Nästan årets bästa skräckfilm
FILMENEfter att Harpers (Jessie Buckley) äktenskap med James (Paapa Essiedu) krackelerat fullständigt avslutas det under värsta tänkbara omständigheter. James dör på ett synnerligen brutalt vis. Kanske är det självmord - något han hotat med under deras högljudda argumentationer - eller så är det en olyckshändelse. Under alla omständigheter är han död och Harper behöver ett temporärt miljöombyte för att landa, tänka och helas.
Hon reser ut på den brittiska landsbygden till den lilla byn Cotson där hon hyr ett charmigt hus. Ägaren Geoffrey (Rory Kinnear) visar runt henne och framstår som en snäll lantis. Huset är perfekt för Harper och omgivningarna är fantastiska. Ljuvlig natur som erbjuder det lugn som hon behöver för att bearbeta och förstå det som skett. Under sin första vandring i skogen hittar hon ett övergivet tågspår som leder till en tunnel. Hon leker med ekot som studsar rytmiskt och det är ett fint ögonblick tills hon ser en siluett resa sig i andra sidan tunneln och börjar springa mot henne. Hon flyr, men när hon kommit ut ur skogen och tittar från där hon kom ser hon en blek naken man stå och betrakta henne.
Detta är en fullständigt kuslig bild. Den första av många i filmen.
Hon passar på att besöka byns kyrka och blir verbalt attackerad av en unge med ett märkligt utseende och samtalar sedan öppenhjärtigt med kyrkoherden som mot slutet av samtalet börjar skuldbelägga henne för James död, vilket är en oväntad och absurd vändning. Lite senare ska Harper hitta den nakna mannen utanför sitt hus och ringer efter polisen. Det som skulle vara en tid för rekreation och reflektion har blivit något helt annat. Och värre ska det bli för detta är bara början på en utsatthet för Harper där samtliga av byns män beter sig otäckt och obehagligt.
Alex Garland har skapat något unikt här. Filmen beskrivs som "folk horror" och är till större delen skräck precis så som jag vill ha den. Obehaglig och onormal, och utan billigt effektsökeri. Det kryllar av effektfulla bilder som har direktkontakt med min ryggrads kalla kårar-förråd... Halvvägs in i den och lite mer känner jag att det kanske ändå är årets bästa skräckfilm jag ser och det är det - nästan.
Upplösningen är minst sagt udda och inget jag hade kunnat förutspå eller fantisera fram. Jag hade någon egen tanke om hur det hela kunde få ett slut med någon sorts logik och det är definitivt inte det som Garland skrivit! Jag tror att väldigt många kommer att avfärda slutet som ren skit och inte riktigt ta in det för vad det är. Själv är jag mest lite chockad men också fascinerad av den mardrömska känslan som väller fram i ett långt dialoglöst parti. Det är inte en upplösning för den som kräver konkreta och bokstavliga förklaringar utan här gäller det att ha ett öppet sinne (och läsa på lite om symbolik och folklore efteråt) för att förstå.
Det är inte helt enkelt att bara se slutet och sedan gå vidare i livet. Det kräver lite bearbetning, vilket förstås är väldigt charmigt på sitt sätt. Jag hade kanske önskat någon liten miniförklaring allra sist för att sudda bort det där lilla ordet "nästan" i min rubrik...
Hon reser ut på den brittiska landsbygden till den lilla byn Cotson där hon hyr ett charmigt hus. Ägaren Geoffrey (Rory Kinnear) visar runt henne och framstår som en snäll lantis. Huset är perfekt för Harper och omgivningarna är fantastiska. Ljuvlig natur som erbjuder det lugn som hon behöver för att bearbeta och förstå det som skett. Under sin första vandring i skogen hittar hon ett övergivet tågspår som leder till en tunnel. Hon leker med ekot som studsar rytmiskt och det är ett fint ögonblick tills hon ser en siluett resa sig i andra sidan tunneln och börjar springa mot henne. Hon flyr, men när hon kommit ut ur skogen och tittar från där hon kom ser hon en blek naken man stå och betrakta henne.
Detta är en fullständigt kuslig bild. Den första av många i filmen.
Hon passar på att besöka byns kyrka och blir verbalt attackerad av en unge med ett märkligt utseende och samtalar sedan öppenhjärtigt med kyrkoherden som mot slutet av samtalet börjar skuldbelägga henne för James död, vilket är en oväntad och absurd vändning. Lite senare ska Harper hitta den nakna mannen utanför sitt hus och ringer efter polisen. Det som skulle vara en tid för rekreation och reflektion har blivit något helt annat. Och värre ska det bli för detta är bara början på en utsatthet för Harper där samtliga av byns män beter sig otäckt och obehagligt.
Alex Garland har skapat något unikt här. Filmen beskrivs som "folk horror" och är till större delen skräck precis så som jag vill ha den. Obehaglig och onormal, och utan billigt effektsökeri. Det kryllar av effektfulla bilder som har direktkontakt med min ryggrads kalla kårar-förråd... Halvvägs in i den och lite mer känner jag att det kanske ändå är årets bästa skräckfilm jag ser och det är det - nästan.
Upplösningen är minst sagt udda och inget jag hade kunnat förutspå eller fantisera fram. Jag hade någon egen tanke om hur det hela kunde få ett slut med någon sorts logik och det är definitivt inte det som Garland skrivit! Jag tror att väldigt många kommer att avfärda slutet som ren skit och inte riktigt ta in det för vad det är. Själv är jag mest lite chockad men också fascinerad av den mardrömska känslan som väller fram i ett långt dialoglöst parti. Det är inte en upplösning för den som kräver konkreta och bokstavliga förklaringar utan här gäller det att ha ett öppet sinne (och läsa på lite om symbolik och folklore efteråt) för att förstå.
Det är inte helt enkelt att bara se slutet och sedan gå vidare i livet. Det kräver lite bearbetning, vilket förstås är väldigt charmigt på sitt sätt. Jag hade kanske önskat någon liten miniförklaring allra sist för att sudda bort det där lilla ordet "nästan" i min rubrik...
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Alex Garland har ett väldigt fint cv som långfilmsregissör nu med "Ex Machina", "Annihilation" och nu "Men". Samtliga filmer har den där obehagliga beståndsdelen som gör att de sticker ut.
2. Trots en 20-årig karriär med många poster på meritlistan är det här första gången jag verkligen ser Rory Kinnear. Hade jag tittat på nya James Bond-filmer hade han förstås varit mer bekant. Insatsen han gör här är något utöver det extra.
3. Jessie Buckley har jag inte sett i överdrivet mycket tidigare, men senast i "I’m Thinking of Ending Things" - en annan film med en hel del tuggmotstånd.
2. Trots en 20-årig karriär med många poster på meritlistan är det här första gången jag verkligen ser Rory Kinnear. Hade jag tittat på nya James Bond-filmer hade han förstås varit mer bekant. Insatsen han gör här är något utöver det extra.
3. Jessie Buckley har jag inte sett i överdrivet mycket tidigare, men senast i "I’m Thinking of Ending Things" - en annan film med en hel del tuggmotstånd.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
