obekväm att bevittna. Justine själv blir allt mer och mer frånvarande och vi får så småningom veta att allt inte står rätt till med henne. Detta förstärks i den andra delen som utspelar sig en tid senare. Nu är Justine så djupt drabbad av en depression att hon knappt kan stå upp och storasyster Claire får göra en insats. Men samtidigt är planeten Melancholia på väg mot Jorden och Claire oroar sig allt mer för vad som kan hända.
En katastroffilm utan hysterin, kan man kanske sammanfatta Lars Von Triers senaste film. Här finns inga brandtal av amerikanska presidenter eller militär upprustning för att "ta hand om" problemet (inte för att jag hade förväntat mig det heller) utan den annalkande faran är bara en förutsättning för historien. Ett bistert fakta, inte mer än så. Det intressanta är skildringen av hur en fullt normal människa och en djup deprimerad person reagerar när deras tid är räknad.
Dessvärre känner jag mig mer uttråkad än engagerad av filmen i sin helhet. Den första delen, som för övrigt även innehåller skådespelare som Charlotte Rampling, Jesper Christensen, John Hurt och Stellan Skarsgård, är väldigt förvirrande. Man får sitta och gissa sig till vad som egentligen pågår, även om pusselbitarna visserligen faller på plats när den andra delen drar i gång. Den där förvirringen hänger dock kvar och jag får inte riktigt känsla för karaktärerna.
Med enkla medel har Von Trier fått till en väldigt snygg film, och hela tanken på en stor planet som är fullt synbar från Jorden är mycket kittlande. Jag gillar filmen, men önskar att jag kunde gilla den mer.
EXTRAMATERIALET
En handfull småfilmer utgör tillsammans med ett kommentarspår extramaterialet till "Melancholia". I den första får vi både höra lite om karaktärernas agerande i filmen och hur sjukdomen melankoli spelar in i helheten. I en annan film handlar det om filmens universum och hur det skulle kunna bli om en planet i Melancholias storlek skulle närma sig jorden. Det visuella står sedan i fokus och Lars Von Trier får åter igen förklara poängen med sin handhållna filmning och till sist får vi en snabb genomgång av filmens specialeffekter.
Inte överdrivet långt tillsammans, ungefär en halvtimme, men fullt tillräckligt för att man ska känna sig nöjd.
Inte överdrivet långt tillsammans, ungefär en halvtimme, men fullt tillräckligt för att man ska känna sig nöjd.
TRE SAKER
1. Filmens inledning, eller "ouvertyr" som den kallas i extramaterialet, är nästan åtta minuter lång och består av slowmotionbilder - i brist på bättre uttryck - som återger scener som kommer senare i filmen, fast i ett väldigt stiliserat och konstnärligt utförande. En seg inledning, som dock får ett helt annat värde när man ser om den efter att man sett filmen. Det är även intressant att jämföra detta bildspråk med hur resten av filmen ser ut.
2. Penélope Cruz skulle egentligen gjort huvudrollen som Justine, men fick inte schemat att gå ihop med "Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten". Cruz var dock så pass involverad i filmen att hon tilldelats ett speciellt tack.
3. "'Festen' möter 'Armageddon'" har Variety klämt ur sig i ett citat på omslagets baksida. "Festen" kan jag köpa rakt av, "Armageddon" kan jag väl i och för sig förstå men några direkta likheter finns det inte.
2. Penélope Cruz skulle egentligen gjort huvudrollen som Justine, men fick inte schemat att gå ihop med "Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten". Cruz var dock så pass involverad i filmen att hon tilldelats ett speciellt tack.
3. "'Festen' möter 'Armageddon'" har Variety klämt ur sig i ett citat på omslagets baksida. "Festen" kan jag köpa rakt av, "Armageddon" kan jag väl i och för sig förstå men några direkta likheter finns det inte.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Kirsten Dunst (13)
Kirsten Dunst (13)
