En väldigt amerikansk svensk film
FILMENOm man förväntar sig blixtrande pingis i "Ping-pongkingen" kommer att bli besviken. Då rekommenderar jag kinesiska "Pingpong" eller varför inte fåntrattkomedin "Balls of Fury". Pingisbiten är verkligen av sekundär art i det här dramat, men förstås viktigt för filmens huvudperson Rille (Jerry Johansson).
Han är pingiskungen som försöker lära kidsen tjusningen med bordtennis, den enda kvarvarande demokratiska sporten enligt hans åsikt. Pingisen är det enda han är respekterad för, för i övrigt är han en mobbad, överviktig tönt. Till råga på allt har han en lillebror, Erik (Hampus Johansson), som är hans raka motsats: liten, populär, impulsiv och en tjejtjusare. Men de respekterar varandra.
Det är sportlov och Rille försöker genomföra en pingisturnering på fritidsgården. Men så dyker grabbarnas frånvarande pappa upp, en pappa som lovar och lovar, men oftast sviker och super. Men nu är han hemma, med nya kvinnor vid sin sida och Bridgeblandning och varsin 500-lapp till sönerna. Pappan lyckas svika och supa även denna gång och Rille börjar fundera på sin pappas kvaliteter medan Erik är överförtjust. Men så uppenbarar sig en gammal familjehemlighet som vänder upp och ned på grabbarnas verklighet.
"Ping-pongkingen" är långfilmsdebut för Jens Jonsson och har vunnit två prestigefyllda priser (Bästa drama och Bästa foto) vid den anrika Sundancefestivalen, och har ett väldigt amerikanskt uttryck trots att filmen är väldigt svensk. Den utspelar sig i ett mycket vintrigt norrland (Boden står det som adress på ett vykort) komplett med stora snövallar, skotrar, isskulpturer, raggarbilar vid kiosken och folk som säger "vars". Det uttänkta bildspråket och de lite aviga, "icke-perfekta" karaktärerna får mig att tänka lite på Roy Andersson.
Huvudrollsinnehavarna Jerry och Hampus Johansson är uppenbarligen amatörer (det finns en medverkan i "Temptation island" med i Jerrys IMDB-profil, men jag antar att det är en namnförväxling) men spelar bra. Kemin mellan dem - och det gemensamma efternamnet - får mig att anta att de är bröder på riktigt också. Jerry drar det stora lasset som filmens verkliga huvudperson med sina filosofiska funderingar och lillgamla attityd.
Som så många andra svenska dramafilmer drar filmen åt ett mörkt och obehagligt håll, inte minst under filmens tredje akt där det nästan blir otäckt, men huvudspåret är att skildra broderskap och brustna illusioner och detta görs i ett ganska sävligt tempo vilket gör att filmen känns lite längre än de 108 minuter den är.
För mig blir den stora behållningen det vackra bildspråket, själva historien i sig är okej men skulle tjänat på lite mer humor.
Han är pingiskungen som försöker lära kidsen tjusningen med bordtennis, den enda kvarvarande demokratiska sporten enligt hans åsikt. Pingisen är det enda han är respekterad för, för i övrigt är han en mobbad, överviktig tönt. Till råga på allt har han en lillebror, Erik (Hampus Johansson), som är hans raka motsats: liten, populär, impulsiv och en tjejtjusare. Men de respekterar varandra.
Det är sportlov och Rille försöker genomföra en pingisturnering på fritidsgården. Men så dyker grabbarnas frånvarande pappa upp, en pappa som lovar och lovar, men oftast sviker och super. Men nu är han hemma, med nya kvinnor vid sin sida och Bridgeblandning och varsin 500-lapp till sönerna. Pappan lyckas svika och supa även denna gång och Rille börjar fundera på sin pappas kvaliteter medan Erik är överförtjust. Men så uppenbarar sig en gammal familjehemlighet som vänder upp och ned på grabbarnas verklighet.
"Ping-pongkingen" är långfilmsdebut för Jens Jonsson och har vunnit två prestigefyllda priser (Bästa drama och Bästa foto) vid den anrika Sundancefestivalen, och har ett väldigt amerikanskt uttryck trots att filmen är väldigt svensk. Den utspelar sig i ett mycket vintrigt norrland (Boden står det som adress på ett vykort) komplett med stora snövallar, skotrar, isskulpturer, raggarbilar vid kiosken och folk som säger "vars". Det uttänkta bildspråket och de lite aviga, "icke-perfekta" karaktärerna får mig att tänka lite på Roy Andersson.
Huvudrollsinnehavarna Jerry och Hampus Johansson är uppenbarligen amatörer (det finns en medverkan i "Temptation island" med i Jerrys IMDB-profil, men jag antar att det är en namnförväxling) men spelar bra. Kemin mellan dem - och det gemensamma efternamnet - får mig att anta att de är bröder på riktigt också. Jerry drar det stora lasset som filmens verkliga huvudperson med sina filosofiska funderingar och lillgamla attityd.
Som så många andra svenska dramafilmer drar filmen åt ett mörkt och obehagligt håll, inte minst under filmens tredje akt där det nästan blir otäckt, men huvudspåret är att skildra broderskap och brustna illusioner och detta görs i ett ganska sävligt tempo vilket gör att filmen känns lite längre än de 108 minuter den är.
För mig blir den stora behållningen det vackra bildspråket, själva historien i sig är okej men skulle tjänat på lite mer humor.
EXTRAMATERIALET
Omslaget skyltar med en exklusiv intervju med regissören Jens Jonsson, men den är i textformat. Bokstavligt talat, den är nämligen tryckt i en tjusig booklet som ligger i förpackningen. Här får vi en intressant och givande inblick i Jonssons filmskapande.
Heder åt Nordisk Film som gjort en påkostad förpackning till "Ping-pongkingen". Filmen har ett flott yttre fodral med utstansat guldtryck. Inlagan är vändbar och nyss nämnda booklet är fylld av läckra screenshots från filmen. Mycket snyggt och föredömligt gjort.
Heder åt Nordisk Film som gjort en påkostad förpackning till "Ping-pongkingen". Filmen har ett flott yttre fodral med utstansat guldtryck. Inlagan är vändbar och nyss nämnda booklet är fylld av läckra screenshots från filmen. Mycket snyggt och föredömligt gjort.
TRE SAKER
1. Den som hittat på att filmen ska kategoriseras som "dramakomedi" borde kanske tittat på den först. Jens Jonsson kallar den för "ödesdrama" i intervjun och det är mer korrekt.
2. Min favorit Sten Elfström gör en liten roll i bakgrunden som är guld värd som alltid.
3. Mobbingen i filmen skildras på ett ganska intressant sätt. Varken mobbarna eller den mobbade lägger speciellt mycket energi på det, det är mest något som sker på rutin av gammal vana - för att det "ska vara så", vilket tydligt poängenterar hur onödigt och dumt det är.
2. Min favorit Sten Elfström gör en liten roll i bakgrunden som är guld värd som alltid.
3. Mobbingen i filmen skildras på ett ganska intressant sätt. Varken mobbarna eller den mobbade lägger speciellt mycket energi på det, det är mest något som sker på rutin av gammal vana - för att det "ska vara så", vilket tydligt poängenterar hur onödigt och dumt det är.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Sten Elfström (15)
Sten Elfström (15)
