Välgjord, fascinerade och rolig
FILMENJag gillar verkligen när det kommer en miniserie där huvudrollerna inte görs av de allra mest kända ansiktena. Björn Elgerd, Edvin Bredefeldt och Ulf Stenberg som syns på bilden här intill får ursäkta, för de är givetvis inga nykomlingar i film- och tv-Sverige, men det jag egentligen vill ha sagt är att det överlag känns som det är samma skådespelare i alla produktioner nu så att de blir en och samma sörja. Antingen det eller så tänker man "Där är X i ännu en roll" och så sätter man fokuset på fel sak.
Sexdelade "Spelskandalen" är baserad på de verkliga händelser från början av 90-talet som skakade om Sverige, framför allt idrotts- och spel-Sverige där det avslöjades att det förekom läggmatcher och utstuderat spel inom lagidrotten, till och med upp på den allra högsta nivån. Det är en förtjusande historia, som möjligen format om verkligheten för att bli en bättre tv-berättelse, som bjuder på kassler med ananas, Felix röda ketchupflaska, Chaplin-tavlor, gräsliga frisyrer, illasittande kläder och härliga norrländska dialekter. Ja, jag rabblar upp alla de tidstypiska detaljer som fångats av seriens skapare och designteam. Det är oerhört bra, speciellt som den fångar en vardag som jag upplevt på ett väldigt äkta sätt. Vardagsrealismen i serien känns helt rätt och bidrar ofta till ett humoristiskt anslag.
Seriens berättare är Bosse (Björn Elgerd), en spelintresserad ung man i Piteå. Han är väldigt duktig på att analysera relevant information och sätta spelsystem som ger avkastning. När han blivit tillräckligt gammal för att lämna bygden tar han sig till Stockholm och börjar spela på Solvalla tillsammans med kompisen Josh (Edvin Bredefeldt). När framgången börjar komma även här öppnas nya dörrar till nya kontakter och högre spel.
Emellanåt far han hem till Piteå där han och Josh hänger med Lars-Erik (Ulf Stenberg), en tidigare ishockeystjärna som blivit förlamad. Dessutom står han i pappa Gunnars (Niklas Larsson Lirell) kiosk och det är där han upptäcker ett kryphål i Tipstjänsts nya satsning Oddset. Det visar sig att man som ombud kan hålla på spelkundernas betalningar i upp till elva dagar innan Tipstjänst verkligen vill ha pengarna. Det betyder, kommer Bosse på, att man kan "låna pengar av Lars-Gunnar" (Björklund, ansiktet utåt för Tipstjänst) och satsa på nya spel och därmed ha chansen att vinna betydligt mer än vad man själv lagt in i potten. Om man spelar på säkra resultat.
Här någonstans börjar konceptet med läggmatcher dyka upp och även om Bosse och hans gäng utnyttjar en sådan möjlighet är det inget han trivs med även om det ger stora pengar. Men bollen är redan i rullning och det kan bara sluta på ett sätt.
Jag är väldigt förtjust i "Spelskandalen". Det fina med serien är att den rymmer oväntat mycket. Spelandet och allt som rör det är berättelsens ryggrad men här finns sidospår om vänskap, kärlek, sjukdom, sorg, identitetssökande med mera. Det är också samtidigt ett tydligt tidsdokument av Sverige för 30 år sedan, gjort med sådan delikat fingertoppskänsla att jag inte riktigt kan släppa det. Allt känns så äkta även om det säkert dräller av anakronistiska misstag (jag ser till exempel en typ av soptunna som jag inte tror fanns då). Att man dessutom leker med formen genom att bryta fjärde väggen fungerar fint i den sköna och charmiga stil som serien har överlag.
Skådespelarmässigt har jag redan lyft männen i serien. Det finns förstås kvinnor i den också. Till exempel spelar Josefin Asplund en ensamstående kvinna med trasslig privatekonomi i Stockholm som börjar jobba för Tipstjänst med ett riktigt hopplöst uppdrag, men det är hon som börjar upptäcka underliga mönster i spelandet runt om i Sverige. Sen har vi den alltid exemplariska Eva Melander som Bosses mamma. Hur bra skådespelare kan man vara egentligen? Hon lyfter varje scen till något extra.
"Spelskandalen" är en av årets bästa svenska dramaproduktioner och den har en garanterad plats på min årsbästalista när 2022 ska sammanfattas.
Sexdelade "Spelskandalen" är baserad på de verkliga händelser från början av 90-talet som skakade om Sverige, framför allt idrotts- och spel-Sverige där det avslöjades att det förekom läggmatcher och utstuderat spel inom lagidrotten, till och med upp på den allra högsta nivån. Det är en förtjusande historia, som möjligen format om verkligheten för att bli en bättre tv-berättelse, som bjuder på kassler med ananas, Felix röda ketchupflaska, Chaplin-tavlor, gräsliga frisyrer, illasittande kläder och härliga norrländska dialekter. Ja, jag rabblar upp alla de tidstypiska detaljer som fångats av seriens skapare och designteam. Det är oerhört bra, speciellt som den fångar en vardag som jag upplevt på ett väldigt äkta sätt. Vardagsrealismen i serien känns helt rätt och bidrar ofta till ett humoristiskt anslag.
Seriens berättare är Bosse (Björn Elgerd), en spelintresserad ung man i Piteå. Han är väldigt duktig på att analysera relevant information och sätta spelsystem som ger avkastning. När han blivit tillräckligt gammal för att lämna bygden tar han sig till Stockholm och börjar spela på Solvalla tillsammans med kompisen Josh (Edvin Bredefeldt). När framgången börjar komma även här öppnas nya dörrar till nya kontakter och högre spel.
Emellanåt far han hem till Piteå där han och Josh hänger med Lars-Erik (Ulf Stenberg), en tidigare ishockeystjärna som blivit förlamad. Dessutom står han i pappa Gunnars (Niklas Larsson Lirell) kiosk och det är där han upptäcker ett kryphål i Tipstjänsts nya satsning Oddset. Det visar sig att man som ombud kan hålla på spelkundernas betalningar i upp till elva dagar innan Tipstjänst verkligen vill ha pengarna. Det betyder, kommer Bosse på, att man kan "låna pengar av Lars-Gunnar" (Björklund, ansiktet utåt för Tipstjänst) och satsa på nya spel och därmed ha chansen att vinna betydligt mer än vad man själv lagt in i potten. Om man spelar på säkra resultat.
Här någonstans börjar konceptet med läggmatcher dyka upp och även om Bosse och hans gäng utnyttjar en sådan möjlighet är det inget han trivs med även om det ger stora pengar. Men bollen är redan i rullning och det kan bara sluta på ett sätt.
Jag är väldigt förtjust i "Spelskandalen". Det fina med serien är att den rymmer oväntat mycket. Spelandet och allt som rör det är berättelsens ryggrad men här finns sidospår om vänskap, kärlek, sjukdom, sorg, identitetssökande med mera. Det är också samtidigt ett tydligt tidsdokument av Sverige för 30 år sedan, gjort med sådan delikat fingertoppskänsla att jag inte riktigt kan släppa det. Allt känns så äkta även om det säkert dräller av anakronistiska misstag (jag ser till exempel en typ av soptunna som jag inte tror fanns då). Att man dessutom leker med formen genom att bryta fjärde väggen fungerar fint i den sköna och charmiga stil som serien har överlag.
Skådespelarmässigt har jag redan lyft männen i serien. Det finns förstås kvinnor i den också. Till exempel spelar Josefin Asplund en ensamstående kvinna med trasslig privatekonomi i Stockholm som börjar jobba för Tipstjänst med ett riktigt hopplöst uppdrag, men det är hon som börjar upptäcka underliga mönster i spelandet runt om i Sverige. Sen har vi den alltid exemplariska Eva Melander som Bosses mamma. Hur bra skådespelare kan man vara egentligen? Hon lyfter varje scen till något extra.
"Spelskandalen" är en av årets bästa svenska dramaproduktioner och den har en garanterad plats på min årsbästalista när 2022 ska sammanfattas.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Ett typexempel på seriens underliggande humor är en dialog mellan karaktärerna Udde (Mattias Silvell) och Konduktören (Anders Mossling) om det stumma å:et i sammansatta ord med Piteå i första ledet. Dialogen är lång, dum och egentligen helt meningslös, men vansinnigt rolig bara därför.
2. Apropå det är det väldigt skönt att de som befinner sig i Piteå i serien faktiskt pratar med rätt dialekt. Det finns inget värre än tydligt geografiskt placerade berättelser där folk pratar lite hur som helst. Ytterligare ett exempel på seriens fina öga för detaljer.
3. Det är lite märkligt att det inte verkar finnas någon historisk eller aktuell dokumentär om den verkliga Spelskandalen på SVT. Det finns dock en P3 Dokumentär om den från 2012.
2. Apropå det är det väldigt skönt att de som befinner sig i Piteå i serien faktiskt pratar med rätt dialekt. Det finns inget värre än tydligt geografiskt placerade berättelser där folk pratar lite hur som helst. Ytterligare ett exempel på seriens fina öga för detaljer.
3. Det är lite märkligt att det inte verkar finnas någon historisk eller aktuell dokumentär om den verkliga Spelskandalen på SVT. Det finns dock en P3 Dokumentär om den från 2012.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
