Udda, tragiskt, tänkvärt och vackert
FILMENNär jag såg "Plötsligt i Vinslöv" för första gången i en småländsk sommarstuga under en Hultsfredsfestival för över tio år sedan var det mycket som gjorde avtryck. Bland annat fastnade jag för skildringen av bangolfsföreningen och karaktärerna bland entusiasterna. Det är något speciellt med folk som har ett väldigt specifikt intresse. Jag har sett samma sak i många av de tv-spelsdokumentärer jag sett (till exempel den ypperliga "The King of Kong: A fistful of quarters") och nu ser jag det i "Jätten".
I filmen finns det en bouleförening och i en sekvens skildras ett plågsamt årsmöte. Dels får det mig att minnas alla föreningsmöten man suttit med i där dagordningar ska hållas och diskussioner trycks in under den luddiga punkten "övriga frågor", och dels får vi ett tvärsnitt av de karaktärer som finns i sådana här sammansättningar och vilka inre stridigheter som bubblar under ytan. Sekvensen är skicklig skapad och den och mycket annat i filmen känns verkligen dokumentärt. Men det är en skriven spelfilm även om många amatörer spelar versioner av sig själva.
Dock inte Christian Andrén som gör huvudrollen som Rikard Broberg. Rikard lider av autism och en grav missbildning. Om inte det vore nog så ser han dåligt, hör dåligt och kan knappt prata. Men han är en jävel på boule. I inledningen av filmen träffas han i huvudet av klot och ljudet när metall träffar kött är hemskt. Kanske är det i samband med detta Jätten dyker upp. Kanske bara som en fantasi eller kanske som en räddning.
Även om filmen ibland hamnar väldigt nära gränsen för vad som kan räknas som en traditionell berättelse och vad som är någon sorts konstfilm, finns det en djup tragik i filmen. Rikard utsätts för mobbing, utfrysning, motgångar och sjukdomar, men det som är värst är att hans egen mamma hamnade i en psykos i samband med födseln och har dragit sig undan. Ändå finns det ett sätt för Rikard att träffa sin mamma även om det inte blir mer än ett väldigt kort möte.
Filmens kulmen handlar precis som inledningen om boule. Rickard och hans vän, och möjlig fadersfigur, Roland (Johan Kylén) tävlar i Nordiska mästerskapen i Köpenhamn och det blir minst sagt en minnesvärd tävling.
"Jätten" kammade hem inte mindre än tre Guldbaggar och däribland Bästa film, som jag inte tycker är oförtjänt men ändå lite oväntat. Det är ingen vanlig film och det är verkligen ingen film för alla, men det är en sevärd och udda film som berör med sin djupgående tragik och det vackra anslaget.
I filmen finns det en bouleförening och i en sekvens skildras ett plågsamt årsmöte. Dels får det mig att minnas alla föreningsmöten man suttit med i där dagordningar ska hållas och diskussioner trycks in under den luddiga punkten "övriga frågor", och dels får vi ett tvärsnitt av de karaktärer som finns i sådana här sammansättningar och vilka inre stridigheter som bubblar under ytan. Sekvensen är skicklig skapad och den och mycket annat i filmen känns verkligen dokumentärt. Men det är en skriven spelfilm även om många amatörer spelar versioner av sig själva.
Dock inte Christian Andrén som gör huvudrollen som Rikard Broberg. Rikard lider av autism och en grav missbildning. Om inte det vore nog så ser han dåligt, hör dåligt och kan knappt prata. Men han är en jävel på boule. I inledningen av filmen träffas han i huvudet av klot och ljudet när metall träffar kött är hemskt. Kanske är det i samband med detta Jätten dyker upp. Kanske bara som en fantasi eller kanske som en räddning.
Även om filmen ibland hamnar väldigt nära gränsen för vad som kan räknas som en traditionell berättelse och vad som är någon sorts konstfilm, finns det en djup tragik i filmen. Rikard utsätts för mobbing, utfrysning, motgångar och sjukdomar, men det som är värst är att hans egen mamma hamnade i en psykos i samband med födseln och har dragit sig undan. Ändå finns det ett sätt för Rikard att träffa sin mamma även om det inte blir mer än ett väldigt kort möte.
Filmens kulmen handlar precis som inledningen om boule. Rickard och hans vän, och möjlig fadersfigur, Roland (Johan Kylén) tävlar i Nordiska mästerskapen i Köpenhamn och det blir minst sagt en minnesvärd tävling.
"Jätten" kammade hem inte mindre än tre Guldbaggar och däribland Bästa film, som jag inte tycker är oförtjänt men ändå lite oväntat. Det är ingen vanlig film och det är verkligen ingen film för alla, men det är en sevärd och udda film som berör med sin djupgående tragik och det vackra anslaget.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmens jätte är bra gestaltad. Den känns stor och tung och specialeffekterna är bra. Personligen associerar jag till Hasseåtages "Äppelkriget" där det också fanns med en jätte i ungefär samma storlek, men som skapades på ett helt annat vis.
2. Den forna Union Carbide Productions/The Soundtrack of Our Lives-gitarristen Björn Olsson har gjort filmens musik och kan även ses i några scener.
3. Filmen är långfilmsdebut för regissören och manusförfattaren Johannes Nyholm som fick en del uppmärksamhet för kortfilmen "Las Palmas" där han använde sig av sin egen baby som fick gestalta en full turist.
2. Den forna Union Carbide Productions/The Soundtrack of Our Lives-gitarristen Björn Olsson har gjort filmens musik och kan även ses i några scener.
3. Filmen är långfilmsdebut för regissören och manusförfattaren Johannes Nyholm som fick en del uppmärksamhet för kortfilmen "Las Palmas" där han använde sig av sin egen baby som fick gestalta en full turist.
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Johan Kylén (7)
Johan Kylén (7)
