Vackert och elegant men lite sorgligt
FILMENIbland är det alldeles för enkelt att läsa in sitt eget liv i en film. Det kan vara både på gott och ont, och i det här fallet gör det lite ont. Grundtemat i "Mr. Morgans sista kärlek" kan jag relatera till något i min omgivning snarare än i mitt liv, och det färgar helt klart upplevelsen av filmen.
Michael Caine spelar huvudpersonen. Tre år har gått sedan hans fru gick bort och nu finns bara sorg och saknad. Det är inte mycket glädje kvar i Mr Morgans liv och även om veckodagarna blandas ihop vet han exakt på dagen hur länge det är sedan han blev ensam. Ensam i den stora lägenheten i Paris där folk pratar ett språk han aldrig lärde sig. När han får en oväntad vän i den unga, vänliga, dansläraren Pauline (Clémence Poésy) upplever han lite glädje igen, men samtidigt blir vänskapen på något märkligt sätt en anledning för Mr Morgan att avsluta sitt liv.
Efter ett misslyckat självmordsförsök vaknar Mr Morgan upp till en Pauline som inte förstår vad som hänt och ett oönskat besök av sina vuxna barn Miles (Justin Kirk) och Karen (Gillian Anderson) som kommit till Paris för att reda ut pappans liv. Relationen är dålig - Karen verkar fixerad av pappans tillgångar och Miles undrar vad det är för "fransk bimbo" han har låtit sig bli lurad av. Mr Morgan fräser ifrån och fortsätter sin relation med Pauline.
Miles inser så småningom Paulines kvaliteter och hon hamnar mitt emellan far och son där Mr Morgan måste försonas med både sin son och sitt eget liv innan han kan gå vidare.
Det är inte så enkelt att sammanfatta filmen som man kan tro. Det är inte för att det är en speciellt komplicerad plott eller för att det händer massvis med saker, utan kanske snarare tvärt om. Filmen berättas med en ton och känsla som lyfter en i övrigt ganska mallad historia till något vackert och lite sorgligt. Mr Morgan är en pensionerad filosofiproffessor och det är ganska tydligt att han tänkt väldigt mycket på sitt liv, och det förmedlas genom varsamma dialoger med funderingar kring livet och kärlek.
Skådespelet är elegant. Man känner sorgen i Caines karaktär och blir småförälskad i Poésys naturligt positiva aura. Det är en fin film som bara stryker sig lätt mot må bra-genren, men samtidigt innehåller ett mörker som gör mig lite ledsen.
Michael Caine spelar huvudpersonen. Tre år har gått sedan hans fru gick bort och nu finns bara sorg och saknad. Det är inte mycket glädje kvar i Mr Morgans liv och även om veckodagarna blandas ihop vet han exakt på dagen hur länge det är sedan han blev ensam. Ensam i den stora lägenheten i Paris där folk pratar ett språk han aldrig lärde sig. När han får en oväntad vän i den unga, vänliga, dansläraren Pauline (Clémence Poésy) upplever han lite glädje igen, men samtidigt blir vänskapen på något märkligt sätt en anledning för Mr Morgan att avsluta sitt liv.
Efter ett misslyckat självmordsförsök vaknar Mr Morgan upp till en Pauline som inte förstår vad som hänt och ett oönskat besök av sina vuxna barn Miles (Justin Kirk) och Karen (Gillian Anderson) som kommit till Paris för att reda ut pappans liv. Relationen är dålig - Karen verkar fixerad av pappans tillgångar och Miles undrar vad det är för "fransk bimbo" han har låtit sig bli lurad av. Mr Morgan fräser ifrån och fortsätter sin relation med Pauline.
Miles inser så småningom Paulines kvaliteter och hon hamnar mitt emellan far och son där Mr Morgan måste försonas med både sin son och sitt eget liv innan han kan gå vidare.
Det är inte så enkelt att sammanfatta filmen som man kan tro. Det är inte för att det är en speciellt komplicerad plott eller för att det händer massvis med saker, utan kanske snarare tvärt om. Filmen berättas med en ton och känsla som lyfter en i övrigt ganska mallad historia till något vackert och lite sorgligt. Mr Morgan är en pensionerad filosofiproffessor och det är ganska tydligt att han tänkt väldigt mycket på sitt liv, och det förmedlas genom varsamma dialoger med funderingar kring livet och kärlek.
Skådespelet är elegant. Man känner sorgen i Caines karaktär och blir småförälskad i Poésys naturligt positiva aura. Det är en fin film som bara stryker sig lätt mot må bra-genren, men samtidigt innehåller ett mörker som gör mig lite ledsen.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen bygger på en roman av Françoise Dorner som enligt mina efterforskningar inte är utgiven på svenska.
2. För manus och regi står tyska Sandra Nettelbeck, vilket känns lite otippat.
3. En detalj som irriterat andra tittare - och delvis även mig - är Michael Caines "amerikanska" accent, som tyvärr inte är överdrivet genuin. I boken är karaktären fransman, men Nettlebeck skrev manuset för Caine och då hade det väl varit enkelt att göra karaktären till engelsman. Eller?
2. För manus och regi står tyska Sandra Nettelbeck, vilket känns lite otippat.
3. En detalj som irriterat andra tittare - och delvis även mig - är Michael Caines "amerikanska" accent, som tyvärr inte är överdrivet genuin. I boken är karaktären fransman, men Nettlebeck skrev manuset för Caine och då hade det väl varit enkelt att göra karaktären till engelsman. Eller?
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Michael Caine (22)
Michael Caine (22)
