Skruvad relationsrealism
FILMENMin relation till brittisk humor är aningens ambivalent. Å ena sidan kan den vara fantastisk och originell, och å andra sidan jobbigt upprepande. Allt för många sitcoms/sketchshower från landet som gav oss njurpaj förlitar sig för mycket på enskilda skämt och punchlines som upprepas i all evighet. Även det roligaste skämt slutar vara kul när man hört det, eller en variant på det 10 gånger.
Kortlivade "Man Stroke Woman" (två säsonger 2005 och 2007, 12 avsnitt sammanlagt) har jag inte sett tidigare och bara möjligen hört namnet på innan boxen ramlade ned i min hand, men med producenter från "The Office" och prominenta skådespelare från kända brittiska succéer i spetsen kände jag en viss förhoppning om att få något annorlunda än den vanliga mallen. Och det fick jag, åtminstone delvis.
Sketchserien skulle jag vilja beskriva som en korsning av svenska "Kvarteret Skatan" och en riktig brittisk klassiker i mina ögon: "The Fast Show". Det är korta, snabba sketcher helt och hållet baserat på manliga och kvinnliga relationer. Det är dock väldigt tillskruvat - ofta är det någon i de olika grupperingarna som beter sig väldigt irrationellt och korkat, men lika ofta uteblir den naturliga reaktionen på det hela, vilket gör att humorn känns annorlunda och ny.
Men när jag sett ett par avsnitt så kommer repetitionerna. Formen är som sådan att i ett avsnitt kan det vara ett skämt som återkommer ett par gånger, men så finns det skämt som återkommer i avsnitt efter avsnitt. I den första säsongen har vi mannen som blivit dumpad och som med gråten i halsen - och i och med det totalt obegripligt tal, försöker säga vad han känner för sitt ex eller sina vänner. Ett superroligt skämt första gången, sen lite tristare, men det håller i alla fall ganska länge eftersom folks gissningar på vad han säger är minst sagt fantasifyllda. Eller så har vi kvinnan som klätt upp sig och frågar sin partner vad han tycker och alltid har någon avvikande detalj som verkligen är helt fel. Punchlinen är "Du kan aldrig säga att jag är fin" och den kommer som ett brev på posten. Skämtet förlorar sin effekt snabbt, men klarar sig även det rätt bra tack vare att den avvikande detaljen bara blir galnare och galnare. Eller så har vi mannen som hela tiden tappar bort eller förväxlar sin baby, med mera, med mera.
Dessvärre blir det mycket värre i den andra säsongen då det i princip bara blir repetitioner och dessvärre är skämten mycket sämre och håller definitivt inte i det långa loppet. Trist och typiskt engelskt.
Något som gör att "Man Stroke Woman" står ut är att det är sex skådespelare som står för allting och det förekommer inga galna utstyrslar, peruker eller andra förklädnader. De är liksom vanliga människor rätt upp och ned och det känns konstigt nog ovanligt. Alla sex skådespelarna växlar mellan att vara the straight guy/gal eller the wacky guy/gal så det är ingen av dem som fastnar i någon speciell roll. Av dem är det egentligen bara Nick Frost som jag känner igen från tidigare och han gör oftast roller som skiljer sig mycket från de han gör i Simon Pegg/Edgar Wright-projekten, vilket är kul.
Det är lite synd att serien inte höll hela vägen för när den är som bäst är den riktigt bra med oväntade och skruvade skämt och gott om pinsamhetshumor à la "Mia och Klara.
Kortlivade "Man Stroke Woman" (två säsonger 2005 och 2007, 12 avsnitt sammanlagt) har jag inte sett tidigare och bara möjligen hört namnet på innan boxen ramlade ned i min hand, men med producenter från "The Office" och prominenta skådespelare från kända brittiska succéer i spetsen kände jag en viss förhoppning om att få något annorlunda än den vanliga mallen. Och det fick jag, åtminstone delvis.
Sketchserien skulle jag vilja beskriva som en korsning av svenska "Kvarteret Skatan" och en riktig brittisk klassiker i mina ögon: "The Fast Show". Det är korta, snabba sketcher helt och hållet baserat på manliga och kvinnliga relationer. Det är dock väldigt tillskruvat - ofta är det någon i de olika grupperingarna som beter sig väldigt irrationellt och korkat, men lika ofta uteblir den naturliga reaktionen på det hela, vilket gör att humorn känns annorlunda och ny.
Men när jag sett ett par avsnitt så kommer repetitionerna. Formen är som sådan att i ett avsnitt kan det vara ett skämt som återkommer ett par gånger, men så finns det skämt som återkommer i avsnitt efter avsnitt. I den första säsongen har vi mannen som blivit dumpad och som med gråten i halsen - och i och med det totalt obegripligt tal, försöker säga vad han känner för sitt ex eller sina vänner. Ett superroligt skämt första gången, sen lite tristare, men det håller i alla fall ganska länge eftersom folks gissningar på vad han säger är minst sagt fantasifyllda. Eller så har vi kvinnan som klätt upp sig och frågar sin partner vad han tycker och alltid har någon avvikande detalj som verkligen är helt fel. Punchlinen är "Du kan aldrig säga att jag är fin" och den kommer som ett brev på posten. Skämtet förlorar sin effekt snabbt, men klarar sig även det rätt bra tack vare att den avvikande detaljen bara blir galnare och galnare. Eller så har vi mannen som hela tiden tappar bort eller förväxlar sin baby, med mera, med mera.
Dessvärre blir det mycket värre i den andra säsongen då det i princip bara blir repetitioner och dessvärre är skämten mycket sämre och håller definitivt inte i det långa loppet. Trist och typiskt engelskt.
Något som gör att "Man Stroke Woman" står ut är att det är sex skådespelare som står för allting och det förekommer inga galna utstyrslar, peruker eller andra förklädnader. De är liksom vanliga människor rätt upp och ned och det känns konstigt nog ovanligt. Alla sex skådespelarna växlar mellan att vara the straight guy/gal eller the wacky guy/gal så det är ingen av dem som fastnar i någon speciell roll. Av dem är det egentligen bara Nick Frost som jag känner igen från tidigare och han gör oftast roller som skiljer sig mycket från de han gör i Simon Pegg/Edgar Wright-projekten, vilket är kul.
Det är lite synd att serien inte höll hela vägen för när den är som bäst är den riktigt bra med oväntade och skruvade skämt och gott om pinsamhetshumor à la "Mia och Klara.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
Sketchexempel #1: Man vaknar upp bredvid riktig rugguggla och gör The Walk of Shame.
Sketchexempel #2: En kvinna har gått upp i vikt på ett ovanligt ställe.
Sketchexempel #3: Faktiskt den enda sketch jag hade sett tidigare, vi män drabbas inte av förkylningar, vi får The Man Cold.
Sketchexempel #2: En kvinna har gått upp i vikt på ett ovanligt ställe.
Sketchexempel #3: Faktiskt den enda sketch jag hade sett tidigare, vi män drabbas inte av förkylningar, vi får The Man Cold.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Ben Crompton (4)
Ben Crompton (4)
