Filosofisk & flummig brasiliansk skräck
FILMENUnder namnet Coffin Joe skapade brasilianska filmmakaren José Mojica Marins ett litet skräckimperium med filmer, tv-serier, tecknade serier och allt möjligt. Med ett mustigt svart skägg och långa fingernaglar blev han en älskad och hatad figur i hemlandet.
På boxens baksida står det att han var inspiration till Freddy Krueger. Jag kan på sätt och vis se likheten - i sina filmer är Coffin Joe en person som dyker upp i folks drömmar och hallucinationer, men likheterna sträcker sig inte längre än så. Han är knappt med i filmerna, utan figurerar som en ramfigur som filosofiskt berättar om filmerna eller så dyker han upp som José Mojica Marins. Väldigt förvirrande.
Filmerna i sig har emellanåt politiska inslag, men det mesta verkar gå ut på att i största möjlighet exponera nakna kvinnobröst eller skildra kvinnor som klär av sig kläderna för att umgås med äldre män. Och så tonvis med riktigt störda skräcksekvenser.
The Strange World of Coffin Joe (1968)
Denna episodfilm har tre olika filmer utan någon gemensam samhörighet. De två första är rent av bagatellartade historier. Först ut är "Dockmakaren" om en gammal man och hans fyra vackra tonårsdöttrar. När mannen trakasseras av fyra skurkar svimmar han av varpå skurkarna ger sig på döttrarna för lite klassisk nakenbrottning. Men den gamle mannen vaknar till liv och tar sin hämnd och så är storyn över på drygt 20 minuter.
Ännu kortare är den efterföljande dialoglösa "Besatthet" om en byfåne med ballonger som följer efter och kartlägger en vacker kvinna. Var hon än går är han där och glor med sina ballonger (hur hon kan missa att hon är förföljd är en gåta). När hon shoppat en massa skor tappar hon ett par som byfånen får tag på, men han hinner inte lämna tillbaka dem innan hon försvinner iväg i en taxi, så nu har han båda ballonger och skor att släpa på. När kvinnan gifter sig blir hon nedhuggen av en svartsjuk kvinna och först när hon ska begravas och ligger i kistan kan byfånen äntligen lämna tillbaka skorna.
Den sista delen är den längsta och mest utvecklade historien. Den heter "Ideologi" och är en riktig störd sak. Om José Mojica Marins snålat med skräcken i de första filmerna så har han sparat allt till finalen. Här dyker han själv upp som proffessor Eoj Niffoc (bra fantasi!) som forskat fram en teori om kärlek och attraktion som han får stå till svars för i ett synnerligen kortfattat nyhetsprogram. Efter programmet bjuder han hem en journalist och dennes fru för att bevisa sina teorier. På plats visar det sig att journalisten och frun nog skulle tackat nej för en orgie i våld, förnedring, tortyr och kannibalism väntar i professorns källare.
I sin helhet är "The Strange World of Coffin Joe" en rätt bedrövlig historia. Det blir lite Ed Wood-varning över kulisserna och ljudet är katastrofalt kasst. Jag har hört tydligare dialog från grannens tv genom väggen, och allting dränks av sinnesförvirrad musik som Marins valt ut. Nej, det här var ingen vidare inledning på boxen.
Awakening of the Beast (1970)
Den här filmen är också fragmentarisk inledningsvis. Ett antal perverterade scener med både våld och sex visas upp. Dessa binds ihop med ett samtal mellan olika doktorer huruvida droger har haft inverkan på alla dessa "fall" som visats upp för oss. Filmen går därefter in i ett sorts metastadie då José Mojica Marins medverkar vid samtalet och vi får se en smått märklig autentisk sekvens där Marins förhörs om kvaliteten på hans filmer, om han tillför något till brasiliansk film i stort och så vidare. En del olika röster fördömer Marins som en pervers idiot, medan andra menar att han är ett geni.
Huvudpoängen med filmen är dock att en doktor utför ett experiment med fyra personer som under LSD-påverkan glider in i en tripp via en affisch med Joe Coffin... Här går filmen effektivt över från svartvitt till färg och under den avslutande halvtimmen få vi ta del av de fyras olika bisarra trippar innan doktorn kommer med sin slutsats.
Även om jag inte får någon större behållning av José Mojica Marins filmskapande så kan jag inte förneka att mannen har en sannerligen utvecklad och skruvad fantasi, vilket verkligen kommer fram här. Filmen avslutas med att doktorn frågar vad han får sina idéer ifrån, och även denna fråga lär vara plockad ur verkligheten.
"Awakening of the Beast" är skräckinjagande på ett lite annorlunda sätt. Marins använder sig av någon sorts mardrömsestetik, och inledningsvis ackompanjeras filmen av alla tänkbara skräckfilmsljud på en och samma gång till en scen som inte alls passar till ljudet, vilket ger en ganska obehaglig upplevelse.
The End of Man (1971)
Nästa film i boxen var ett försök av José Mojica Marins att kliva ur skräckmallen så det här är inte en Coffin Joe-film. Marins spelar en mystisk man som dyker upp naken i ett samhälle. Av en kvinna får han lite kläder, vad som ser ut som en röd sidenmorgonrock och en matchande turban. Med kläder på skrider han omkring i samhället och väcker uppmärksamhet genom att bland annat rädda ett skadat barn och väcka en död man till liv.
Han kallar sig Finis Hominis och har en tendens att försvinna och dyka upp när man minst anar det och får tämligen omgående en sorts jesusstatus. Allt han gör backas upp av filosofiskt svammel och när vi i filmens sista scen får veta vem han egentligen är så blir det ett antiklimax på hög nivå.
Det här är en relativt rak återberättning av den här fullständigt meningslösa historien. Om det finns någon djupare mening i smörjan så missar jag den totalt. En riktigt dålig film.
Hallucinations of a Deranged Mind (1978)
Den sista filmen i boxen har en titel som kan sammanfatta José Mojica Marins filmskapande ganska bra, och precis som i "Awakening of the Beast" har filmen ett metatema.
Till att börja med består filmen till större delen av sjuka psykosscener likt avslutningen på nyss nämnda film, och det är till och med återanvända scener från flera andra Coffin Joe-filmer som används, ackompanjerade av vansinnesskrik. Det hela visar sig vara hallucinationer och drömmar av en inlagd man som fått för sig att Coffin Joe stulit hans flickvän.
En doktor kontaktar då José Mojica Marins så att han kan berätta att det inte är så. Det kommer visserligen en liten twist på slutet, men i övrigt är detta en tunn historia som mest verkar finnas där som en ursäkt för att klämma in så många vansinnesscener i repris som möjligt. Billigt värre.
Visst, de scenerna har sin charm för att de är så galet störda men att se samma scener en gång till i samma box känns inte speciellt givande.
Och det är väl lite åt det hållet jag vill sammanfatta den här boxen. José Mojica Marins må haft stor inverkan på exploitiongenren men mig påverkar han inte ett dyft. Det här är helt enkelt inte min kopp med te, men det finns säkert mängder med människor som tycker detta är det bästa någonsin och är det så blir man sannolikt inte besviken på boxen.
På boxens baksida står det att han var inspiration till Freddy Krueger. Jag kan på sätt och vis se likheten - i sina filmer är Coffin Joe en person som dyker upp i folks drömmar och hallucinationer, men likheterna sträcker sig inte längre än så. Han är knappt med i filmerna, utan figurerar som en ramfigur som filosofiskt berättar om filmerna eller så dyker han upp som José Mojica Marins. Väldigt förvirrande.
Filmerna i sig har emellanåt politiska inslag, men det mesta verkar gå ut på att i största möjlighet exponera nakna kvinnobröst eller skildra kvinnor som klär av sig kläderna för att umgås med äldre män. Och så tonvis med riktigt störda skräcksekvenser.
The Strange World of Coffin Joe (1968)
Denna episodfilm har tre olika filmer utan någon gemensam samhörighet. De två första är rent av bagatellartade historier. Först ut är "Dockmakaren" om en gammal man och hans fyra vackra tonårsdöttrar. När mannen trakasseras av fyra skurkar svimmar han av varpå skurkarna ger sig på döttrarna för lite klassisk nakenbrottning. Men den gamle mannen vaknar till liv och tar sin hämnd och så är storyn över på drygt 20 minuter.Ännu kortare är den efterföljande dialoglösa "Besatthet" om en byfåne med ballonger som följer efter och kartlägger en vacker kvinna. Var hon än går är han där och glor med sina ballonger (hur hon kan missa att hon är förföljd är en gåta). När hon shoppat en massa skor tappar hon ett par som byfånen får tag på, men han hinner inte lämna tillbaka dem innan hon försvinner iväg i en taxi, så nu har han båda ballonger och skor att släpa på. När kvinnan gifter sig blir hon nedhuggen av en svartsjuk kvinna och först när hon ska begravas och ligger i kistan kan byfånen äntligen lämna tillbaka skorna.
Den sista delen är den längsta och mest utvecklade historien. Den heter "Ideologi" och är en riktig störd sak. Om José Mojica Marins snålat med skräcken i de första filmerna så har han sparat allt till finalen. Här dyker han själv upp som proffessor Eoj Niffoc (bra fantasi!) som forskat fram en teori om kärlek och attraktion som han får stå till svars för i ett synnerligen kortfattat nyhetsprogram. Efter programmet bjuder han hem en journalist och dennes fru för att bevisa sina teorier. På plats visar det sig att journalisten och frun nog skulle tackat nej för en orgie i våld, förnedring, tortyr och kannibalism väntar i professorns källare.
I sin helhet är "The Strange World of Coffin Joe" en rätt bedrövlig historia. Det blir lite Ed Wood-varning över kulisserna och ljudet är katastrofalt kasst. Jag har hört tydligare dialog från grannens tv genom väggen, och allting dränks av sinnesförvirrad musik som Marins valt ut. Nej, det här var ingen vidare inledning på boxen.
Awakening of the Beast (1970)
Den här filmen är också fragmentarisk inledningsvis. Ett antal perverterade scener med både våld och sex visas upp. Dessa binds ihop med ett samtal mellan olika doktorer huruvida droger har haft inverkan på alla dessa "fall" som visats upp för oss. Filmen går därefter in i ett sorts metastadie då José Mojica Marins medverkar vid samtalet och vi får se en smått märklig autentisk sekvens där Marins förhörs om kvaliteten på hans filmer, om han tillför något till brasiliansk film i stort och så vidare. En del olika röster fördömer Marins som en pervers idiot, medan andra menar att han är ett geni.Huvudpoängen med filmen är dock att en doktor utför ett experiment med fyra personer som under LSD-påverkan glider in i en tripp via en affisch med Joe Coffin... Här går filmen effektivt över från svartvitt till färg och under den avslutande halvtimmen få vi ta del av de fyras olika bisarra trippar innan doktorn kommer med sin slutsats.
Även om jag inte får någon större behållning av José Mojica Marins filmskapande så kan jag inte förneka att mannen har en sannerligen utvecklad och skruvad fantasi, vilket verkligen kommer fram här. Filmen avslutas med att doktorn frågar vad han får sina idéer ifrån, och även denna fråga lär vara plockad ur verkligheten.
"Awakening of the Beast" är skräckinjagande på ett lite annorlunda sätt. Marins använder sig av någon sorts mardrömsestetik, och inledningsvis ackompanjeras filmen av alla tänkbara skräckfilmsljud på en och samma gång till en scen som inte alls passar till ljudet, vilket ger en ganska obehaglig upplevelse.
The End of Man (1971)
Nästa film i boxen var ett försök av José Mojica Marins att kliva ur skräckmallen så det här är inte en Coffin Joe-film. Marins spelar en mystisk man som dyker upp naken i ett samhälle. Av en kvinna får han lite kläder, vad som ser ut som en röd sidenmorgonrock och en matchande turban. Med kläder på skrider han omkring i samhället och väcker uppmärksamhet genom att bland annat rädda ett skadat barn och väcka en död man till liv.Han kallar sig Finis Hominis och har en tendens att försvinna och dyka upp när man minst anar det och får tämligen omgående en sorts jesusstatus. Allt han gör backas upp av filosofiskt svammel och när vi i filmens sista scen får veta vem han egentligen är så blir det ett antiklimax på hög nivå.
Det här är en relativt rak återberättning av den här fullständigt meningslösa historien. Om det finns någon djupare mening i smörjan så missar jag den totalt. En riktigt dålig film.
Hallucinations of a Deranged Mind (1978)
Den sista filmen i boxen har en titel som kan sammanfatta José Mojica Marins filmskapande ganska bra, och precis som i "Awakening of the Beast" har filmen ett metatema. Till att börja med består filmen till större delen av sjuka psykosscener likt avslutningen på nyss nämnda film, och det är till och med återanvända scener från flera andra Coffin Joe-filmer som används, ackompanjerade av vansinnesskrik. Det hela visar sig vara hallucinationer och drömmar av en inlagd man som fått för sig att Coffin Joe stulit hans flickvän.
En doktor kontaktar då José Mojica Marins så att han kan berätta att det inte är så. Det kommer visserligen en liten twist på slutet, men i övrigt är detta en tunn historia som mest verkar finnas där som en ursäkt för att klämma in så många vansinnesscener i repris som möjligt. Billigt värre.
Visst, de scenerna har sin charm för att de är så galet störda men att se samma scener en gång till i samma box känns inte speciellt givande.
Och det är väl lite åt det hållet jag vill sammanfatta den här boxen. José Mojica Marins må haft stor inverkan på exploitiongenren men mig påverkar han inte ett dyft. Det här är helt enkelt inte min kopp med te, men det finns säkert mängder med människor som tycker detta är det bästa någonsin och är det så blir man sannolikt inte besviken på boxen.
EXTRAMATERIALET
Varje film inleds med en modern (90-tal kanske) introduktion av Coffin Joe där han i en skräckmiljö långsamt och teatraliskt säger något om filmen vi ska se. Ungefär lika filosofiskt flummigt som alla andra tal han har i filmerna.
Samtliga filmer innehåller lite vanligt småplock som trailers, gallerier och filmografier, men var och en innehåller något helt unikt också.
På "The Strange World of Coffin Joe" finns det med en animerad kortfilm på Victor-Hugo Borges "Slottet". Riktigt i vilket sammanhang denna figurerat eller vad José Mojica Marins roll i det hela är har jag inte lyckats lista ut. Hans namn nämns inte i eftertexter och produktionen verkar vara gjord 2000.
"Awakening of the Beast" har som unikt extramaterial en 10 minuter lång "performance" med Coffin Joe från något slags liveframträdande. Liksom allt annat unikt extramaterial på skivorna finns det ingen text, men jag antar att han kör sitt vanliga svammel som i det här fallet fungerar som introduktion till några electronicanissar som sen spelar lite musik och får hjälp av både en dansare och en sångerska. Hm.
Mer musik blir det på "The End of Man"-skivan då vi får klipp ur musikvideor där Coffin Joe medverkar eller tydligt inspirerat videon. Låter 80-/tidigt 90-tal om musiken och det är möjligt att det är samma artist. Inga namn nämns.
På "Hallucinations of a Deranged Mind" får vi två klipp under rubriken "Obscure Erotica" och det första är från "Perversion" (1979) och är mjukporrscen (med Marins) med visst inslag av blod och den andra är från "48 Hours of Hallucinatory Sex" (1987) och visar hur en kvinna klär ut sig till ko och blir betäckt av en man utklädd till tjur... Jag säger då det.
Samtliga filmer innehåller lite vanligt småplock som trailers, gallerier och filmografier, men var och en innehåller något helt unikt också.
På "The Strange World of Coffin Joe" finns det med en animerad kortfilm på Victor-Hugo Borges "Slottet". Riktigt i vilket sammanhang denna figurerat eller vad José Mojica Marins roll i det hela är har jag inte lyckats lista ut. Hans namn nämns inte i eftertexter och produktionen verkar vara gjord 2000.
"Awakening of the Beast" har som unikt extramaterial en 10 minuter lång "performance" med Coffin Joe från något slags liveframträdande. Liksom allt annat unikt extramaterial på skivorna finns det ingen text, men jag antar att han kör sitt vanliga svammel som i det här fallet fungerar som introduktion till några electronicanissar som sen spelar lite musik och får hjälp av både en dansare och en sångerska. Hm.
Mer musik blir det på "The End of Man"-skivan då vi får klipp ur musikvideor där Coffin Joe medverkar eller tydligt inspirerat videon. Låter 80-/tidigt 90-tal om musiken och det är möjligt att det är samma artist. Inga namn nämns.
På "Hallucinations of a Deranged Mind" får vi två klipp under rubriken "Obscure Erotica" och det första är från "Perversion" (1979) och är mjukporrscen (med Marins) med visst inslag av blod och den andra är från "48 Hours of Hallucinatory Sex" (1987) och visar hur en kvinna klär ut sig till ko och blir betäckt av en man utklädd till tjur... Jag säger då det.
TRE SAKER
1. Med sitt mustiga skägg påminner Coffin Joe en hel del om hur David Batra ser ut i "Morgonsoffan"...
2. "Hallucinations of a Deranged Mind" var den sista Coffin Joe-filmen med José Mojica Marins bakom kameran till i år då "Devil's Reincarnation" kommit ut.
3. I de två första filmerna finns det två scener med livemusik som är rätt underhållande faktiskt.
2. "Hallucinations of a Deranged Mind" var den sista Coffin Joe-filmen med José Mojica Marins bakom kameran till i år då "Devil's Reincarnation" kommit ut.
3. I de två första filmerna finns det två scener med livemusik som är rätt underhållande faktiskt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
