En klassiker som fortfarande är relevant
FILMENDet är 30-årsjubileum för klassikern "The Breakfast Club" vilket förmodligen får många läsare att plötsligt känna sig gamla. Det är ju många som växt upp med filmen på ett eller annat vis, men som inte nödvändigtvis såg den 1985 när den hade premiär. Det är en ungdomsskildring som levt vidare under tre decennier och faktiskt fortfarande håller bra och framför allt har något vettigt att berätta.
John Hughes stod för manus och regi. Han hade förmågan att skildra ungdomar och framför allt beskriva deras känslor, som "The Breakfast Club" är ett ypperligt exempel på. Den är till synes en väldigt mallad ungdomsfilm med fem tydligt olika karaktärer som å sin sida är stereotyper som man sett i var och varenda film med ungdomar som gjorts sedan... alltid! Alla fem huvudpersonerna har fått kvarsittning en lördag. Det är den smarta tönten Brian (Anthony Michael Hall), den populära och rika tjejen Claire (Molly Ringwald), den stipendiesökande sportkillen Andrew (Emilio Estevez), den knäppa kleptomanen Allison (Ally Sheedy) samt den flummiga ligisten John (Judd Nelson). Under rektor Vernons (Paul Gleason) stränga övervakning ska de fem tillbringa en hel dag i skolans bibliotek där de ska sitta stilla och skriva varsin uppsats om vilka de tror att de är och varför de hamnade i kvarsittningen.
Initialt är det stelt, sen blir det tjafsigt, men ju fler timmar som rinner i väg, ju mer öppna blir de fem och de börjar prata, dels för att lätta sina hjärtan men dels för att de hittar likheter hos varandra. Och när dagen lider mot sitt slut har de kanske hittat svaret på Vernons fråga.
Jag kommer inte riktigt ihåg när jag såg filmen för första gången. Jag tror inte att det var 1985 i alla fall, men jag har sett den flera gånger och blir alltid lika överraskad hur besvärlig och trög den är inledningsvis. Det menar jag inte som en negativ kommentar utan att historien är skriven på ett sådant sätt. Stämningen är stel i början och Judd Nelsons tuffing är provocerande dryg och jobbig. Men sen mjuknar filmen till och gradvis förändras stämningen. Alla karaktärer får stunder i rampljuset för att berätta sina historier. Det är bra och välskrivet.
Vid några tillfällen känns filmen daterad och ganska pinsam. I en scen får Emilio Estevez karaktär spel efter att ha rökt på och dansar loss i biblioteket och avslutar allt med att skrika så att en ruta går sönder (?!) och i en annan scen dansar hela gänget galet till en typisk gitarrsolo-80-tals-filmlåt. Spretiga scener som bryter mot helheten. Jag skruvar på mig.
Men till större delen sitter jag stilla och fascineras av denna klassiker ännu en gång. Det är en film som verkligen håller fortfarande och som känns relevant trots att många år gått. Ungdomar har möjligen andra problem i dag som inte existerade när filmen gjordes, men själva essensen är något många kan relatera till. "The Breakfast Club" kommer mycket sannolikt att fortsätta att hitta en ny publik, ung som gammal, under många år till.
John Hughes stod för manus och regi. Han hade förmågan att skildra ungdomar och framför allt beskriva deras känslor, som "The Breakfast Club" är ett ypperligt exempel på. Den är till synes en väldigt mallad ungdomsfilm med fem tydligt olika karaktärer som å sin sida är stereotyper som man sett i var och varenda film med ungdomar som gjorts sedan... alltid! Alla fem huvudpersonerna har fått kvarsittning en lördag. Det är den smarta tönten Brian (Anthony Michael Hall), den populära och rika tjejen Claire (Molly Ringwald), den stipendiesökande sportkillen Andrew (Emilio Estevez), den knäppa kleptomanen Allison (Ally Sheedy) samt den flummiga ligisten John (Judd Nelson). Under rektor Vernons (Paul Gleason) stränga övervakning ska de fem tillbringa en hel dag i skolans bibliotek där de ska sitta stilla och skriva varsin uppsats om vilka de tror att de är och varför de hamnade i kvarsittningen.
Initialt är det stelt, sen blir det tjafsigt, men ju fler timmar som rinner i väg, ju mer öppna blir de fem och de börjar prata, dels för att lätta sina hjärtan men dels för att de hittar likheter hos varandra. Och när dagen lider mot sitt slut har de kanske hittat svaret på Vernons fråga.
Jag kommer inte riktigt ihåg när jag såg filmen för första gången. Jag tror inte att det var 1985 i alla fall, men jag har sett den flera gånger och blir alltid lika överraskad hur besvärlig och trög den är inledningsvis. Det menar jag inte som en negativ kommentar utan att historien är skriven på ett sådant sätt. Stämningen är stel i början och Judd Nelsons tuffing är provocerande dryg och jobbig. Men sen mjuknar filmen till och gradvis förändras stämningen. Alla karaktärer får stunder i rampljuset för att berätta sina historier. Det är bra och välskrivet.
Vid några tillfällen känns filmen daterad och ganska pinsam. I en scen får Emilio Estevez karaktär spel efter att ha rökt på och dansar loss i biblioteket och avslutar allt med att skrika så att en ruta går sönder (?!) och i en annan scen dansar hela gänget galet till en typisk gitarrsolo-80-tals-filmlåt. Spretiga scener som bryter mot helheten. Jag skruvar på mig.
Men till större delen sitter jag stilla och fascineras av denna klassiker ännu en gång. Det är en film som verkligen håller fortfarande och som känns relevant trots att många år gått. Ungdomar har möjligen andra problem i dag som inte existerade när filmen gjordes, men själva essensen är något många kan relatera till. "The Breakfast Club" kommer mycket sannolikt att fortsätta att hitta en ny publik, ung som gammal, under många år till.
EXTRAMATERIALET
För att vara en 30-årsutgåva är det lite snålt med fräscht extramaterial. Utöver ett triviatrack, som jag dessutom inte hittar, är allt annat plockat från 25-årsutgåvan (inspelat 2008). Men vad gör det, förutom att de få skådespelare ur filmen som medverkar i extramaterialet är sju år yngre jämfört med i dag?
En tolvdelad intervjudokumentär går igenom filmens story och karaktärer ihop med bland annat skådespelarna Anthony Michael Hall, John Kapelos, Judd Nelson och Ally Sheedy, samt några andra inblandade i filmen eller inte alls inblandade i filmen, till exempel manusförfattaren Diablo Cody ("Juno", "Jennifer’s Body", "Young Adult"), som uppenbarligen påverkats av filmen. Det är en bra genomgång, men jag saknar Emilio Estevez och Molly Ringwald, samt givetvis John Hughes som fortfarande levde när denna genomgång gjordes. Filmens känns inte komplett även om den ger ett bra mervärde så som den är.
En kortare film förklarar uppkomsten av samlingsnamnet "Brat Pack" på skådespelare mellan 20 och 30 runt tiden då filmen kom ut. En lite överflödig film kan jag tycka, men ändå lite kul att ta del av. Det tror jag även filmens kommentarspår med Nelson och Hall kan vara. Jag har inte hunnit lyssna på det i sin helhet, men kul att det finns där. Men igen: En liten känsla av att det inte är komplett. Det hade ju varit jättekul om hela ensemblen kommenterade det tillsammans.
En tolvdelad intervjudokumentär går igenom filmens story och karaktärer ihop med bland annat skådespelarna Anthony Michael Hall, John Kapelos, Judd Nelson och Ally Sheedy, samt några andra inblandade i filmen eller inte alls inblandade i filmen, till exempel manusförfattaren Diablo Cody ("Juno", "Jennifer’s Body", "Young Adult"), som uppenbarligen påverkats av filmen. Det är en bra genomgång, men jag saknar Emilio Estevez och Molly Ringwald, samt givetvis John Hughes som fortfarande levde när denna genomgång gjordes. Filmens känns inte komplett även om den ger ett bra mervärde så som den är.
En kortare film förklarar uppkomsten av samlingsnamnet "Brat Pack" på skådespelare mellan 20 och 30 runt tiden då filmen kom ut. En lite överflödig film kan jag tycka, men ändå lite kul att ta del av. Det tror jag även filmens kommentarspår med Nelson och Hall kan vara. Jag har inte hunnit lyssna på det i sin helhet, men kul att det finns där. Men igen: En liten känsla av att det inte är komplett. Det hade ju varit jättekul om hela ensemblen kommenterade det tillsammans.
TRE SAKER
1. Det är ju en förfärlig tur att filmens titel aldrig översattes i Sverige, trots att den kom på 80-talet. "Frukostklubben" hade ju inte varit en allt för spännande titel.
2. Det fanns en tanke om att "The Breakfast Club" skulle följas upp i tioårsintervaller med fler filmer med samma karaktärer. Så blev det inte. Däremot omvandlades filmen ganska snabbt efter premiären till en pjäs.
3. John Hughes dog 2009 i en hjärtattack.
2. Det fanns en tanke om att "The Breakfast Club" skulle följas upp i tioårsintervaller med fler filmer med samma karaktärer. Så blev det inte. Däremot omvandlades filmen ganska snabbt efter premiären till en pjäs.
3. John Hughes dog 2009 i en hjärtattack.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Emilio Estevez (3)
Emilio Estevez (3)
