Livskris med frimärken
FILMENNågon gång i grundskolan satt jag på en "fria aktiviteter"-lektion och skrev brev till mig själv. Tanken var att brevet skulle öppnas efter tio år, men jag vet att jag läste det tidigare än så. Jag minns inte vad jag skrev i detalj men jag vet att jag berättade om vilka låtar mitt dåvarande band höll på och spelade. Det är synd att jag inte vet var det där brevet finns nu och ännu tråkigare att jag inte skrev flera. De som skriver dagböcker, vilket jag inte gör, kan kanske kommunicera lite med sitt forna jag genom dem.
I "Brev från min barndom" möter vi Margaret Flore (Sophie Marceau), en tuff affärskvinna som peppar sig själv inför möten genom att rabbla namnen på starka kvinnor från historien för sig själv. Karriären är allt - hon för tre möten samtidigt när hon går mellan punkt A och B och målet är att klättra till en högre position.
Men på sin 40:e födelsedag får hon ett slitet paket adresserat till Marguerite Flore. Det är hennes riktiga namn, ett namn hon ändrat för att borsta bort det sista lantisdammet. I paketet ligger ett antal brev - från hennes sjuåriga jag. Margaret har glömt bort breven och hon har glömt bort Marguerite, men Marguerite har inte glömt bort Margaret. Till en början är breven bara irriterande, men sen kommer minnena tillbaka ett efter ett. En fattig barndom med en far som lämnade familjen, en mamma som fick sälja pinal efter pinal, en lillebror hon tappade kontakten med och en bästa vän som hon älskade och hade planer med.
Margaret går in i en livskris där hon besöker gamla platser igen, träffar gamla bekanta och läser brev efter brev. Marguerite har nämligen varit en duktig brevskrivare och kanske har hon i barndomen hittat lösningen till Margarets kris.
Jag vill så gärna säga att det bara är fransmännen som kan få till en sådan här film. Så då gör jag det: Det är bara fransmännen som kan få till en sådan här film. Feel good (sentir bien enligt Google Translate) från första minuten med en känslomässig berg-o-dalbana längs med vägen. Man har sett andra franska filmer som prickat precis rätt känsla tidigare och gillar man fransk feel good så ska man definitivt kolla upp "Brev från min barndom".
Sättet filmen berättas på med brev som leder till flashbacks är lika enkelt som genialt och vackra Sophie Marceau gör väldigt trovärdigt kvinnan som hittar sin inre flicka och får slå sig igenom en kris för att hitta rätt. En fin och bra film helt enkelt.
I "Brev från min barndom" möter vi Margaret Flore (Sophie Marceau), en tuff affärskvinna som peppar sig själv inför möten genom att rabbla namnen på starka kvinnor från historien för sig själv. Karriären är allt - hon för tre möten samtidigt när hon går mellan punkt A och B och målet är att klättra till en högre position.
Men på sin 40:e födelsedag får hon ett slitet paket adresserat till Marguerite Flore. Det är hennes riktiga namn, ett namn hon ändrat för att borsta bort det sista lantisdammet. I paketet ligger ett antal brev - från hennes sjuåriga jag. Margaret har glömt bort breven och hon har glömt bort Marguerite, men Marguerite har inte glömt bort Margaret. Till en början är breven bara irriterande, men sen kommer minnena tillbaka ett efter ett. En fattig barndom med en far som lämnade familjen, en mamma som fick sälja pinal efter pinal, en lillebror hon tappade kontakten med och en bästa vän som hon älskade och hade planer med.
Margaret går in i en livskris där hon besöker gamla platser igen, träffar gamla bekanta och läser brev efter brev. Marguerite har nämligen varit en duktig brevskrivare och kanske har hon i barndomen hittat lösningen till Margarets kris.
Jag vill så gärna säga att det bara är fransmännen som kan få till en sådan här film. Så då gör jag det: Det är bara fransmännen som kan få till en sådan här film. Feel good (sentir bien enligt Google Translate) från första minuten med en känslomässig berg-o-dalbana längs med vägen. Man har sett andra franska filmer som prickat precis rätt känsla tidigare och gillar man fransk feel good så ska man definitivt kolla upp "Brev från min barndom".
Sättet filmen berättas på med brev som leder till flashbacks är lika enkelt som genialt och vackra Sophie Marceau gör väldigt trovärdigt kvinnan som hittar sin inre flicka och får slå sig igenom en kris för att hitta rätt. En fin och bra film helt enkelt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. På framsidan står det "Den charmigaste franska filmen sedan 'Amelie från Montmartre'". Riktigt samma klass eller stil är det inte, men jag förstår vad som menas.
2. Margaret har en kollega och fästman som ska vara britt, vilket artar sig genom att han växlar språk emellanåt. Jag förstår inte riktigt poängen med detta eftersom det inte har någon funktion alls att han är britt. Dessutom spelas han av Marton Csokas - född i Nya Zeeland, ungersk medborgare och bosatt i USA. Han låter inte speciellt brittisk.
3. Originaltiteln lyder "L'âge de raison", vilket betyder ungefär "den förståndiga åldern" och syftar på att man enligt den katolska tron blivit kapabel till moraliskt ansvar när man fyllt sju. Den sjuåriga Marguerite var minst sagt förståndig.
2. Margaret har en kollega och fästman som ska vara britt, vilket artar sig genom att han växlar språk emellanåt. Jag förstår inte riktigt poängen med detta eftersom det inte har någon funktion alls att han är britt. Dessutom spelas han av Marton Csokas - född i Nya Zeeland, ungersk medborgare och bosatt i USA. Han låter inte speciellt brittisk.
3. Originaltiteln lyder "L'âge de raison", vilket betyder ungefär "den förståndiga åldern" och syftar på att man enligt den katolska tron blivit kapabel till moraliskt ansvar när man fyllt sju. Den sjuåriga Marguerite var minst sagt förståndig.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Sophie Marceau (1)
Sophie Marceau (1)
