Förvirrad mix av dröm och verklighet
FILMENVilken annorlunda serie. SVT brukar lyckas väldigt bra med sina dramasatsningar. Det är inte ofta missnöjdheten kommer fram. Men med "Åkalla" är det annorlunda. Serien är väldigt speciell. Ett bra exempel på det är att helt plötsligt kan en skådespelare bryta ut i modern dans. Mitt i en scen som är fullt normal kan en av karaktärerna börja dansa och rulla runt på golvet.
"Åkalla" handlar om den iranska familjen som består av 18-åriga Peyman, mamma Lea, pappa Shemal och lillebror Hiwa och deras flykt rån Iran till en flyktingförläggning i Sverige. Serien handlar om deras dröm om ett liv i frihet. I Stockholmsförorten återförenas de med släktingar och deras möte blir laddat då gammalt möter nytt. Vi får också träffa bland annat läkaren Staffan (Lennart Jähkel) och den förvirrade chefen Kristina (Lena Endre) och följa deras smått kaosartade liv.
Endre gör rollen som chef på den fabrik som Shemal och Lea får arbete på. Hennes karaktär är helt surrealistisk och Endre gör en väldigt bra insats. Det är egentligen hon som är hela behållningen av den här konstiga serien. Hon säger sjuka saker, är plump och väldigt osvensk. Dock får man aldrig något grepp om henne, det får man inte om någon av serien. Resterande skådespelare är inte speciellt bra och de spelar över hela tiden. Känslan av att de tror att de står på en teaterscen är skrämmande. Det hör inte hemma på film.
Flera av karaktärerna besöks av figurer från sitt förflutna eller av påhittade individer. Drömscenerna är många och det är det som är så fruktansvärt irriterande. Teaterkänslan och Norénnärvaron är påtaglig under alla avsnitt och det går inte hem. Vad är dröm? Vad är verklighet? Vilka lever? Vilka är döda?
Serien har dock några roliga inslag. Till exempel när flera guppande kvinnorrumpor zoomas in och täcker hela tv-bilden. Det kan låta helt absurt att det skulle vara kul, men det är det.
Den här typen av historier som blandar verkliga situationer med teaterns drömvärld går inte hem och det är säkert ingen slump att serien inte är speciellt känd.
"Åkalla" handlar om den iranska familjen som består av 18-åriga Peyman, mamma Lea, pappa Shemal och lillebror Hiwa och deras flykt rån Iran till en flyktingförläggning i Sverige. Serien handlar om deras dröm om ett liv i frihet. I Stockholmsförorten återförenas de med släktingar och deras möte blir laddat då gammalt möter nytt. Vi får också träffa bland annat läkaren Staffan (Lennart Jähkel) och den förvirrade chefen Kristina (Lena Endre) och följa deras smått kaosartade liv.
Endre gör rollen som chef på den fabrik som Shemal och Lea får arbete på. Hennes karaktär är helt surrealistisk och Endre gör en väldigt bra insats. Det är egentligen hon som är hela behållningen av den här konstiga serien. Hon säger sjuka saker, är plump och väldigt osvensk. Dock får man aldrig något grepp om henne, det får man inte om någon av serien. Resterande skådespelare är inte speciellt bra och de spelar över hela tiden. Känslan av att de tror att de står på en teaterscen är skrämmande. Det hör inte hemma på film.
Flera av karaktärerna besöks av figurer från sitt förflutna eller av påhittade individer. Drömscenerna är många och det är det som är så fruktansvärt irriterande. Teaterkänslan och Norénnärvaron är påtaglig under alla avsnitt och det går inte hem. Vad är dröm? Vad är verklighet? Vilka lever? Vilka är döda?
Serien har dock några roliga inslag. Till exempel när flera guppande kvinnorrumpor zoomas in och täcker hela tv-bilden. Det kan låta helt absurt att det skulle vara kul, men det är det.
Den här typen av historier som blandar verkliga situationer med teaterns drömvärld går inte hem och det är säkert ingen slump att serien inte är speciellt känd.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Serien består av fyra stycken 45-minutersavsnitt
2. I en av slutscenerna har Endre på sig en vigselring trots att man under alla avsnitt fått intrycket av att hennes karaktär lever ensam. En dundertabbe tycker jag.
3. Det är omöjligt att avgöra under hur lång tid serien utspelar sig. En vecka, tre månader? Ett mycket flummigt tidsperspektiv.
2. I en av slutscenerna har Endre på sig en vigselring trots att man under alla avsnitt fått intrycket av att hennes karaktär lever ensam. En dundertabbe tycker jag.
3. Det är omöjligt att avgöra under hur lång tid serien utspelar sig. En vecka, tre månader? Ett mycket flummigt tidsperspektiv.
MARIA EREMO (2009-04-02)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Lena Endre (27)
Lena Endre (27)
