Mästerdetektiven hos hjärnskrynklaren
FILMENI en tid då Sherlock Holmes blivit Robert Downey Jrs actionhjälte eller Benedict Cumberbatchs kluriga asexuella typ är det både lite oväntat och samtidigt förväntat att få stifta bekantskap med ytterligare en inkarnation av karaktären. Denna spelas av Nicol Willamson och filmen kom 1976. Filmen ger en alternativ förklaring till hur Holmes "dog" och försvann i ett antal år, och innefattar ett äventyr tillsammans med den fullt verkliga personen Sigmund Freud. Som ni kanske förstår är detta inte alls någon originalhistoria av Arthur Conan Doyle, utan av Nicholas Meyer som själv skrivit filmmanuset utifrån en av sina tre Holmes-pastischer.
Filmen börjar i vanlig ordning med att Dr Watson (Robert Duvall) blir kallad till 221B, Baker Street då Mrs Hudson tycker att Holmes beteende är mer knepigt än vanligt. Nicol Williamsons gestaltning av Holmes är mer än excentrisk och mästerdetektiven är manisk och paranoid samt totalt besatt av professor Moriarty (Lawrence Olivier) som han menar är "brottsvärldens Napoleon". Watson inser att allt detta är triggat av Holmes överdrivna kokainmissbruk och att det måste stoppas innan det blir hans död.
Med hjälp av brodern Mycroft Holmes (Charles Gray) lyckas den gode doktorn lura iväg Holmes utomlands där de slutligen hamnar hos Dr Freud (Alan Arkin) som tar sig an den motvillige patienten. När Holmes börjar bli bättre hamnar han lika motvilligt i ett fall som kommer att ebba ut i ett riktigt rafflande segment på ett rusande ångtåg.
Den här filmen har det mesta inklusive en final värd vilket matinéäventyr som helst. Den är dessutom välgjord och välspelad och i det stora hela en mycket sevärd film. Det är kanske lite märkligt att kombinera en fiktiv person med en verklig, men å andra sidan känns Freud nästan som en fiktiv person vid det här laget.
"Sherlock Holmes sista fall" anses vara en av de bästa Holmes-filmatiseringar som gjorts och jag tycker att den är riktigt trevlig och önskar på sätt och vis att det fanns fler filmer med samma skådespelare, men det gör det inte. Enbart Charles Gray repriserade sin roll som Mycroft Holmes i en BBC-tv-serie några år senare.
Så vi får nöja oss med blott denna film, och det är inte dåligt på något vis.
Filmen börjar i vanlig ordning med att Dr Watson (Robert Duvall) blir kallad till 221B, Baker Street då Mrs Hudson tycker att Holmes beteende är mer knepigt än vanligt. Nicol Williamsons gestaltning av Holmes är mer än excentrisk och mästerdetektiven är manisk och paranoid samt totalt besatt av professor Moriarty (Lawrence Olivier) som han menar är "brottsvärldens Napoleon". Watson inser att allt detta är triggat av Holmes överdrivna kokainmissbruk och att det måste stoppas innan det blir hans död.
Med hjälp av brodern Mycroft Holmes (Charles Gray) lyckas den gode doktorn lura iväg Holmes utomlands där de slutligen hamnar hos Dr Freud (Alan Arkin) som tar sig an den motvillige patienten. När Holmes börjar bli bättre hamnar han lika motvilligt i ett fall som kommer att ebba ut i ett riktigt rafflande segment på ett rusande ångtåg.
Den här filmen har det mesta inklusive en final värd vilket matinéäventyr som helst. Den är dessutom välgjord och välspelad och i det stora hela en mycket sevärd film. Det är kanske lite märkligt att kombinera en fiktiv person med en verklig, men å andra sidan känns Freud nästan som en fiktiv person vid det här laget.
"Sherlock Holmes sista fall" anses vara en av de bästa Holmes-filmatiseringar som gjorts och jag tycker att den är riktigt trevlig och önskar på sätt och vis att det fanns fler filmer med samma skådespelare, men det gör det inte. Enbart Charles Gray repriserade sin roll som Mycroft Holmes i en BBC-tv-serie några år senare.
Så vi får nöja oss med blott denna film, och det är inte dåligt på något vis.
EXTRAMATERIALET
Ett kort bildgalleri.
TRE SAKER
1. Filmens originaltitel är "The seven-per-cent solution" och har tidigare gått under den raka svenska översättningen "Den sju-procentiga lösningen". Titeln syftar på Holmes kokaindosering.
2. Vi får se en märklig form av tennis i en sekvens som känns mer som en kombination av squash och tennis. I själva verket är det det som i dag kallas real tennis, ur vilket modern tennis har sitt ursprung. Real tennis har ett väldigt märkligt regelverk när det gäller hur man spelar det.
3. Alan Arkin var 42 år när filmen gjordes och är då väldigt lik Robert Downey Jr (nu 47 år), i alla fall över ögonen. Tittar jag på äldre bilder av Arkin är likheterna ännu större.
2. Vi får se en märklig form av tennis i en sekvens som känns mer som en kombination av squash och tennis. I själva verket är det det som i dag kallas real tennis, ur vilket modern tennis har sitt ursprung. Real tennis har ett väldigt märkligt regelverk när det gäller hur man spelar det.
3. Alan Arkin var 42 år när filmen gjordes och är då väldigt lik Robert Downey Jr (nu 47 år), i alla fall över ögonen. Tittar jag på äldre bilder av Arkin är likheterna ännu större.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Alan Arkin (8)
Alan Arkin (8)
