Ett alltmer urvattnat koncept
FILMENDen kontroversiella "12 fördömda män" (originaltitel "The Dirty Dozen") från 1967 betraktas med rätta som en av krigsfilmshistoriens klassiker. Den följer Lee Marvin i rollen som major Reisman, som under andra världskriget får i uppdrag att samla ihop tolv straffångar för att utföra ett självmordsuppdrag bakom fiendens linjer. Kontroversen kommer ur att filmen, förutom att ha diverse mördare, våldtäktsmän och psykopater i hjälterollerna, visar hur även de allierade var tvungna att begå massakrer och krigsbrott för att säkra segern över nazisterna.
Mindre klassiska och kända är de senkomna uppföljare som filmen fick under 80-talet. Genom att ta exakt samma koncept, till viss del samma skådespelare och applicera dessa på olika andra världskrigs-scenarion lyckades man krysta fram hela tre filmer under dirty dozen-titeln mellan åren 1985 och 1988. Denna box, som får ses som ett kompliment till den special edition-utgåva innehållandes originalfilmen som funnits utgiven sen länge, innehåller alla tre uppföljarna.
Först ut är "The Next Mission", där Marvin återvänder för att göra sin roll som den stenhårde Reisman. Däremot återvänder ingen från originalets smutsiga dussin, vilket är förståeling då de hade en tendens att dö som flugor förra gången det begav sig. Så Reisman får i uppdrag av general Worden (Ernest Borgnine, den ende att medverka i samtliga fyra filmer) att skrapa ihop tolv nya förmågor ur militärfängelset för ett nytt till synes omöjligt uppdrag.
Uppdragets natur är smart och ironiskt uttänkt och helt i linje med ursprungsfilmens filosofi. Den fördömda plutonen måste döda en högt uppsatt tysk officer, som i sin tur planerar att mörda Adolf Hitler för att rädda fäderneslandet från undergång. Detta passar inte alls de allierade, som anser att Hitler håller på att förlora kriget för Tysklands räkning. För att komma åt naziofficeren måste Reisman och hans dussin attackera ett tåg på vilket denne färdas, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort när halva tyska armén och till och med den mustaschprydde diktatorn själv dyker upp längs järnvägsrälsen.
Mycket av handlingen i "The Next Mission" upprepar direkt sådant vi redan sett i "12 fördömda män". Rekryteringen av fångarna och deras träning är i stort identisk med motsvarande företeelser i den första filmen. Berättandet håller dock hyfsat hög klass, och filmen är skapligt underhållande rakt igenom. Man kan tacka Marvin för en stor del av detta, då han gör sin roll lika övertygande som tidigare. Men "The Next Mission" lider av ett för anonymt fördömt dussin, som vi knappt lär känna innan de börjar dö av.
Ursprungsfilmens tjusning var delvis att se den idoga planeringen bakom uppdraget, och sen jämföra med hur det utspelade sig i praktiken. Men här känns det som att en bra plan helt saknas, och luften går ur filmen när hjältarna blir avslöjade efter cirka fem minuter på tysk mark. De kunde tydligen inte förutse att det skulle se misstänkt ut med en svart man i naziuniform. "The Next Mission" är alltså ganska mycket mer korkad än "12 fördömda män", men fortfarande okej och helt klart bäst av uppföljarna.
1987 dog Lee Marvin i en hjärtattack, men det stoppade inte flödet av nya Dirty Dozen-filmer. Man anlitade istället Telly "Kojak" Savalas för att spela en liknande majorsroll, och så var man igång igen. Savalas var faktiskt med redan i "12 fördömda män" på 60-talet, men spelade då en mordgalen, religiöst fanatisk och sexfixerad fånge. Han var den filmens vidrigaste karaktär, nazisterna inräknade. I "The Deadly Mission" styr han skutan, och han fungerar bra i rollen, då han har vissa gemensamma kvaliteter med Marvin. Hans approach känns lite mjukare och skojfrisk, men annars är han samma gamla tuffa major som Marvin var.
Värre ställt är det med handlingen. Återigen börjar filmen med att tolv nya rekryter ska hämtas ur finkan. Det börjar nu bli mycket tydligt att Dirty Dozen-konceptet är svårt urvattnat och att se samma procedur med rekrytering, träning med mera blir både fånigt och tröttsamt. Upphovsmännen själva måste varit medvetna om detta då man slängt in mer humor än i de tidigare filmerna. För oss svenskar är det roligaste att filmen både innehåller en insats av den svenskfödde b-skådisen Bo Svenson, samt en dum och storväxt karaktär kallad "The Swede" (Randall Cobb). Savalas provocerar i en scen den enorme svensken genom att antyda att Sverige är ett fegt land som varken varit med i första eller andra världskriget.
Uppdragets natur är den tröttaste i hela filmserien och går ut på att dussinet ska rädda ett antal forskare som tvingas framställa nervgas åt nazisterna. Storyn har ingen av den kontrovers och attityd som man förväntar sig efter att ha sett den första filmen, och det hade verkligen varit läge att dra ur jacket på denna franchise efter "The Deadly Mission".
Men någon kunde inte hålla fingrarna i styr, och redan året efter dök "The Fatal Mission" upp. Det sista kapitlet i sagan om de sammanlagt 48 fördömda männen är tyvärr inte den storslagna final man kunnat hoppas på, utan ligger i nivå med den tredje filmen. Det blir dock än värre nu eftersom man måste se hela processen igen. Till och med fångarna verkar vara medvetna om att detta hänt lite för många gånger nu när de frågar Savalas om vad han håller på med. Själv sitter jag mest och frågar mig varför. Varför kräver varje självmordsuppdrag exakt tolv män? Varför tackar aldrig någon nej till att ställa upp? Kan man göra annat än att sucka?
Uppdraget, som känns något mer inspirerat än i "The Deadly Mission", går denna gång ut på att mörda ett antal högt uppsatta nazister som ska starta ett fjärde rike i mellanöstern. För att komma åt dem måste dussinet attackera ett tåg som de färdas på. Ja just det, ett tåg igen. Manusförfattarna orkade inte ens komma på något nytt för hjältarna att göra vid det här laget.
Man måste vara duktigt fanatisk när det gäller andra världskriget för att få ut något rejält av den här boxen. Den är så sprängfylld med vettlösa upprepningar av ett gammalt koncept att det är svårt att ta sig igenom den. "The Next Mission" är den enda sevärda filmen man hittar här, men den finns faktiskt med som bonus även i min special edition-utgåva av "The Dirty Dozen", vilket gör denna låda tämligen överflödig.
Mindre klassiska och kända är de senkomna uppföljare som filmen fick under 80-talet. Genom att ta exakt samma koncept, till viss del samma skådespelare och applicera dessa på olika andra världskrigs-scenarion lyckades man krysta fram hela tre filmer under dirty dozen-titeln mellan åren 1985 och 1988. Denna box, som får ses som ett kompliment till den special edition-utgåva innehållandes originalfilmen som funnits utgiven sen länge, innehåller alla tre uppföljarna.
Först ut är "The Next Mission", där Marvin återvänder för att göra sin roll som den stenhårde Reisman. Däremot återvänder ingen från originalets smutsiga dussin, vilket är förståeling då de hade en tendens att dö som flugor förra gången det begav sig. Så Reisman får i uppdrag av general Worden (Ernest Borgnine, den ende att medverka i samtliga fyra filmer) att skrapa ihop tolv nya förmågor ur militärfängelset för ett nytt till synes omöjligt uppdrag.
Uppdragets natur är smart och ironiskt uttänkt och helt i linje med ursprungsfilmens filosofi. Den fördömda plutonen måste döda en högt uppsatt tysk officer, som i sin tur planerar att mörda Adolf Hitler för att rädda fäderneslandet från undergång. Detta passar inte alls de allierade, som anser att Hitler håller på att förlora kriget för Tysklands räkning. För att komma åt naziofficeren måste Reisman och hans dussin attackera ett tåg på vilket denne färdas, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort när halva tyska armén och till och med den mustaschprydde diktatorn själv dyker upp längs järnvägsrälsen.
Mycket av handlingen i "The Next Mission" upprepar direkt sådant vi redan sett i "12 fördömda män". Rekryteringen av fångarna och deras träning är i stort identisk med motsvarande företeelser i den första filmen. Berättandet håller dock hyfsat hög klass, och filmen är skapligt underhållande rakt igenom. Man kan tacka Marvin för en stor del av detta, då han gör sin roll lika övertygande som tidigare. Men "The Next Mission" lider av ett för anonymt fördömt dussin, som vi knappt lär känna innan de börjar dö av.
Ursprungsfilmens tjusning var delvis att se den idoga planeringen bakom uppdraget, och sen jämföra med hur det utspelade sig i praktiken. Men här känns det som att en bra plan helt saknas, och luften går ur filmen när hjältarna blir avslöjade efter cirka fem minuter på tysk mark. De kunde tydligen inte förutse att det skulle se misstänkt ut med en svart man i naziuniform. "The Next Mission" är alltså ganska mycket mer korkad än "12 fördömda män", men fortfarande okej och helt klart bäst av uppföljarna.
1987 dog Lee Marvin i en hjärtattack, men det stoppade inte flödet av nya Dirty Dozen-filmer. Man anlitade istället Telly "Kojak" Savalas för att spela en liknande majorsroll, och så var man igång igen. Savalas var faktiskt med redan i "12 fördömda män" på 60-talet, men spelade då en mordgalen, religiöst fanatisk och sexfixerad fånge. Han var den filmens vidrigaste karaktär, nazisterna inräknade. I "The Deadly Mission" styr han skutan, och han fungerar bra i rollen, då han har vissa gemensamma kvaliteter med Marvin. Hans approach känns lite mjukare och skojfrisk, men annars är han samma gamla tuffa major som Marvin var.
Värre ställt är det med handlingen. Återigen börjar filmen med att tolv nya rekryter ska hämtas ur finkan. Det börjar nu bli mycket tydligt att Dirty Dozen-konceptet är svårt urvattnat och att se samma procedur med rekrytering, träning med mera blir både fånigt och tröttsamt. Upphovsmännen själva måste varit medvetna om detta då man slängt in mer humor än i de tidigare filmerna. För oss svenskar är det roligaste att filmen både innehåller en insats av den svenskfödde b-skådisen Bo Svenson, samt en dum och storväxt karaktär kallad "The Swede" (Randall Cobb). Savalas provocerar i en scen den enorme svensken genom att antyda att Sverige är ett fegt land som varken varit med i första eller andra världskriget.
Uppdragets natur är den tröttaste i hela filmserien och går ut på att dussinet ska rädda ett antal forskare som tvingas framställa nervgas åt nazisterna. Storyn har ingen av den kontrovers och attityd som man förväntar sig efter att ha sett den första filmen, och det hade verkligen varit läge att dra ur jacket på denna franchise efter "The Deadly Mission".
Men någon kunde inte hålla fingrarna i styr, och redan året efter dök "The Fatal Mission" upp. Det sista kapitlet i sagan om de sammanlagt 48 fördömda männen är tyvärr inte den storslagna final man kunnat hoppas på, utan ligger i nivå med den tredje filmen. Det blir dock än värre nu eftersom man måste se hela processen igen. Till och med fångarna verkar vara medvetna om att detta hänt lite för många gånger nu när de frågar Savalas om vad han håller på med. Själv sitter jag mest och frågar mig varför. Varför kräver varje självmordsuppdrag exakt tolv män? Varför tackar aldrig någon nej till att ställa upp? Kan man göra annat än att sucka?
Uppdraget, som känns något mer inspirerat än i "The Deadly Mission", går denna gång ut på att mörda ett antal högt uppsatta nazister som ska starta ett fjärde rike i mellanöstern. För att komma åt dem måste dussinet attackera ett tåg som de färdas på. Ja just det, ett tåg igen. Manusförfattarna orkade inte ens komma på något nytt för hjältarna att göra vid det här laget.
Man måste vara duktigt fanatisk när det gäller andra världskriget för att få ut något rejält av den här boxen. Den är så sprängfylld med vettlösa upprepningar av ett gammalt koncept att det är svårt att ta sig igenom den. "The Next Mission" är den enda sevärda filmen man hittar här, men den finns faktiskt med som bonus även i min special edition-utgåva av "The Dirty Dozen", vilket gör denna låda tämligen överflödig.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Jag vill härmed passa på att utnämna "Dirty Dozen"-uppföljarna till innehavare av de sämsta och torftigaste undertitlarna någonsin. "The Next Mission" - kan det bli tristare och mer uppenbart? "The Deadly Mission" - öh ja, de första och andra uppdragen var väl ganska "deadly" de med. Faktiskt mer "deadly" än "The Deadly Mission", som hade filmseriens dittills högsta överlevnadsratio för hjältarna. "The Fatal Mission" - är ju för bövelen bara ett sätt att säga "The Deadly Mission" med andra ord.
2. Krigsscenerna blir verkligen bara sämre och mindre realistiska ju längre fram i serien man kommer.
3. Inte nog med filmerna, 1988 kom även "Dirty Dozen: The Series".
2. Krigsscenerna blir verkligen bara sämre och mindre realistiska ju längre fram i serien man kommer.
3. Inte nog med filmerna, 1988 kom även "Dirty Dozen: The Series".
JOEL FORNBRANT (2008-11-04)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Ernest Borgnine (3)
Ernest Borgnine (3)
