En lillebror till Once

FILMEN

John Carneys förra film "Sånger från Manhattan" var bra men det är fortfarande "Once" som är den stora fullträffen. "Sånger från Manhattan" beskrev jag som "en amerikansk kusin till 'Once'", och om jag ska fortsätta men jämförelserna är "Sing Street" en lillebror till "Once". Likheterna är ganska många. Det är återigen en film satt i Irland, det är återigen en historia som toppas av en kärleksrelation men bottnar i musik och framför allt den kreativa sidan: musikskapandet. De som läst mina recensioner här på DVDKritik.se vet att jag har en svaghet för musikrelaterade filmer och "Sing Street" är förstås inget undantag. Det är en förtjusande film som går rätt in i hjärtat på mig.

Året är 1985. Familjen Lalor är på väg att krackelera och 15-åriga Conor (Ferdia Walsh-Peelo) drabbas av familjens dåliga ekonomi. Han förflyttas till en kommunal skola där det är gott om oordning bland eleverna och märkliga regler hos lärarna. I samband med att han får en vän i entreprenören Darren (Ben Carolan) får han syn på en tjej som förtrollar honom. Hon går inte på skolan och när Conor väl pratar med Raphina (Lucy Boynton) drar han en vals om att han sjunger i ett band. Varpå Conor förstås behöver starta ett band. Lyckligtvis känner Darren en talangfull multiinstrumentalist, Eamon (Mark McKenna), som lämpligt nog har ett rum fullt med instrument de kan använda. Några medmusikanter till och bandet Sing Street är bildat.

(Här kan man skjuta in en liten parentes om att det ovanstående partiet känns ganska likt alla tiders mest inflytelserika irländska musikfilmer - The Commitments - men det är ju att göra det lite för enkelt för sig...)

Via vägledning från storebrorsan Brendan (Jack Reynor) får Conor musikalisk inspiration, men till texterna finns det bara en inspirationskälla: den ouppnåeliga Raphina och för varje text Conor skriver, ju närmare varandra kommer de. Samtidigt blir musiken och kreativiteten ett sätt att hitta en identitet och en kraft att stå emot normer och olika överheter.

Innan eftertexterna börjar rullar dediceras filmen till "alla bröder" och relationen mellan bröderna är verkligen en stabil grundpelare i filmen. I liknande historier har man sett hur ett äldre syskon till huvudpersonen är allt annat än uppmuntrande och snarare är den där personen huvudkaraktären måste bevisa sig för. Så är det inte här. Förutom en rolig sekvens där brorsan Brendan avfärdar Conors första inspelning som skit är han en vägledande och uppmuntrande vuxen när alla andra vuxna, representerade av föräldrarna (Maria Doyle Kennedy och Aidan Gillen) och rektorn Broder Baxter (Don Wycherley), sviker honom.

Det är otroligt rart att se och det är också rart hur Conor och hans bandkompisar anammar nya genrer och utseenden för varje ny skiva Brendan delar ut. Riktigt roligt gestaltat i både bild och musik. Regissören och manusförfattaren John Carney är ju en före detta popstjärna och de låtar som Sing Street spelar är riktigt bra och väldigt typiska för de inspirationskällor de har, samtidigt som de har ett skikt av det jag hört av bandet The Frames som var Carneys band tillsammans med bland annat "Once"-stjärnan Glen Hansard.

"Sing Street" är en både inspirerande och charmerande film som passar mig som handsken. Sett i ett större perspektiv är historien egentligen inte så originell men versionen är mycket bra och slutomdömet blir att detta är en av de bättre filmer jag sett under året.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. I filmen visas hur musikvideon gör entré i folkhemmet, representerat av Duran Durans "Rio", och därför gör Sing Street egna videos till alla sina låtar, som visserligen är lite taffliga men ändå kreativt underhållande.

2. Det är gott om annan musik i filmen som sätter sin prägel på framför allt tidsandan. Förutom de band som inspirerar Sing Streets olika skeenden, till exempel The Cure och Spandau Ballet, får man bland annat höra en rivig Motörhead-låt inledningsvis.

3. Ferdia Walsh-Peelo sjunger på riktigt och övriga medlemmar i bandet, Mark McKenna, Percy Chamburuka, Conor Hamilton, Karl Rice, vet uppenbarligen hur de spelar sina instrument då de visuellt gör allting rätt.


ANDERS JAKOBSON (2016-11-09)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2016
Bolag: SF
Tema: Musik
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (22/8):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN JULI
12 SENASTE
DOKUMENTÄRERNA