Spänningsmästarens svanesång
FILMENMästerregissören Alfred Hitchcocks sista film är allmänt betraktad som en av dennes mindre viktiga, och vissa har gått så långt som att kalla den ett antiklimax till en lysande karriär. Men medan "Arvet" från 1976 knappast är någon "North By Northwest" eller "Vertigo" är den absolut ingen dålig film. Bara inte i klass med vad dess primära upphovsman var kapabel att prestera. Och hur många filmer är egentligen det?
"Arvet" är en ganska lättsam kriminalhistoria vars ton inte är helt olik tidigare nämnda "North By Northwest", något som enkelt låter sig förklaras av att manus för bägge filmer skrevs av samme man, Ernest Lehman. Berättelsen är komplicerad och finurlig, om än inte oerhört upphetsande, och handlar om det godhjärtade bedragarparet Blanche (Barbara Harris) och Lumley (Bruce Dern) och deras försök att spåra upp en sen länge bortadopterad arvinge åt en rik änka. De hittar mer än de räknat med när det visar sig att den förlorade sonen (William Devane) är en farlig mördare och kidnappare som absolut inte vill bli funnen, något som Hitchcock på typiskt vis tidigt talar om för åskådaren men döljer för protagonisterna genom nästan hela filmen.
Storyn är som tidigare nämnt komplicerad, och det gäller att vara uppmärksam för att inte tappa bort sig när Blanche och Lumley steg för steg kommer närmare mysteriets lösning. Någon som direkt kan noteras är dock att "Arvet" känns betydligt äldre än en film från 1976. Hitchcocks klassiska filmer har påfallande ofta åldrats väl, men i detta fall är det precis tvärtom, och hela historien känns, bortsett från de förvånande många sexuella anspelningarna i dialogen, som hämtad från cirka sent 50-tal. Varför det blivit så här är svårt att sätta fingret på, men en möjlig förklaring kan vara humorn, som tycks hämtad från redan på 70-talet uråldriga screwballkomedier.
I en scen där Blanche och Lumley får sin bils bromsar saboterade blir de komiska inslagen rent irriterande, och det är synd eftersom det är en i övrigt klassisk hitchcockiansk spänningsscen som tagen ur, återigen, "North By Northwest", en film som visste när det var tid för humor och när det skulle vara spännande. Och här ligger kanske det största problemet med "Arvet", att thriller-elementen finner sig omskurna av försök till lustigheter som, åtminstone 36 år senare, ärligt talat inte är så oerhört roliga.
Som tur är finns det annat att glädja sig åt i denna film. Inte minst skådespeleriet, där evige slembollen Dern är fantastisk i hjälterollen och har fin kemi med Harris. Men roligast att se är Devane, som spelar ett slags gentlemannaskurk med precis rätt portion mörker bakom den prydliga fasaden. Tematiskt fungerar också "Arvet" mycket bra. Dewanes karaktär är i maskopi med frugan Fran (Karen Black), och vi får växelvis följa filmens två par tills deras vägar slutgiltigen korsas.
För älskare av Hitchcock är det inget snack, "Arvet" är trots sina brister en bra film med flera intressanta lager. Mästaren av spänning slog ingen homerun denna hans sista gång, men efter en karriär med i runda slängar 60 långfilmer tycker jag ändå att resultatet är helt okej.
"Arvet" är en ganska lättsam kriminalhistoria vars ton inte är helt olik tidigare nämnda "North By Northwest", något som enkelt låter sig förklaras av att manus för bägge filmer skrevs av samme man, Ernest Lehman. Berättelsen är komplicerad och finurlig, om än inte oerhört upphetsande, och handlar om det godhjärtade bedragarparet Blanche (Barbara Harris) och Lumley (Bruce Dern) och deras försök att spåra upp en sen länge bortadopterad arvinge åt en rik änka. De hittar mer än de räknat med när det visar sig att den förlorade sonen (William Devane) är en farlig mördare och kidnappare som absolut inte vill bli funnen, något som Hitchcock på typiskt vis tidigt talar om för åskådaren men döljer för protagonisterna genom nästan hela filmen.
Storyn är som tidigare nämnt komplicerad, och det gäller att vara uppmärksam för att inte tappa bort sig när Blanche och Lumley steg för steg kommer närmare mysteriets lösning. Någon som direkt kan noteras är dock att "Arvet" känns betydligt äldre än en film från 1976. Hitchcocks klassiska filmer har påfallande ofta åldrats väl, men i detta fall är det precis tvärtom, och hela historien känns, bortsett från de förvånande många sexuella anspelningarna i dialogen, som hämtad från cirka sent 50-tal. Varför det blivit så här är svårt att sätta fingret på, men en möjlig förklaring kan vara humorn, som tycks hämtad från redan på 70-talet uråldriga screwballkomedier.
I en scen där Blanche och Lumley får sin bils bromsar saboterade blir de komiska inslagen rent irriterande, och det är synd eftersom det är en i övrigt klassisk hitchcockiansk spänningsscen som tagen ur, återigen, "North By Northwest", en film som visste när det var tid för humor och när det skulle vara spännande. Och här ligger kanske det största problemet med "Arvet", att thriller-elementen finner sig omskurna av försök till lustigheter som, åtminstone 36 år senare, ärligt talat inte är så oerhört roliga.
Som tur är finns det annat att glädja sig åt i denna film. Inte minst skådespeleriet, där evige slembollen Dern är fantastisk i hjälterollen och har fin kemi med Harris. Men roligast att se är Devane, som spelar ett slags gentlemannaskurk med precis rätt portion mörker bakom den prydliga fasaden. Tematiskt fungerar också "Arvet" mycket bra. Dewanes karaktär är i maskopi med frugan Fran (Karen Black), och vi får växelvis följa filmens två par tills deras vägar slutgiltigen korsas.
För älskare av Hitchcock är det inget snack, "Arvet" är trots sina brister en bra film med flera intressanta lager. Mästaren av spänning slog ingen homerun denna hans sista gång, men efter en karriär med i runda slängar 60 långfilmer tycker jag ändå att resultatet är helt okej.
EXTRAMATERIALET
Skivan innehåller förutom filmen en 48 minuter lång dokumentär där diverse inblandade, närmare bestämt Bruce Dern, Karen Black, William Devane, kompositören John Williams och Hitchcocks dotter Pat Hitchcock O'Connell med flera kommer med diverse insiktsfulla kommentarer. Klart sevärt.
TRE SAKER
1. Originaltitel: "Family Plot". Hitchcock var förtjust i titlar som bestod av ett ord, men i detta fall lyckades ingen komma på någon som var bra nog.
2. Blanche jobbar i filmen som medium och detta är även ett inslag i huvudkaraktärsparets blåsningar. Det görs dock aldrig riktigt klart huruvida detta är något hon tror på eller bara använder för att luras, och för att öka förvirringen verkar hon i filmens sista scen ha verkliga synska förmågor, vilket inte alls passar in.
3. Även filmens första scen förtjänar att nämnas. Det är en cirka nio minuter lång, mer eller mindre stentrist, dialogscen bestående av ren exposition. Det finns inte en chans att man i dag skulle inleda en storfilm med en scen av detta slag, och det ska vi vara tacksamma för.
2. Blanche jobbar i filmen som medium och detta är även ett inslag i huvudkaraktärsparets blåsningar. Det görs dock aldrig riktigt klart huruvida detta är något hon tror på eller bara använder för att luras, och för att öka förvirringen verkar hon i filmens sista scen ha verkliga synska förmågor, vilket inte alls passar in.
3. Även filmens första scen förtjänar att nämnas. Det är en cirka nio minuter lång, mer eller mindre stentrist, dialogscen bestående av ren exposition. Det finns inte en chans att man i dag skulle inleda en storfilm med en scen av detta slag, och det ska vi vara tacksamma för.
JOEL FORNBRANT (2012-08-14)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Karen Black (1)
Karen Black (1)
