En tidlös satir om jakten på tittarsiffror
FILMENUnder årets Oscarsgala sa Aaron Sorkin i sitt tacktal för bästa manus baserat på en skriven förlaga ("The Social Network") att det var en ära att ta emot ett pris för bästa manus på samma scen som en film med "Network" i titeln 34 år tidigare emottog samma pris (om än för originalmanus). Just manuset till "Network", skrivet av Paddy Chayefsky är något som fortfarande bär upp sin status. Än i dag räknas det som ett av de tio bästa manusen genom tiderna.
Alltså är det ganska självklart att man tänker lite extra på manuset när man ser "Network". Vad är det då som gör ett bra manus? Tja, efter att han vridit och vänt på frågan ett par varv i huvudet så är en definition att skådespelarna får något att bita i, något som tar fram det där lilla extra i gestaltningarna. "Network" har det - det är flera scener som motiverar ganska långa monologartade utläggningar som gjorde att flera av birollsinnehavarna nominerades eller till och med vann Oscars för egentligen inte mer än en stark insats i en enskild scen. Ibland behövs det inte mer.
Utöver dialogen så är även handlingen eller kanske snarare ämnet i filmen något som lyfts fram tack vare manuset. "Network" är en satir över den hänsynslösa jakten på bra tittarsiffror hos tv-bolag där kvantitet går före kvalitet. Det här ämnet är ständigt aktuellt, vilket gör att "Network" känns rätt så tidlös trots 35 år på nacken.
Allting börjar med att Howard Beale (Peter Finch) säger att han ska ta livet av sig. Har har varit nyhetsankare i evigheter och tittarsiffrorna har börjat dala. Han får sparken och med inget annat kvar i livet efter sin frus död så går han helt enkelt ifrån sitt manus och säger att han ska skjuta skallen av sig om en vecka i sin sista sändning. Självklart blir det en hel del hallå och Beale får inte göra fler sändningar, men han lyckas ändå övertala ledningen om att få göra ett sista uttalande, ett avskedstal, men återigen går han från manus och avfyrar en syrlig attack.
Den nya "arga" Howard Beale blir en smärre succé och den driftiga programdirektören Diana Christensen (Faye Dunaway) ser bolagets räddning i Beale och organiserar ett helt program runt hans arga attacker.
Karaktärskompositionen i "Network" är fyllig. Här finns äldre män som tappat sin makt när nya ägare satt in yngre förmågor med egna åsikter. Här finns gamla rävar som tappar lusten när de blir överkörda och programkvaliteten blir sämre, och här finns drivna personer som Dunaways karaktär som går över lik för att få upp tittarsiffrorna och som aldrig släpper sitt jobb, inte ens när hon har sex. Det finns en sidohistoria med just Diana där hon jobbar fram ett program tillsammans med en ung, svart kommunistledare och en kriminell aktionsgrupp som känns lite si så där, men den hjälper till att etablera att allt är tänkbart för att få upp tittarsiffrorna.
"Network" utvecklar sig på ett ganska osannolikt sätt, men det ingår å andra sidan i satirens format, och det är helt klart en bra film som med sitt tidslösa tema och starka manus håller fint än i dag.
Alltså är det ganska självklart att man tänker lite extra på manuset när man ser "Network". Vad är det då som gör ett bra manus? Tja, efter att han vridit och vänt på frågan ett par varv i huvudet så är en definition att skådespelarna får något att bita i, något som tar fram det där lilla extra i gestaltningarna. "Network" har det - det är flera scener som motiverar ganska långa monologartade utläggningar som gjorde att flera av birollsinnehavarna nominerades eller till och med vann Oscars för egentligen inte mer än en stark insats i en enskild scen. Ibland behövs det inte mer.
Utöver dialogen så är även handlingen eller kanske snarare ämnet i filmen något som lyfts fram tack vare manuset. "Network" är en satir över den hänsynslösa jakten på bra tittarsiffror hos tv-bolag där kvantitet går före kvalitet. Det här ämnet är ständigt aktuellt, vilket gör att "Network" känns rätt så tidlös trots 35 år på nacken.
Allting börjar med att Howard Beale (Peter Finch) säger att han ska ta livet av sig. Har har varit nyhetsankare i evigheter och tittarsiffrorna har börjat dala. Han får sparken och med inget annat kvar i livet efter sin frus död så går han helt enkelt ifrån sitt manus och säger att han ska skjuta skallen av sig om en vecka i sin sista sändning. Självklart blir det en hel del hallå och Beale får inte göra fler sändningar, men han lyckas ändå övertala ledningen om att få göra ett sista uttalande, ett avskedstal, men återigen går han från manus och avfyrar en syrlig attack.
Den nya "arga" Howard Beale blir en smärre succé och den driftiga programdirektören Diana Christensen (Faye Dunaway) ser bolagets räddning i Beale och organiserar ett helt program runt hans arga attacker.
Karaktärskompositionen i "Network" är fyllig. Här finns äldre män som tappat sin makt när nya ägare satt in yngre förmågor med egna åsikter. Här finns gamla rävar som tappar lusten när de blir överkörda och programkvaliteten blir sämre, och här finns drivna personer som Dunaways karaktär som går över lik för att få upp tittarsiffrorna och som aldrig släpper sitt jobb, inte ens när hon har sex. Det finns en sidohistoria med just Diana där hon jobbar fram ett program tillsammans med en ung, svart kommunistledare och en kriminell aktionsgrupp som känns lite si så där, men den hjälper till att etablera att allt är tänkbart för att få upp tittarsiffrorna.
"Network" utvecklar sig på ett ganska osannolikt sätt, men det ingår å andra sidan i satirens format, och det är helt klart en bra film som med sitt tidslösa tema och starka manus håller fint än i dag.
EXTRAMATERIALET
Här har vi lite textsidor med biografier, filmografier, trivia och lite annat smått och gott.
TRE SAKER
1. I en scen sitter några maktmän och slevar i sig ceasarsallad. Jag vet inte riktigt varför den bilden blir så absurd, men det blir den.
2. Beales replik "I'm as mad as hell, and I'm not going to take this anymore!" har letat sig in på flera listor över de bästa replikerna i filmhistorien.
3. Det var inte bara Paddy Chayefskys manus som fick en Oscar. Sammanlagt blev det fyra stycken där de andra tre gick till Peter Finch och Faye Dunaway för sina huvudroller och Beatrice Straight plockade hem den kvinnliga birollsstatyetten just för en specifik scen som jag nämnde tidigare. Utöver detta fick filmen sex nomineringar. Peter Finch fick dessvärre priset postumt då han avled innan galan och det var faktiskt den senaste statyetten som delades ut postumt innan Heath Ledger fick sin härom året.
2. Beales replik "I'm as mad as hell, and I'm not going to take this anymore!" har letat sig in på flera listor över de bästa replikerna i filmhistorien.
3. Det var inte bara Paddy Chayefskys manus som fick en Oscar. Sammanlagt blev det fyra stycken där de andra tre gick till Peter Finch och Faye Dunaway för sina huvudroller och Beatrice Straight plockade hem den kvinnliga birollsstatyetten just för en specifik scen som jag nämnde tidigare. Utöver detta fick filmen sex nomineringar. Peter Finch fick dessvärre priset postumt då han avled innan galan och det var faktiskt den senaste statyetten som delades ut postumt innan Heath Ledger fick sin härom året.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Faye Dunaway (3)
Faye Dunaway (3)
