Lovecraft-hyllning som inte lyckas helt

FILMEN

H.P. Lovecraft är en kultförklarad skräckförfattare som aldrig fick den uppskattning han förtjänade medan han ännu var i livet. Hans historier, oftast noveller av varierande längd, publicerades främst i diverse lågstatusmagasin mellan 1910- och 30-talen, men anses i dag ha haft en massiv påverkan på moderna skräckberättare- och berättelser inom olika medium, på allt ifrån Stephen King och John Carpenter till Guillermo del Toro och "Alien"-filmerna.

Det har gjorts flera försök att filmatisera Lovecrafts olika verk, ofta med ganska misslyckat resultat. Föga förvånande, då författarens historier om kosmisk fasa och svårgreppade tentakelförsedda monster onekligen är krångliga att överföra till vita duken. Den som klarat sig bäst är i mitt tycke Stuart Gordon, som gjort flera adaptioner av Lovecrafts berättelser och träffade helt rätt med 1985 års "Re-animator", som lyckas vara sin förlaga trogen samtidigt som den tar sig stora friheter med materialet.

Som den mest rättrogna Lovecraft-filmatiseringen anges dock stumfilmen "The Call of Cthulhu", som kom 2005 och producerades av en grupp känd som The H.P. Lovecraft Historical Society, eller HPLHS. Genom att göra en film precis som den kanske hade gjorts 1926, när Lovecraft färdigställde sin novell, lyckades man fånga berättelsens essens samtidigt som man effektivt maskerade de stora budgetrestriktionerna. Efter år av väntan och förseningar han nu HPLHS äntligen slutfört sitt nästa projekt, "The Whisperer in Darkness", baserad på en novell med samma namn från 1930.

Man har åter försökt fånga tidsandan genom att använda sig av en stil som hämtad från 30-talets klassiska monsterfilmer och sålunda övergett stumfilmskonceptet från "The Call of Cthulhu". Det blir tyvärr snabbt uppenbart att skiftet från stum- till talfilm inte gått helt smidigt, och "The Whisperer in Darkness" visar från ruta ett att den har en betydligt högre amibtionsnivå som den inte riktigt kan leva upp till. Skådespeleri, dialog och exposition varierar från "sådär" till direkt taffligt. Till detta får vi lägga rena och uppenbara misstag, som när huvudkaraktären är helt snustorr efter flera timmar i hällregn, och vad värre är, en stundtals märklig och desorienterande klippning som känns amatörmässig.

Själva berättelsen, som behandlar en univeritetsprofessors undersökning av utomjordiska krabbvarelser och en sinister undergångskult bland Vermonts hemsökta kullar, skiljer sig en hel del från Lovecrafts novell. Att ta sig an just "The Whisperer in Darkness" är modigt, på gränsen till dumdristigt, vilket alla som läst originalberättelsen genast begriper. Storyn förmedlas till stor del genom brevväxling mellan två karaktärer, något som kanske inte per automatik låter sig skildras så värst bra på bioduken. Man har löst detta genom att mycket snabbare komma fram till historiens punchline, på vilken man applicerat en helt nyskriven tredje akt. Trots detta är "The Whisperer in Darkness" en film med extremt mycket prat och lågt tempo.

De konstnärliga friheter man tagit sig innebär att vi får många fler scener med de utomjordiska varelser som i ursprungsberättelsen mest väntade i kulisserna innan de hoppade fram och fick huvudkaraktären att förlora förståndet. Här får de liv genom en blandning av attrapper och datorgenererade bilder, och i den 30-talsstil man försökt återskapa smälter de ofta tveksamma specialeffekterna in på ett logiskt vis. På sätt och vis är det nyskrivna slutet filmens bästa del, och känns som att se någon sorts bortglömd äventyrsversion av Lovecraft där man helt struntat i att försöka bevara berättelsens integritet och bara försökt göra en rafflande film istället. Här lyckas filmen äntligen och för första gången också finna någon sorts spänning. Den första hälften är anmärkningsvärt icke-läskig för en rysare.

Jag kan trots det lovvärda initiativet, filmen är gjord av och för Lovecraft-älskare, inte fullt ut rekommendera "The Whisperer in Darkness". Den är typiskt fall av filmskapare som tagit sig vatten över huvudet, och som för varje scen de gjort rätt rätt har klantat till två. Jag är ändå glad att filmen blivit gjord och uppmuntrar HPLHS att fortsätta göra film av Lovecrafts rika mytologi. Men ribban måste definitivt ner ett par hack nästa gång.


EXTRAMATERIALET

Förutom ett kommentarspår bjuds vi på en hel bonusskiva fullspäckad av extramaterial. Intervjuer med regissören Sean Branney, huvudrollsrollsinnehavaren Matt Foyer och flera andra bringar en spännande insyn i en filmproduktion med väldigt begränsad budget och de utmaningar den innebär. Skivan innehåller även flera bortklippta scener samt ett par trailers, varibland en intressant original-teaser från flera år tillbaka finns med.


TRE SAKER

1. Det tog flera år från att HPLHS annonserade filmen till att den blev klar. Orsaken var bland annat brist på pengar.

2. Filmens dialog är måhända inte lysande. Detta är dock mer passande än man kan tro, då Lovecrafts egna berättelser är ökända för just bristen på trovärdig dialog.

3. Bilden ser lite för tv-mässig ut för att jag ska kunna köpa "The Whisperer in Darkness" som en genuin 30-talsrulle. Det beror säkert på att den är inspelad på video i stället för riktig film. Och så är den i widescreen.


JOEL FORNBRANT (2012-10-11)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin skräck
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Skräck
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 2
Utkomstår: 2012
Bolag: Njutafilms
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk Widescreen 1.85:1
Extramaterial:
Bakom kulisserna, Bortklippta och förlängda scener, Kommentarspår
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN FEBRUARI
12 SENASTE
DRAMAFILMERNA