50% tjej, 50% fisk, 100% Disney-prinsessa
FILMEN"Den lilla sjöjungfrun" hade amerikansk premiär i november 1989 och svensk hela ett år senare, och hör till de Disney-filmer som jag inte har några personliga nostalgiska band till eller som kommit när jag varit i mer vuxen ålder. 1989/1990 var jag i äldre tonåren och mer intresserad av fjärdehandskopierade skräckfilmer på VHS än en tecknad fisktjej. I alla fall när det gäller film, i verkliga livet var jag intresserad av tjejer utan fiskinslag.
Jag tror att jag sett filmen tidigare, men det visar sig vara fel. Det jag sett är den tv-serie som visades på SVT några år senare - vilken jag med ovanstående dokumenterade intresse för sprakig skräck inte riktigt kan förklara varför jag såg... Alltså ser jag filmen för första gången.
Efter 10-15 minuter med svenskt tal ber jag sambon om tillåtelse att slå över till engelskt. Den svenska dubben är hemsk och förvandlar filmen till tafflig barn-tv. Filmen repar sig lite när de engelska rösterna är på plats, och där blir bland annat krabban Sebastian en kalypsokille med skön jamaicansk dialekt.
Storyn: Sjöjungfrun Ariel är fascinerad av människorna och deras saker och glömmer bort sina göromål hos undervattensfolket och väljer i stället att besöka skeppsvrak och samla på sig fynd. Pipor och gafflar till exempel. (Intressant detalj jag bara måste skjuta in här är att alla gafflar man ser har fyra tänder när vi först ser dem och sedan bara tre i resten av sekvenserna...)
Hennes pappa - kungen Triton - blir förstås rasande (© Pentagon) och beordrar Sebastian att hålla ett öga på dottern, vilket är lättare sagt än gjort. Ariel, Sebastian och fisken Blunder blir vittne till ett skeppsbrott som leder till att Ariel räddar en snygg prins från att drunkna och lagom till när han kvicknar till försvinner hon ner i havet igen, numera blixtkär och även prinsen har blivit berörd av mötet. Men det är ju omöjlig kärlek, eller?
Nere i havet finns havshäxan Ursula - hälften kvinna, hälften bläckfisk - som erbjuder Ariel möjligheten att bli människa, men under väldigt speciella förutsättningar där Ariel måste betala med sin vackra röst, vilket är det enda prinsen verkligen minns av sin räddande ängel. Utan röst, men med ben måste Ariel få prinsen att bli kär i henne inom tre dagar, annars förvandlas hon tillbaka till sjöjungfru igen och får betala ett ännu högre pris.
Ja, det är ju alltså en klassisk prinsess-saga med fisktwist och dessvärre tycker jag inte att det är speciellt bra. Det är mycket sång, vilket genererade Oscarsstatyetter, men i det stora hela tycker jag "Den lilla sjöjungfrun" är en film som lockar till få skratt där humorn förlitar sig på animerad slapstick. Och apropå animationerna känns filmen inte speciellt bra på den fronten heller. Visst, det är snygga miljöer, men karaktärerna är inte av bästa Disney-snitt. Det finns till exempel en scen där Sebastian jagas av en galen kock som bara är överdriven och o-Disney. Det är även bitar av filmen som är oskarp och en del scener är alldeles för enkelt ritade.
Sambon i soffan såg filmen när det begav sig och tycker fortfarande att den är bra, men mig gav den oerhört och oväntat lite värde. En besvikelse.
Jag tror att jag sett filmen tidigare, men det visar sig vara fel. Det jag sett är den tv-serie som visades på SVT några år senare - vilken jag med ovanstående dokumenterade intresse för sprakig skräck inte riktigt kan förklara varför jag såg... Alltså ser jag filmen för första gången.
Efter 10-15 minuter med svenskt tal ber jag sambon om tillåtelse att slå över till engelskt. Den svenska dubben är hemsk och förvandlar filmen till tafflig barn-tv. Filmen repar sig lite när de engelska rösterna är på plats, och där blir bland annat krabban Sebastian en kalypsokille med skön jamaicansk dialekt.
Storyn: Sjöjungfrun Ariel är fascinerad av människorna och deras saker och glömmer bort sina göromål hos undervattensfolket och väljer i stället att besöka skeppsvrak och samla på sig fynd. Pipor och gafflar till exempel. (Intressant detalj jag bara måste skjuta in här är att alla gafflar man ser har fyra tänder när vi först ser dem och sedan bara tre i resten av sekvenserna...)
Hennes pappa - kungen Triton - blir förstås rasande (© Pentagon) och beordrar Sebastian att hålla ett öga på dottern, vilket är lättare sagt än gjort. Ariel, Sebastian och fisken Blunder blir vittne till ett skeppsbrott som leder till att Ariel räddar en snygg prins från att drunkna och lagom till när han kvicknar till försvinner hon ner i havet igen, numera blixtkär och även prinsen har blivit berörd av mötet. Men det är ju omöjlig kärlek, eller?
Nere i havet finns havshäxan Ursula - hälften kvinna, hälften bläckfisk - som erbjuder Ariel möjligheten att bli människa, men under väldigt speciella förutsättningar där Ariel måste betala med sin vackra röst, vilket är det enda prinsen verkligen minns av sin räddande ängel. Utan röst, men med ben måste Ariel få prinsen att bli kär i henne inom tre dagar, annars förvandlas hon tillbaka till sjöjungfru igen och får betala ett ännu högre pris.
Ja, det är ju alltså en klassisk prinsess-saga med fisktwist och dessvärre tycker jag inte att det är speciellt bra. Det är mycket sång, vilket genererade Oscarsstatyetter, men i det stora hela tycker jag "Den lilla sjöjungfrun" är en film som lockar till få skratt där humorn förlitar sig på animerad slapstick. Och apropå animationerna känns filmen inte speciellt bra på den fronten heller. Visst, det är snygga miljöer, men karaktärerna är inte av bästa Disney-snitt. Det finns till exempel en scen där Sebastian jagas av en galen kock som bara är överdriven och o-Disney. Det är även bitar av filmen som är oskarp och en del scener är alldeles för enkelt ritade.
Sambon i soffan såg filmen när det begav sig och tycker fortfarande att den är bra, men mig gav den oerhört och oväntat lite värde. En besvikelse.
EXTRAMATERIALET
Märkningen "Diamond edition" brukar i Disney-fall indikera att det är en rejäl utgåva vi har att göra med, och så är det även denna gång. Här finns både nyproducerat extramaterial och "klassiskt DVD-material", vilket i sin helhet gör att man har i runda slängar två timmar att titta på.
Och extramaterialet gör faktiskt att jag tycker bättre om filmen. Speciellt gillar jag de bitar som handlar om hur man använde sig av filmade scener med vanliga människor som mallar till animationerna, en kär gammal Disney-tradition som inte hade utnyttjats speciellt mycket åren innan "Den lilla sjöjungfrun", samt ett inslag om musiken där textförfattaren Howard Ashman håller ett föredrag om låtarnas värde i historien. Ashman vann Oscars, men dog blott 40 år gammal 1991 och mellan raderna kan man se detta inslag som en hyllning till honom.
Just inslag av det här slaget får mig att värdera slutresultatet högre, vilket är bra. I övrigt finns det en rejäl bakomfilm och både borttagna scener och karaktärer, samt kommentarspår och lite allt möjligt smått och gott.
Till avdelningen överflödigt material kan man lägga den nya musikvideon med Carly Rae Jepsen där hon kör en av filmens låtar ungefär precis så som den låter i filmen i en video där hon går omkring och mest ser ut som att hon fryser, och det rena reklaminslaget för New Fantasyland där filmens Ariel - Jodi Benson - springer runt med sina överentusiastiska barn och säger "wow!" åt allt. Äckligt plastigt.
Och extramaterialet gör faktiskt att jag tycker bättre om filmen. Speciellt gillar jag de bitar som handlar om hur man använde sig av filmade scener med vanliga människor som mallar till animationerna, en kär gammal Disney-tradition som inte hade utnyttjats speciellt mycket åren innan "Den lilla sjöjungfrun", samt ett inslag om musiken där textförfattaren Howard Ashman håller ett föredrag om låtarnas värde i historien. Ashman vann Oscars, men dog blott 40 år gammal 1991 och mellan raderna kan man se detta inslag som en hyllning till honom.
Just inslag av det här slaget får mig att värdera slutresultatet högre, vilket är bra. I övrigt finns det en rejäl bakomfilm och både borttagna scener och karaktärer, samt kommentarspår och lite allt möjligt smått och gott.
Till avdelningen överflödigt material kan man lägga den nya musikvideon med Carly Rae Jepsen där hon kör en av filmens låtar ungefär precis så som den låter i filmen i en video där hon går omkring och mest ser ut som att hon fryser, och det rena reklaminslaget för New Fantasyland där filmens Ariel - Jodi Benson - springer runt med sina överentusiastiska barn och säger "wow!" åt allt. Äckligt plastigt.
TRE SAKER
1. Förutom tv-serien finns det även två uppföljare - " Den lilla sjöjungfrun II - Havets hemlighet" och "Den lilla sjöjungfrun: Sagan om Ariel"
2. Det är kanske lite lätt att dra undervattensfilmer över samma kam, men det är en del likheter med "Hitta Nemo". Miljöerna är snarlika, samma typer av djur är med och en rafflande hajjakt i början av filmen är ganska lik en liknande scen i Pixarfilmen.
3. Originalrösterna gör inte av några superkändisar som det är nu för tiden, och de svenska görs av bland annat Sissel Kyrkjebø, Per Myrberg, Per Eggers, Evabritt Strandberg, Åke Lindström, Rolf Skoglund, Sissela Kyle och Hans Josefsson.
2. Det är kanske lite lätt att dra undervattensfilmer över samma kam, men det är en del likheter med "Hitta Nemo". Miljöerna är snarlika, samma typer av djur är med och en rafflande hajjakt i början av filmen är ganska lik en liknande scen i Pixarfilmen.
3. Originalrösterna gör inte av några superkändisar som det är nu för tiden, och de svenska görs av bland annat Sissel Kyrkjebø, Per Myrberg, Per Eggers, Evabritt Strandberg, Åke Lindström, Rolf Skoglund, Sissela Kyle och Hans Josefsson.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Rene Auberjonois (3)
Rene Auberjonois (3)
