Verkligheten är snart i kapp filmen
FILMENMed viss sorg i tonen erkänner jag att jag inte har några nostalgiska band till "Blade Runner". Det är givetvis en film jag känt till sedan 80-talet, men det blev aldrig att jag såg den - så vitt jag kan minnas. Det var nog så pass illa att det var när "Blade Runner - Director’s cut" kom för recension under DVDKritik.se:s första verksamhetsår (2006) som jag såg filmen för första gången. Redan då blev jag varse om att det fanns ett myller av olika versioner, och "The Final Cut" kom 2007 när filmen firade 25 år.
Nu tio år senare ser jag filmen på nytt och i och med att jag inte sett filmen en miljard gånger under alla år kan jag inte per automatik identifiera det som är nytt eller justerat från andra versioner, men just det går att läsa sig till och det är ju en hel del. Problemet med att inte ha nostalgiska band till en klassiker som "Blade Runner" gör att jag snarare hittar brister än njuter till 100 procent. Jag vet att det är en film som är omåttligt älskad och som vissa kanske till och med anser vara den bästa filmen någonsin, men jag stör mig på vacklande skådespel och detaljer som helt inte längre fungerar.
Men med det sagt måste jag ändå konstatera att "Blade Runner" definitivt fångar en känsla som är unik och på sätt och vis fortfarande fräsch. Ridley Scotts filmer i övergången mellan 70- och 80-talet ("Alien", "Blade Runner", och "Legenden - Mörkrets härskare") hade ett unikt utseende som står sig fortfarande, och "Blade Runners" regniga framtidsvärld känns speciell än i dag. Lustigt nog är vi just nu närmare den än någonsin eftersom filmen enligt förtexterna ska utspelar sig i november 2019...
I denna nära framtid har syntetiska människor, replikanter, tagits fram för att sköta obekväma jobb. Tekniken har gjort replikanterna nästan för mänskliga och då de utvecklats åt ett våldsamt håll har de blivit förbjudna på jorden och jobbar därför på rymdstationer och liknande. De replikanter som mot förmodan tar sig till jorden jagas av en speciell polisstyrka, Blade Runner, som "pensionerar" dem genom att helt enkelt ta död på dem.
Harrison Ford spelar pensionerade Blade Runnern Deckard som kallas in för att jaga rätt på fyra replikanter som rymt till jorden. De är av modellen Nexus-6 och extra svåra att identifiera. Deckard hittar en annan replikant (Sean Young) som inte vet att hon är tillverkad, och hon är så pass annorlunda att Deckard faller för henne samtidigt som han kommer närmare de våldsamma replikanterna som bokstavligt talat slåss för sina egna liv.
Historien är stundtals lite långsam och tenderar även att bli aningens fånig med humoristiska tendenser som jag inte riktigt tycker passar in. Harrison Ford gjorde "Blade Runner" mittemellan insatser som Han Solo och Indiana Jones och det har spillt över lite. Lyckligtvis då gör Rutger Hauer en mycket minnesvärd och stabil roll som replikantgängets ledare. Det är även han som har den klassiska monologen om "tårar i regnet" i slutet av filmen. Mycket bra!
Jag önskar att jag gillade "Blade Runner" mer än vad jag gör, men utan de nostalgiska bandet blir det lite knepigt att verkligen älska filmen. Jag skriver dock under på att det är en riktig science fiction-klassiker som kommer att leva vidare för evigt.
Nu tio år senare ser jag filmen på nytt och i och med att jag inte sett filmen en miljard gånger under alla år kan jag inte per automatik identifiera det som är nytt eller justerat från andra versioner, men just det går att läsa sig till och det är ju en hel del. Problemet med att inte ha nostalgiska band till en klassiker som "Blade Runner" gör att jag snarare hittar brister än njuter till 100 procent. Jag vet att det är en film som är omåttligt älskad och som vissa kanske till och med anser vara den bästa filmen någonsin, men jag stör mig på vacklande skådespel och detaljer som helt inte längre fungerar.
Men med det sagt måste jag ändå konstatera att "Blade Runner" definitivt fångar en känsla som är unik och på sätt och vis fortfarande fräsch. Ridley Scotts filmer i övergången mellan 70- och 80-talet ("Alien", "Blade Runner", och "Legenden - Mörkrets härskare") hade ett unikt utseende som står sig fortfarande, och "Blade Runners" regniga framtidsvärld känns speciell än i dag. Lustigt nog är vi just nu närmare den än någonsin eftersom filmen enligt förtexterna ska utspelar sig i november 2019...
I denna nära framtid har syntetiska människor, replikanter, tagits fram för att sköta obekväma jobb. Tekniken har gjort replikanterna nästan för mänskliga och då de utvecklats åt ett våldsamt håll har de blivit förbjudna på jorden och jobbar därför på rymdstationer och liknande. De replikanter som mot förmodan tar sig till jorden jagas av en speciell polisstyrka, Blade Runner, som "pensionerar" dem genom att helt enkelt ta död på dem.
Harrison Ford spelar pensionerade Blade Runnern Deckard som kallas in för att jaga rätt på fyra replikanter som rymt till jorden. De är av modellen Nexus-6 och extra svåra att identifiera. Deckard hittar en annan replikant (Sean Young) som inte vet att hon är tillverkad, och hon är så pass annorlunda att Deckard faller för henne samtidigt som han kommer närmare de våldsamma replikanterna som bokstavligt talat slåss för sina egna liv.
Historien är stundtals lite långsam och tenderar även att bli aningens fånig med humoristiska tendenser som jag inte riktigt tycker passar in. Harrison Ford gjorde "Blade Runner" mittemellan insatser som Han Solo och Indiana Jones och det har spillt över lite. Lyckligtvis då gör Rutger Hauer en mycket minnesvärd och stabil roll som replikantgängets ledare. Det är även han som har den klassiska monologen om "tårar i regnet" i slutet av filmen. Mycket bra!
Jag önskar att jag gillade "Blade Runner" mer än vad jag gör, men utan de nostalgiska bandet blir det lite knepigt att verkligen älska filmen. Jag skriver dock under på att det är en riktig science fiction-klassiker som kommer att leva vidare för evigt.
EXTRAMATERIALET
En introduktion till filmen av Ridley Scott, som kallar The Final Cut för sin favoritversion av filmen, och ett antal kommentarspår ligger med på huvudskivan. Bonusskivan är en DVD som innehåller den 3,5 timmar långa bakomfilmen "Dangerous Days" från 2007-utgåvan. Jag ska erkänna att det tog emot lite att ta sig an en så pass lång bakomfilm, men när jag väl började titta fann jag stor glädje i den.
Till skillnad från moderna bakomfilmer där det nästan uteslutande känns som det viktigaste är att försäkra tittaren om att alla inblandade var tjenis med varandra och ÄLSKADE att jobba ihop så hymlar inte dokumentären om att det var en hel del problem under produktionen av "Blade Runner". Ett manus som stöttes och blöttes ett par varv ("Dangerous Days" var för övrigt en tidig titel på filmen), trassel med budget, en regissör som direkt hamnade efter schemat och över budgeten och gjorde sig ovän med både producenter, crew och skådespelare, en sönderhackad post-produktion och ett uselt resultat hos biograferna.
I sex långa sjok går vi från manusarbete, via skådespelare, design och produktionsstart till spänningar, specialeffekter, problem och eftermäle. Dokumentären tar sin tid vid varje ämne men det blir inte segt eller upprepande. Jag skulle vilja påstå att de flesta av de inblandade har satt sig ned 25 år senare och berättat sina oförfalskade sanningar och det är riktigt befriande.
Det finns mycket att ta med sig från dokumentären. Harrison Fords tydliga hat mot det "voice over"-spår han tvingades spela in som vissa tyckte förstörde den första versionen av filmen, medan andra tyckte var fantastiskt och en viktig del av helheten. Rutger Hauers seriösa inställning till sin roll, där han även tar på sig äran för repliken om "tårar i regnet". Det som jag framför allt imponeras av är designbiten och inte minst specialeffekterna som gjordes helt utan datorer. Det är fantastiskt att se vad som kunde skapas med praktiska effekter och varenda trick som gick att komma på, något som i dag utan tvekan skulle dataanimerats i en handvändning.
Jag måste säga att denna mastiga bakomfilm faktiskt bidrar till att min respekt för filmen ökar. När en bakomfilm lyckas med det då är den riktigt bra. Som en liten parentes ska jag skjuta in att den översättare som ansvarat för den svenska textningen av dokumentären inte gjort skäl för ersättningen. Det är så mycket slarvfel och uppenbara felöversättningar att jag blir irriterad. Hur lyckas man "översätta" termen CGI till SIG?! Det är inte ens slarvigt - det är bara idiotiskt!
Till skillnad från moderna bakomfilmer där det nästan uteslutande känns som det viktigaste är att försäkra tittaren om att alla inblandade var tjenis med varandra och ÄLSKADE att jobba ihop så hymlar inte dokumentären om att det var en hel del problem under produktionen av "Blade Runner". Ett manus som stöttes och blöttes ett par varv ("Dangerous Days" var för övrigt en tidig titel på filmen), trassel med budget, en regissör som direkt hamnade efter schemat och över budgeten och gjorde sig ovän med både producenter, crew och skådespelare, en sönderhackad post-produktion och ett uselt resultat hos biograferna.
I sex långa sjok går vi från manusarbete, via skådespelare, design och produktionsstart till spänningar, specialeffekter, problem och eftermäle. Dokumentären tar sin tid vid varje ämne men det blir inte segt eller upprepande. Jag skulle vilja påstå att de flesta av de inblandade har satt sig ned 25 år senare och berättat sina oförfalskade sanningar och det är riktigt befriande.
Det finns mycket att ta med sig från dokumentären. Harrison Fords tydliga hat mot det "voice over"-spår han tvingades spela in som vissa tyckte förstörde den första versionen av filmen, medan andra tyckte var fantastiskt och en viktig del av helheten. Rutger Hauers seriösa inställning till sin roll, där han även tar på sig äran för repliken om "tårar i regnet". Det som jag framför allt imponeras av är designbiten och inte minst specialeffekterna som gjordes helt utan datorer. Det är fantastiskt att se vad som kunde skapas med praktiska effekter och varenda trick som gick att komma på, något som i dag utan tvekan skulle dataanimerats i en handvändning.
Jag måste säga att denna mastiga bakomfilm faktiskt bidrar till att min respekt för filmen ökar. När en bakomfilm lyckas med det då är den riktigt bra. Som en liten parentes ska jag skjuta in att den översättare som ansvarat för den svenska textningen av dokumentären inte gjort skäl för ersättningen. Det är så mycket slarvfel och uppenbara felöversättningar att jag blir irriterad. Hur lyckas man "översätta" termen CGI till SIG?! Det är inte ens slarvigt - det är bara idiotiskt!
TRE SAKER
1. Förtexterna är märkligt torra och inte speciellt märkvärdiga. De känns nästan som något som närmast kunde vara plockat från en tv-produktion.
2. I en av de scener som digitalt justerades användes Harrison Fords son Ben för att skapa munrörelser som bättre stämde in med ljudet.
3. Just den version av filmen som vi fått för recension är en steelbook som dessvärre redan verkar vara utgången.
2. I en av de scener som digitalt justerades användes Harrison Fords son Ben för att skapa munrörelser som bättre stämde in med ljudet.
3. Just den version av filmen som vi fått för recension är en steelbook som dessvärre redan verkar vara utgången.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
