Stones i Scorseses ögon
FILMENRolling Stones + Martin Scorsese = den ultimata konsertfilmen? Vissa vill gärna få oss att tro det, och medan "Shine a Light" naturligtvis är oklanderligt producerad på alla sätt och vis är väl sanningen snarare att livefilmatiseringar är ett ytterst begränsat format som inte ens en erkänd mästerregissör förmår innovera eller göra bättre än något vi sett tidigare Det märks dock att Scorsese haft något av ett livslångt kärleksförhållande till Stones, och att projektet legat honom varmt om hjärtat alstrar en viss värme i porträttet av de åldrande rockstjärnorna.
Tidigt i filmen, som blandar livematerial från the Beacon Theater i New York hösten 2006 med arkivbilder, inträffar ett såväl ironiskt som komiskt ögonblick som känns talande för fenomenet Rolling Stones. I ett gammalt svartvitt intervjuklipp får en ung Mick Jagger frågan om hur länge han tror att bandet kommer fortsätta spela. Han svarar att han tror att de kommer hålla på åtminstone ett år till. Det klipps tillbaka till nutid där kameran visar bandmedlemmarna på scen, gamla som mumier och fortfarande igång.
Grepp som dessa är återkommande och roliga, och jag kommer på mig själv med att önska att arkivinslagen vore fler och längre. Jag har aldrig varit något Stones-fan och tycker de är långt mer intressanta som fenomen och rockhistoria än som band.
Även delar av bandet lever mer på sin image än sina prestationer. Ta Keith Richards, en rockikon enligt formens alla regler, som stapplar omkring på scenen, spelar halvtaskig gitarr och sjunger osammanhängande i ett par låtar. Rent krasst har åldern tagit ut sin rätt på honom för länge sedan, men det är ingen som bryr sig om det, bara för att han är just Keith Richards. Jagger däremot har fortfarande sin talang någorlunda intakt. Energin sprutar om honom och rösten håller fortfarande bra klass.
Värre ställt är det med låtmaterialet. När Stones spelar sina klassiska hitlåtar förstår man varför bandet åtnjuter den legendariska status de så länge varit i besittning av. "Brown Sugar", "Sympathy for the Devil" och "Satisfaction" med flera är odödliga rocknummer. De är i mina öron rätt uttjatade, men det säger ju bara något om hur populära de är. Många av låtarna som framförs på denna dvd känns dock som utfyllnad, ett sätt att dryga ut spelningen mellan låtarna som alla vill höra. Det är fullt möjligt att en inbiten Stones-lyssnare misstycker, men det är ändå så jag känner för ungefär hälften av numren.
Scorsese fångar spelningen väl. Detta är inte konstigt med tanke på vilken planering och vilka resurser han haft tillgång till. Att han verkligen gillar bandet hjälper förstås också till. Men att som vissa förklara denna film den bästa konsertfilmen någonsin är för mig obegripligt. Det är inget annat än blint Scorsese-dyrkande. För så speciell är inte "Shine a Light". Missförstå mig inte, filmen är bra och gillar man Stones är det köptvång på detta. Men genren har sina begränsningar. Det kommer aldrig att komma någon mer dylik film som är totalt revolutionerande eller banbrytande. Man kan bara filma ett gäng gubbar på en scen på så många sätt.
Tidigt i filmen, som blandar livematerial från the Beacon Theater i New York hösten 2006 med arkivbilder, inträffar ett såväl ironiskt som komiskt ögonblick som känns talande för fenomenet Rolling Stones. I ett gammalt svartvitt intervjuklipp får en ung Mick Jagger frågan om hur länge han tror att bandet kommer fortsätta spela. Han svarar att han tror att de kommer hålla på åtminstone ett år till. Det klipps tillbaka till nutid där kameran visar bandmedlemmarna på scen, gamla som mumier och fortfarande igång.
Grepp som dessa är återkommande och roliga, och jag kommer på mig själv med att önska att arkivinslagen vore fler och längre. Jag har aldrig varit något Stones-fan och tycker de är långt mer intressanta som fenomen och rockhistoria än som band.
Även delar av bandet lever mer på sin image än sina prestationer. Ta Keith Richards, en rockikon enligt formens alla regler, som stapplar omkring på scenen, spelar halvtaskig gitarr och sjunger osammanhängande i ett par låtar. Rent krasst har åldern tagit ut sin rätt på honom för länge sedan, men det är ingen som bryr sig om det, bara för att han är just Keith Richards. Jagger däremot har fortfarande sin talang någorlunda intakt. Energin sprutar om honom och rösten håller fortfarande bra klass.
Värre ställt är det med låtmaterialet. När Stones spelar sina klassiska hitlåtar förstår man varför bandet åtnjuter den legendariska status de så länge varit i besittning av. "Brown Sugar", "Sympathy for the Devil" och "Satisfaction" med flera är odödliga rocknummer. De är i mina öron rätt uttjatade, men det säger ju bara något om hur populära de är. Många av låtarna som framförs på denna dvd känns dock som utfyllnad, ett sätt att dryga ut spelningen mellan låtarna som alla vill höra. Det är fullt möjligt att en inbiten Stones-lyssnare misstycker, men det är ändå så jag känner för ungefär hälften av numren.
Scorsese fångar spelningen väl. Detta är inte konstigt med tanke på vilken planering och vilka resurser han haft tillgång till. Att han verkligen gillar bandet hjälper förstås också till. Men att som vissa förklara denna film den bästa konsertfilmen någonsin är för mig obegripligt. Det är inget annat än blint Scorsese-dyrkande. För så speciell är inte "Shine a Light". Missförstå mig inte, filmen är bra och gillar man Stones är det köptvång på detta. Men genren har sina begränsningar. Det kommer aldrig att komma någon mer dylik film som är totalt revolutionerande eller banbrytande. Man kan bara filma ett gäng gubbar på en scen på så många sätt.
EXTRAMATERIALET
En kort featurette är inkluderad på skivan. Den innehåller lite mer arkivmaterial samt bilder på Stones som repeterar inför spelningen. Med finns även fyra livelåtar som inte kom med i filmen. Idiotiskt nog är "Paint it Black" en av dem. Det är lätt Rolling Stones bästa låt, och borde utan tvekan varit med i filmen.
TRE SAKER
1. Filmen inleds med en dokumentär och ganska kul skildring av förarbetet till inspelningen. Martin Scorsese vill ha full kontroll över vilka låtar som ska spelas och i vilken ordning de ska framföras. Bandet ändrar dock kontinuerligt i setlistan till regissörens stora förtret.
2. Jag kunde inte undgå att märka att Mick Jagger blir sjukt irriterad på Keith Richards under framförandet av "Far Away Eyes". Richards börjar bakgrundssjunga fel text och samtidigt skämtsamt säga åt en tjej i publiken att hålla käften. Om Jaggers blick kunnat döda hade det blivit gitarristens sista spelning.
3. Ett säkert tecken på att all Rock 'n' Roll-kontrovers och "farlighet" ligger bakom dig i karriären är när en före detta president med fru dyker upp för att säga hej när du har en spelning. Stones får i inledningen besök av Bill och Hillary Clinton.
2. Jag kunde inte undgå att märka att Mick Jagger blir sjukt irriterad på Keith Richards under framförandet av "Far Away Eyes". Richards börjar bakgrundssjunga fel text och samtidigt skämtsamt säga åt en tjej i publiken att hålla käften. Om Jaggers blick kunnat döda hade det blivit gitarristens sista spelning.
3. Ett säkert tecken på att all Rock 'n' Roll-kontrovers och "farlighet" ligger bakom dig i karriären är när en före detta president med fru dyker upp för att säga hej när du har en spelning. Stones får i inledningen besök av Bill och Hillary Clinton.
JOEL FORNBRANT (2008-09-21)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
