Revitaliserande skräck, klet och humor
FILMENJag minns när jag första gången såg "Re-Animator". Jag var i 15-årsåldern och visste inte vad jag skulle förvänta mig, förutom att jag anade att filmen hade något att göra med H.P. Lovecrafts berättelse "Herbert West - Re-animator". I mitten av 90-talet var skräckfilmen i stort sett stendöd, och att på den tiden få bevittna detta spatterspektakel från genrens glansdagar var minst sagt något av en rejäl adrenalininjektion. Jag kände mig upprymd i timmar efteråt. Men hur är det med själva filmen då, håller den ännu måttet?
Absolut, måste svaret bli. Som en av få filmer att lyckas med blandningen skräck och humor, framstår den som ett skolexempel på hur dylika filmer ska göras.
Handlingen är centrerad kring Dan, en läkarstuderande som blir inblandad i makabert märliga experiment när han lär känna den till universitet nyanlände Herbert West. Den senare, briljant men något märklig, har utvecklat ett serum med kraft att återuppliva döda djur. Det dröjer inte länge förrän Dan lockas att assistera West i liknande försök på människokroppar. Vansinne och allmänt kaos blir följden, och dessutom har universitetets dekanus Dr. Hill börjat utveckla ett ärelystet begär till Wests upptäckt, såväl som ett amoröst sådant till Dans flickvän. Dan måste nu sätta stopp för galenskaperna, och ja, blodigt blir det.
Om detta låter en aning skruvat och överdrivet beror det på att så faktiskt är fallet. Jag har alltid föreställt mig att regissören Stuart Gordon tagit Lovecrafts novellserie, skriven tidigt 20-tal, och exploaterat den ordentligt för att uppnå maximal äckeleffekt, men döm om min förvåning när jag för en tid sedan läste originalhistorien och fann den vara minst lika makaber som filmen. Filmskaparna har sålunda varit grundmaterialet förhållandevis trogna, men har av förklarliga skäl komprimerat handlingen, händelserna i novellserien utspelas under 17 år, och även lagt till en hel del humor. Handlingen flyter bra utan döda partier, och filmen har en skön känsla av att vad som helst kan hända. Det gör det också.
Skådespeleriet är stundtals slätstruket, vad annat kan man förvänta sig av en lågbudget-skräckis, men här finns enskilda prestationer som lyfter den samlade prestationen långt över summan av dess delar. Ta exempelvis David Gales tolkning av den onde Dr. Hill. Han knallar stora delar av filmen runt med sitt eget huvud under armen, och Gale får det att verkar som om han inte gjort annat under sin karriär.
Ingen som sett "Re-animator" kan heller undgå att charmas av Jeffrey Combs insats som titelns tokdoktor. Denne man blev efter denna film lite av synonym med Lovecraft-filmatiseringar, med säkert ett 10-tal sådana titlar under sitt bälte, och det är inte svårt att förstå varför efter att ha sett hans prestation här. Combs Herbert West är intelligent, rolig, samlad och logisk, med ett ständigt lurande vansinne strax bakom de stålbågade glasögonen.
Det är inte svårt att avgöra vad det är som gör "Re-animator" till en så lyckad film. Svaret är så enkelt som att den är förbannat underhållande rakt igenom, kombinerat med humor, stundtals briljant skådespeleri och härliga specialeffekter. Humorn, kletet och skräcken existerar i en revitaliserande symbios, där inget element tvingas stryka på foten för det andra. Har man det minsta intresse för skräck och splatter är "Re-animator" ett absolut måste.
Absolut, måste svaret bli. Som en av få filmer att lyckas med blandningen skräck och humor, framstår den som ett skolexempel på hur dylika filmer ska göras.
Handlingen är centrerad kring Dan, en läkarstuderande som blir inblandad i makabert märliga experiment när han lär känna den till universitet nyanlände Herbert West. Den senare, briljant men något märklig, har utvecklat ett serum med kraft att återuppliva döda djur. Det dröjer inte länge förrän Dan lockas att assistera West i liknande försök på människokroppar. Vansinne och allmänt kaos blir följden, och dessutom har universitetets dekanus Dr. Hill börjat utveckla ett ärelystet begär till Wests upptäckt, såväl som ett amoröst sådant till Dans flickvän. Dan måste nu sätta stopp för galenskaperna, och ja, blodigt blir det.
Om detta låter en aning skruvat och överdrivet beror det på att så faktiskt är fallet. Jag har alltid föreställt mig att regissören Stuart Gordon tagit Lovecrafts novellserie, skriven tidigt 20-tal, och exploaterat den ordentligt för att uppnå maximal äckeleffekt, men döm om min förvåning när jag för en tid sedan läste originalhistorien och fann den vara minst lika makaber som filmen. Filmskaparna har sålunda varit grundmaterialet förhållandevis trogna, men har av förklarliga skäl komprimerat handlingen, händelserna i novellserien utspelas under 17 år, och även lagt till en hel del humor. Handlingen flyter bra utan döda partier, och filmen har en skön känsla av att vad som helst kan hända. Det gör det också.
Skådespeleriet är stundtals slätstruket, vad annat kan man förvänta sig av en lågbudget-skräckis, men här finns enskilda prestationer som lyfter den samlade prestationen långt över summan av dess delar. Ta exempelvis David Gales tolkning av den onde Dr. Hill. Han knallar stora delar av filmen runt med sitt eget huvud under armen, och Gale får det att verkar som om han inte gjort annat under sin karriär.
Ingen som sett "Re-animator" kan heller undgå att charmas av Jeffrey Combs insats som titelns tokdoktor. Denne man blev efter denna film lite av synonym med Lovecraft-filmatiseringar, med säkert ett 10-tal sådana titlar under sitt bälte, och det är inte svårt att förstå varför efter att ha sett hans prestation här. Combs Herbert West är intelligent, rolig, samlad och logisk, med ett ständigt lurande vansinne strax bakom de stålbågade glasögonen.
Det är inte svårt att avgöra vad det är som gör "Re-animator" till en så lyckad film. Svaret är så enkelt som att den är förbannat underhållande rakt igenom, kombinerat med humor, stundtals briljant skådespeleri och härliga specialeffekter. Humorn, kletet och skräcken existerar i en revitaliserande symbios, där inget element tvingas stryka på foten för det andra. Har man det minsta intresse för skräck och splatter är "Re-animator" ett absolut måste.
EXTRAMATERIALET
Det är en synnerligen fet utgåva som Studio S erbjuder. På den första skivan återfinns två kommentarspår, det ena med Stuart Gordon, och det andra med producenten Brian Yuzna och skådespelarna Jeffrey Combs, Bruce Abbott, Barbara Crampton och Robert Sampson.
På skiva två hittar vi en hel del smått och gott, och den riktiga godbiten här är en nära 50 minuters dialog mellan Stuart Gordon och Brian Yuzna. De talar avslappnat om bakgrunden till "Re-animator", om manusförfattandet, inspelningen och mottagandet av filmen. Yuzna är den drivande i samtalet, och de båda har en hel del lustiga anekdoter att komma med. Vissa av dessa har måhända en tvivelaktig sanningshalt, men det spelar mindre roll, för roliga är de.
Vi bjuds även på kortare intervjuer med manusförfattaren Dennis Paoli, kompositören Richard Band (som även bryter ner musiken scenspecifikt i ett senare segment) samt Tony Timpone, redaktör för filmmagasinet Fangoria. Dessa segment är något ytliga men intressanta så länge de varar.
Inkluderas på skiva två gör även ett antal borttagna och förlängda scener. Dessa är småkul att se, men jag tycker aldrig dylika inslag blir särskilt intressanta utan upphovsmännens kommentarer. Det är ju anledningen till att de inte finns med i den färdiga filmen som är intressant.
Slutligen finns här filmens originaltrailer, några TV-spottar, bildgallerier och filmografier.
På det hela taget en mycket imponerande utgåva, vars kvalitet jag aldrig ens hade vågat hoppas på för några år sedan.
På skiva två hittar vi en hel del smått och gott, och den riktiga godbiten här är en nära 50 minuters dialog mellan Stuart Gordon och Brian Yuzna. De talar avslappnat om bakgrunden till "Re-animator", om manusförfattandet, inspelningen och mottagandet av filmen. Yuzna är den drivande i samtalet, och de båda har en hel del lustiga anekdoter att komma med. Vissa av dessa har måhända en tvivelaktig sanningshalt, men det spelar mindre roll, för roliga är de.
Vi bjuds även på kortare intervjuer med manusförfattaren Dennis Paoli, kompositören Richard Band (som även bryter ner musiken scenspecifikt i ett senare segment) samt Tony Timpone, redaktör för filmmagasinet Fangoria. Dessa segment är något ytliga men intressanta så länge de varar.
Inkluderas på skiva två gör även ett antal borttagna och förlängda scener. Dessa är småkul att se, men jag tycker aldrig dylika inslag blir särskilt intressanta utan upphovsmännens kommentarer. Det är ju anledningen till att de inte finns med i den färdiga filmen som är intressant.
Slutligen finns här filmens originaltrailer, några TV-spottar, bildgallerier och filmografier.
På det hela taget en mycket imponerande utgåva, vars kvalitet jag aldrig ens hade vågat hoppas på för några år sedan.
TRE SAKER
1 ."Re-animator" har följts upp av "Bride of Re-animator" 1990, och "Beyond Re-animator" 2003, med "House of Re-animator" annonserad för nästa år.
2. För oss som tycker det är kul att hålla en "body-count" när vi ser på film blir "Re-animator" ett problem. Ska folk som redan varit döda och återupplivats för att åter tas av daga räknas alls, och i så fall en eller två gånger? Någon borde skriva ett definierande regelverk angående detta.
3. En logisk lucka i filmen som alltid roat mig är hur tusan ett avhugget huvud, om man går med på att det kan ges livet åter, överhuvudtaget kan tala. Jag är tydligen inte den enda som undrat detta, och Stuart Gordon och Brian Yuzna pratar i extramaterialet en kort stund om hur de försökte lösa detta problem. Mycket underhållande.
2. För oss som tycker det är kul att hålla en "body-count" när vi ser på film blir "Re-animator" ett problem. Ska folk som redan varit döda och återupplivats för att åter tas av daga räknas alls, och i så fall en eller två gånger? Någon borde skriva ett definierande regelverk angående detta.
3. En logisk lucka i filmen som alltid roat mig är hur tusan ett avhugget huvud, om man går med på att det kan ges livet åter, överhuvudtaget kan tala. Jag är tydligen inte den enda som undrat detta, och Stuart Gordon och Brian Yuzna pratar i extramaterialet en kort stund om hur de försökte lösa detta problem. Mycket underhållande.
JOEL FORNBRANT (2007-06-15)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Jeffrey Combs (6)
Jeffrey Combs (6)
