Filmhistorisk pornografi
FILMENRedan efter "The Game" (1997) ville David Fincher göra "Mank" men filmbolaget ville inte gå med på hans önskan om att filma den i "En sensation"-inspirerad svartvit stil. Dryga 20 år senare har Fincher ett unikt avtal med Netflix där han kan göra i princip vad han vill och därför presenteras filmen precis så som han önskat. Vilket inte är så konstigt och dessutom är helt perfekt för ändamålet. Filmen handlar nämligen om när manusförfattaren Herman J. "Mank" Mankiewicz (Gary Oldman) skriver manuset till "En sensation".
Den filmen, kanske mest känd under sitt originalnamn "Citizen Kane", var Orson Wells (Tom Burke) frikort i ett i övrigt väldigt styrt filmklimat. Wells var en sensation i sig själv och regidebuterade med "Citizen Kane" där han hade full kontroll över allt, inklusive en försupen och i Hollywood utstött manusförfattare som inlåst med brutet ben på ranch i ingenstans skriver manuset.
Den här filmen berättas sedan parallellt med återblickar som förklarar hur Mank hamnade där han hamnade och vad det egentligen är han berättar om i sitt manus. Här får vi även ta del av ett politiskt spel där filmbranschen utövade sin makt på de politiska svängningarna i Kalifornien, samtidigt som det andra världskriget ligger och väntar i framtiden. Hitler nämns och kommenteras av en pianospelande Charlie Chaplin att det är mustaschen som är grejen. Det är väldigt snyggt hur alla dessa återblicksinslag leder fram till något.
Jag tror det var Kevin Smith som pratade om "skådespelarporr" (obs - googla inte!) i betydelsen "njutningen av att se riktigt bra skådespeleri" och det får man verkligen här. Det är bara något år sedan Gary Oldman plockade hem en Oscars för "The Darkest Hour" och frågan är om hans insats här inte kommer att generera en till. Det är en fantastisk gestaltning och Oldman har verkligen fått en välskriven karaktär och emellanåt långa och skarpa monologer att jobba med.
Men han är inte ensam. Charles Dance spelar mogulen William Randolph Hearst som är den Mank slutligen skriver sin film om och Dance är också en skådespelare som med massiv pondus kan leverera det mesta. Vi har även Amanda Seyfried som skådespelaren Marion Davies som på sätt och vis hamnar mellan Mank och Hearst. Det är även fler skådespelare som briljerar i filmen så den är helt klart sevärd bara därför.
40-talsstuket som Fincher har valt är så vansinnigt perfekt. Det känns som en enkel ekvation: en film som gestaltar 30-40-talet ska se ut som om den gjordes då, men vanligtvis när sådan försök görs är det ändå något som avslöjar den som en modern film. Här känns det så otroligt genuint. "We wanted to make this feel like it was found in the UCLA archives – or in Martin Scorsese's basement on its way to restoration" har Fincher sagt och exakt så är det. Jag är personligen inte speciellt förtjust i 40-talsstuket, men när det blir så här perfekt är det förstås utmärkt in i minsta detalj.
En riktig filmpärla som Fincher kommer att uppmärksammas för. Båda Fincher då, manuset är nämligen skrivet av Davids pappa Jack (1930-2003) som sannolikt hade blivit väldigt nöjd av vad sonen åstadkommit med hans enda manus.
Den filmen, kanske mest känd under sitt originalnamn "Citizen Kane", var Orson Wells (Tom Burke) frikort i ett i övrigt väldigt styrt filmklimat. Wells var en sensation i sig själv och regidebuterade med "Citizen Kane" där han hade full kontroll över allt, inklusive en försupen och i Hollywood utstött manusförfattare som inlåst med brutet ben på ranch i ingenstans skriver manuset.
Den här filmen berättas sedan parallellt med återblickar som förklarar hur Mank hamnade där han hamnade och vad det egentligen är han berättar om i sitt manus. Här får vi även ta del av ett politiskt spel där filmbranschen utövade sin makt på de politiska svängningarna i Kalifornien, samtidigt som det andra världskriget ligger och väntar i framtiden. Hitler nämns och kommenteras av en pianospelande Charlie Chaplin att det är mustaschen som är grejen. Det är väldigt snyggt hur alla dessa återblicksinslag leder fram till något.
Jag tror det var Kevin Smith som pratade om "skådespelarporr" (obs - googla inte!) i betydelsen "njutningen av att se riktigt bra skådespeleri" och det får man verkligen här. Det är bara något år sedan Gary Oldman plockade hem en Oscars för "The Darkest Hour" och frågan är om hans insats här inte kommer att generera en till. Det är en fantastisk gestaltning och Oldman har verkligen fått en välskriven karaktär och emellanåt långa och skarpa monologer att jobba med.
Men han är inte ensam. Charles Dance spelar mogulen William Randolph Hearst som är den Mank slutligen skriver sin film om och Dance är också en skådespelare som med massiv pondus kan leverera det mesta. Vi har även Amanda Seyfried som skådespelaren Marion Davies som på sätt och vis hamnar mellan Mank och Hearst. Det är även fler skådespelare som briljerar i filmen så den är helt klart sevärd bara därför.
40-talsstuket som Fincher har valt är så vansinnigt perfekt. Det känns som en enkel ekvation: en film som gestaltar 30-40-talet ska se ut som om den gjordes då, men vanligtvis när sådan försök görs är det ändå något som avslöjar den som en modern film. Här känns det så otroligt genuint. "We wanted to make this feel like it was found in the UCLA archives – or in Martin Scorsese's basement on its way to restoration" har Fincher sagt och exakt så är det. Jag är personligen inte speciellt förtjust i 40-talsstuket, men när det blir så här perfekt är det förstås utmärkt in i minsta detalj.
En riktig filmpärla som Fincher kommer att uppmärksammas för. Båda Fincher då, manuset är nämligen skrivet av Davids pappa Jack (1930-2003) som sannolikt hade blivit väldigt nöjd av vad sonen åstadkommit med hans enda manus.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Vanligtvis när filmer är svartvita i dag har de filmats i färg och sedan manipulerats. I det här fallet är det inte så. Filmen finns inte i någon färgversion alls utan filmades i extremt hög upplösning med RED Monstrochrome 8K-kameror och har sedan försämrats i postproduktionen med lite tillägg av repor och "cigaretthål".
2. Även ljudet har genomgått en med moderna ögon ovanlig mixningsprocess för att bli 40-talsaktigt. Det är en monofonisk mix där alla ljud - dialog, effekter, musik - delar på samma kanal. Det bidrar till känslan på ett oväntat starkt sätt.
3. Jag studerade rollistan för att hitta "Futurama"-mannen Maurice LaMarche som Orson Wells röst, men han fanns inte med. Dock har han varit aktiv bakom kulisserna och läst in alla repliker så att Tom Burke kunde öva in rösten till perfektion.
2. Även ljudet har genomgått en med moderna ögon ovanlig mixningsprocess för att bli 40-talsaktigt. Det är en monofonisk mix där alla ljud - dialog, effekter, musik - delar på samma kanal. Det bidrar till känslan på ett oväntat starkt sätt.
3. Jag studerade rollistan för att hitta "Futurama"-mannen Maurice LaMarche som Orson Wells röst, men han fanns inte med. Dock har han varit aktiv bakom kulisserna och läst in alla repliker så att Tom Burke kunde öva in rösten till perfektion.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
