Avsevärt bättre än vad jag hade vågat tro
FILMENNär det för några år sedan kom en nyhet om att tv-serien "Krypton" skulle produceras blev jag inte överdrivet intresserad. Krypton är som de flesta superhjälteintresserade vet Supermans hemplanet, men tv-serien skulle inte handla om Superman utan i stället berätta en historia om Kal-Els farfar. Det lät ju måttligt spännande. "Batman"-franchisen har ju gjort sin djupdykning i serien "Gotham" som visserligen har haft med Bruce Wayne men ändå handlar om tiden innan Batman dyker upp - dock genom att ha med alla andra viktiga karaktärer från serien, och det fungerade ju fint. En Superman-relaterad tv-serie utan Superman kändes på förhand som mer eller mindre meningslös.
Men: "Krypton" är inte så tokig. Den SyFy-producerade serien är i sin första säsong en tio avsnitt lång science fiction-serie som lyckas bli mer Superman-relaterad än jag hade vågat tro. Till exempel ser vi på omslagsbilden här intill det klassiska Superman-emblemet (som vi i andra sammanhang fått lära oss är sigillet för släkten El) och det röda som figuren i mitten håller är faktiskt Supermans mantel.
Figuren är Kal-Els farfar som förstås inte är en "gammal gubbe" utan unge Seg-El (Cameron Cuffe). Dock figurerar Kal-Els farfars farfar Val-El (Ian McElhinney) också i serien och han är en riktig silverräv som absolut har samma funktion som Marlon Brandos Jor-El i Christopher Reeve-filmerna. Val-El som fysisk person försvinner nämligen snabbt men återvänder som ett vägledande hologram när Seg-El vuxit upp.
Vi får ta det från början: I inledningen av serien bevittnar Seg-El som barn när hans farfar, den fantastiska forskaren Val-El, felaktigt anklagas för förräderi och döms till döden. Precis innan han avrättas blir familjen El av med sin rang och blir ranglösa. Det är där vi hittar Seg-El fjorton år senare som något av en anarkist. Olämpligt nog har han ett förhållande med en kvinna inom vad som närmast kan liknas vid Kryptons polisväsende. Lyta-Zod (Georgina Campbell) kämpar inom militärgillet Sagitari där hennes mamma Jayna-Zod (Ann Ogbomo) är stenhård ledare, vilket man måste vara inom Sagitari och som Zod, vilket ju är ett namn de flesta Superman-fans känner igen väl.
Det som knyter ihop denna historiska (typ 200 år innan Superman föds) rymdserie med Superman-sagan så som vi känner den är en kille med keps från Jorden. DC-karaktären Adam Strange (Shaun Sipos) dyker upp för att upplysa Seg-El om att hans barnbarn är en viktig hjälte vars existens hotas av att en rymdvarelse som konsumerar världar är på väg mot Krypton. Adam Strange är en etablerad tids- och rumsresenär inom DC-världen och hotet han talar om är den mäktiga varelse som heter Brainiac. Otroligt smarta val av seriens skapare som därmed gjort serien avsevärt mer intressant.
Seg-El är tveksam men får av Adam en kristall som fungerar som en nyckel till Fortress of Solitude där Val-El bevarat all sin forskning och även dyker upp som ett hologram. Forskningen visar på att de inte är ensamma i rymden, men denna information har sopats under matten av den korrupta ledningen på planeten. Allt medan Seg-El börjar tro mer och mer på vad Adam säger blir det politiska spelet allt mer knepigt. Detta gör att serien emellanåt blir lite väl pratig där mycket information ska läggas fram. Men samtidigt ökar spänningen och så småningom dyker General Zod (Colin Salmon) upp och börjar röra om i grytan. En detalj i detta upprör mig lite och det är generalens släktskap... Men jag säger inget mer om det.
Mytologin i serien känns besläktad med både "Rome" och "Game of Thrones", det vill säga historier där familjer ("house") har stor betydelse och det inte finns en kristen religion som allting grundar sig kring. I "Krypton" heter den stora guden Raos och tillbeds via en fysisk person som heter Raos röst, som är vad man kanske skulle kunna jämföra med en katolsk påve. Denna figur har en mask med sex sidor och är inledningsvis i serien en tyst ikon men blir allt mer talförd, för att så småningom omvandlas till Brainiacs verktyg. Jag gillar skarpt designen av denna karaktär och även hur rösten manipulerats till att bli något onaturligt och sedermera övernaturligt. Blake Ritson gör rollen bra och för mig blir det ett klart lyft när denna karaktär får en större del i handlingen.
Jag återkommer till att "Krypton" blev så mycket bättre än jag hade vågat tro. Det är ingen mästerlig serie men den har goda chanser att utvecklas framöver. Säsongens final är dramatisk och lägger snyggt upp bollen för en andra säsong där saker och ting måste "ställas till rätta", enligt en modell som är väldigt bekant i de övriga superhjälteserier som pågår just nu. Men det är helt okej för mig, det gör att "Krypton" kan gå vidare i en ny riktning och förfina sig ytterligare. Går det dessutom att knyta ihop serien ännu mer med Superman på något vis känns "Kryptons" existens ännu mer motiverad.
Men: "Krypton" är inte så tokig. Den SyFy-producerade serien är i sin första säsong en tio avsnitt lång science fiction-serie som lyckas bli mer Superman-relaterad än jag hade vågat tro. Till exempel ser vi på omslagsbilden här intill det klassiska Superman-emblemet (som vi i andra sammanhang fått lära oss är sigillet för släkten El) och det röda som figuren i mitten håller är faktiskt Supermans mantel.
Figuren är Kal-Els farfar som förstås inte är en "gammal gubbe" utan unge Seg-El (Cameron Cuffe). Dock figurerar Kal-Els farfars farfar Val-El (Ian McElhinney) också i serien och han är en riktig silverräv som absolut har samma funktion som Marlon Brandos Jor-El i Christopher Reeve-filmerna. Val-El som fysisk person försvinner nämligen snabbt men återvänder som ett vägledande hologram när Seg-El vuxit upp.
Vi får ta det från början: I inledningen av serien bevittnar Seg-El som barn när hans farfar, den fantastiska forskaren Val-El, felaktigt anklagas för förräderi och döms till döden. Precis innan han avrättas blir familjen El av med sin rang och blir ranglösa. Det är där vi hittar Seg-El fjorton år senare som något av en anarkist. Olämpligt nog har han ett förhållande med en kvinna inom vad som närmast kan liknas vid Kryptons polisväsende. Lyta-Zod (Georgina Campbell) kämpar inom militärgillet Sagitari där hennes mamma Jayna-Zod (Ann Ogbomo) är stenhård ledare, vilket man måste vara inom Sagitari och som Zod, vilket ju är ett namn de flesta Superman-fans känner igen väl.
Det som knyter ihop denna historiska (typ 200 år innan Superman föds) rymdserie med Superman-sagan så som vi känner den är en kille med keps från Jorden. DC-karaktären Adam Strange (Shaun Sipos) dyker upp för att upplysa Seg-El om att hans barnbarn är en viktig hjälte vars existens hotas av att en rymdvarelse som konsumerar världar är på väg mot Krypton. Adam Strange är en etablerad tids- och rumsresenär inom DC-världen och hotet han talar om är den mäktiga varelse som heter Brainiac. Otroligt smarta val av seriens skapare som därmed gjort serien avsevärt mer intressant.
Seg-El är tveksam men får av Adam en kristall som fungerar som en nyckel till Fortress of Solitude där Val-El bevarat all sin forskning och även dyker upp som ett hologram. Forskningen visar på att de inte är ensamma i rymden, men denna information har sopats under matten av den korrupta ledningen på planeten. Allt medan Seg-El börjar tro mer och mer på vad Adam säger blir det politiska spelet allt mer knepigt. Detta gör att serien emellanåt blir lite väl pratig där mycket information ska läggas fram. Men samtidigt ökar spänningen och så småningom dyker General Zod (Colin Salmon) upp och börjar röra om i grytan. En detalj i detta upprör mig lite och det är generalens släktskap... Men jag säger inget mer om det.
Mytologin i serien känns besläktad med både "Rome" och "Game of Thrones", det vill säga historier där familjer ("house") har stor betydelse och det inte finns en kristen religion som allting grundar sig kring. I "Krypton" heter den stora guden Raos och tillbeds via en fysisk person som heter Raos röst, som är vad man kanske skulle kunna jämföra med en katolsk påve. Denna figur har en mask med sex sidor och är inledningsvis i serien en tyst ikon men blir allt mer talförd, för att så småningom omvandlas till Brainiacs verktyg. Jag gillar skarpt designen av denna karaktär och även hur rösten manipulerats till att bli något onaturligt och sedermera övernaturligt. Blake Ritson gör rollen bra och för mig blir det ett klart lyft när denna karaktär får en större del i handlingen.
Jag återkommer till att "Krypton" blev så mycket bättre än jag hade vågat tro. Det är ingen mästerlig serie men den har goda chanser att utvecklas framöver. Säsongens final är dramatisk och lägger snyggt upp bollen för en andra säsong där saker och ting måste "ställas till rätta", enligt en modell som är väldigt bekant i de övriga superhjälteserier som pågår just nu. Men det är helt okej för mig, det gör att "Krypton" kan gå vidare i en ny riktning och förfina sig ytterligare. Går det dessutom att knyta ihop serien ännu mer med Superman på något vis känns "Kryptons" existens ännu mer motiverad.
EXTRAMATERIALET
Två featuretter handlar båda om att bygga upp Krypton från mer eller mindre ingenting när det gäller både design och kultur. Det är ju i och för sig inte helt korrekt skrivet av mig då det finns både förlagor och inspirationskällor från serietidningar och de gestaltningar av Krypton som gjorts i till exempel "Man of Steel". Men det har inte gjorts så här ambitiöst tidigare och dessa två featuretter är givande att se.
Det är även seriens Comic-Con-panel från 2017. Jag brukar egentligen inte tycka att dessa paneler är speciellt givande i och med att att de alltid är ett år efter det man precis sett. Det här är förstås inget undantag - panelen är inför seriens start, men det är innehållet i den som är givande. Väldigt nördigt, men på ett bra sätt. Det märks även att Comic-Con är rätt plats för de publikfrågor som ställs är otroligt initierade.
Utöver detta finns det borttagna scener och ett lite bloopersblock.
Det är även seriens Comic-Con-panel från 2017. Jag brukar egentligen inte tycka att dessa paneler är speciellt givande i och med att att de alltid är ett år efter det man precis sett. Det här är förstås inget undantag - panelen är inför seriens start, men det är innehållet i den som är givande. Väldigt nördigt, men på ett bra sätt. Det märks även att Comic-Con är rätt plats för de publikfrågor som ställs är otroligt initierade.
Utöver detta finns det borttagna scener och ett lite bloopersblock.
TRE SAKER
1. John Williams musikaliska tema från Christopher Reeve-filmerna vävs snyggt in i seriens musik för lite extra maffigt pompa och ståt när det behövs.
2. Det är förhållandevis få kända ansikten i serien för mig. Paula Malcomson och Rupert Graves som spelar Seg-Els föräldrar Charys-El och Ter-El känner jag igen från annat, men de dödas givetvis direkt i första avsnittet eftersom seriehjältar inte får ha föräldrar i livet...
3. Det finns något underjordiskt isfolk med i serien som låter som de pratar någon sorts skandinaviska. Möjligen är det isländska rakt av, men nog låter det bekant.
2. Det är förhållandevis få kända ansikten i serien för mig. Paula Malcomson och Rupert Graves som spelar Seg-Els föräldrar Charys-El och Ter-El känner jag igen från annat, men de dödas givetvis direkt i första avsnittet eftersom seriehjältar inte får ha föräldrar i livet...
3. Det finns något underjordiskt isfolk med i serien som låter som de pratar någon sorts skandinaviska. Möjligen är det isländska rakt av, men nog låter det bekant.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
