Ping-pong som kampsport
FILMENGänget bakom "Reno 911!" - Robert Ben Garant (regi, manus) och Thomas Lennon (manus, rollen som Karl Wolfschtagg) - ligger bakom den här filmen som är som en kung-fu-film men med ping-pong istället för sparkar och slag. En briljant idé som blev en ganska rolig fånkomedi att garva bort en trist dag till. Här möter vi Randy Daytona (Dan Fogler) som som tolvåring var en lovande pingisspelare som representerade USA i Seoul-OS 1988 där han mötte den fruktade östtysken Karl Wolfschtagg. En distraktion gjorde att Randy förlorade finalen, gjorde bort sig för livet, och dessutom miste sin far (Robert Patrick) som satsat pengar på matchen.
19 år senare är Randy en tjock loser som använder sin pingistalang för att underhålla folk som inte alls är intresserade av att bli underhållna. Randy försöker hålla sin rockstjärneliknande status vid liv men det blir mest pannkaka av alltihop. När han dessutom lyckas ha ihjäl en i publiken får han sparken och allt ser dystert ut. Då träffar han en FBI-agent som vill värva honom för ett uppdrag. FBI försöker komma åt maffiabossen Feng (Christopher Walken) som har ett stort pingisintresse och ordnar en topphemlig turnering varje år med världens bästa spelare. När Randy inser att han faktiskt kan hämnas sin fars mördare (= Feng) går han med på uppdraget, men måste givetvis tränas upp på nytt.
Med hjälp av blinda mästertränaren Wong (James Hong) och hans brorsdotter Maggie (Maggie Q) lyckas Randy komma iform på nytt och ta sig till Fengs turnering, där ingen annan än hans nemesis Karl Wolfschtagg väntar. Men Fengs utslagsturnering är på blodigt allvar. Förlorarna avrättas så det gäller nu för Randy att vinna hela rasket, eller åtminstone överleva tills FBI kommer till räddning.
Det här är faktiskt en riktigt underhållande och rolig film med skeva karaktärer och fånroliga skämt. Det blir aldrig plumpt utan håller sig över gränsen hela tiden. Det är förstås lätt för amerikaner, som så vitt jag vet aldrig haft några speciellt framgångsrika spelare, att göra sig lustiga över hur seriöst ping-pong tas i vissa delar av världen, men för oss svenskar - uppväxta med Stellan Bengtsson, Äpplet, J-O och allt vad de heter - blir det kul på ett helt annat sätt.
Paret Lennon/Garant jobbar mycket med slapstick och oväntade vändningar i sin humor vilket funkar fint. Trots det är "Balls of fury" ett typexempel på en film som skulle få ettor och tvåor i betyg om svenska tidningar skulle recensera den, men som ändå är rolig. Det borde säga något om stuket på filmen.
19 år senare är Randy en tjock loser som använder sin pingistalang för att underhålla folk som inte alls är intresserade av att bli underhållna. Randy försöker hålla sin rockstjärneliknande status vid liv men det blir mest pannkaka av alltihop. När han dessutom lyckas ha ihjäl en i publiken får han sparken och allt ser dystert ut. Då träffar han en FBI-agent som vill värva honom för ett uppdrag. FBI försöker komma åt maffiabossen Feng (Christopher Walken) som har ett stort pingisintresse och ordnar en topphemlig turnering varje år med världens bästa spelare. När Randy inser att han faktiskt kan hämnas sin fars mördare (= Feng) går han med på uppdraget, men måste givetvis tränas upp på nytt.
Med hjälp av blinda mästertränaren Wong (James Hong) och hans brorsdotter Maggie (Maggie Q) lyckas Randy komma iform på nytt och ta sig till Fengs turnering, där ingen annan än hans nemesis Karl Wolfschtagg väntar. Men Fengs utslagsturnering är på blodigt allvar. Förlorarna avrättas så det gäller nu för Randy att vinna hela rasket, eller åtminstone överleva tills FBI kommer till räddning.
Det här är faktiskt en riktigt underhållande och rolig film med skeva karaktärer och fånroliga skämt. Det blir aldrig plumpt utan håller sig över gränsen hela tiden. Det är förstås lätt för amerikaner, som så vitt jag vet aldrig haft några speciellt framgångsrika spelare, att göra sig lustiga över hur seriöst ping-pong tas i vissa delar av världen, men för oss svenskar - uppväxta med Stellan Bengtsson, Äpplet, J-O och allt vad de heter - blir det kul på ett helt annat sätt.
Paret Lennon/Garant jobbar mycket med slapstick och oväntade vändningar i sin humor vilket funkar fint. Trots det är "Balls of fury" ett typexempel på en film som skulle få ettor och tvåor i betyg om svenska tidningar skulle recensera den, men som ändå är rolig. Det borde säga något om stuket på filmen.
EXTRAMATERIALET
Här finns en rad bortklippta scener som varken gör till eller från till filmen och ett alternativt slut som absolut är sämre än det som hamnade i filmen.
Den ganska korta bakomfilmen visar upp hur skådespelarna tränades till att i alla fall röra sig som pingisspelare (de flesta bollarna är tydligt dataanimerade) och höra lite om idéerna kring filmen.
Det sista extramaterialsinslaget om en blond, rysk Playboymodell som ska föreställa någon sorts pingisbollmamma är ganska meningslöst och verkar mest finnas där för att man ska göra sig lustig över ordet "balls".
Lite tunt på extramaterialsfronten om man ska vara ärlig.
Den ganska korta bakomfilmen visar upp hur skådespelarna tränades till att i alla fall röra sig som pingisspelare (de flesta bollarna är tydligt dataanimerade) och höra lite om idéerna kring filmen.
Det sista extramaterialsinslaget om en blond, rysk Playboymodell som ska föreställa någon sorts pingisbollmamma är ganska meningslöst och verkar mest finnas där för att man ska göra sig lustig över ordet "balls".
Lite tunt på extramaterialsfronten om man ska vara ärlig.
TRE SAKER
1. Jag kan garantera att varje person som läser denna text har sett James Hong i minst ett sammanhang. Han har idag, vid 79 års ålder, varit med i 326 produktioner, från 1955 och framåt. Det känns som han varit med i varenda tv-serie som behövt en "asiatisk man" till någon biroll. En riktig arbetshäst i Hollywood.
2. Det är roligt att det gamla 80-talsbandet Def Leppard får oväntat stor roll i filmen. Randy är ett stort Def Leppard-fan som gärna klär sig i deras tröjor, men även några låtar har letat sig in på ett roligt sätt. Tanken var här att framställa Randy som en person som är stolt över att fortfarande lyssna på samma musik som han lyssnade på som tolvåring.
3. Rolig och annorlunda roll för Christopher Walken, som givetvis gör den galant och perfekt som alltid.
2. Det är roligt att det gamla 80-talsbandet Def Leppard får oväntat stor roll i filmen. Randy är ett stort Def Leppard-fan som gärna klär sig i deras tröjor, men även några låtar har letat sig in på ett roligt sätt. Tanken var här att framställa Randy som en person som är stolt över att fortfarande lyssna på samma musik som han lyssnade på som tolvåring.
3. Rolig och annorlunda roll för Christopher Walken, som givetvis gör den galant och perfekt som alltid.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Christopher Walken (12)
Christopher Walken (12)
