Tysklands blodiga 70-tal
FILMENTrots en generellt sett stadigt ökande välfärd var det tidiga 70-talet en på många håll orolig tid, och så även i Europa. I det delade Tyskland hopade sig molnen bland annat i form av politisk terrorism, vilken resulterade i ett antal bombattentat och mord med efterverkningar långt in på 80- och 90-talen.
RAF, Rote Armee Fraktion, eller i folkmun Baader-Meinhof-ligan, var den mest ökända av dåtidens revolutionära terrorgrupper. Dess mest ihågkomna figurer var ledaren Andreas Baader (här spelad av Moritz Bleibtreu) och propagandisten Ulrike Meinhof (Martina Gedeck), och i "Der Baader Meinhof Komplex" får vi följa deras och många andra terroristers livsöden.
Filmen tar sin början i slutet av 60-talet, då Baader är blott en karismatisk aktivist och Meinhof en journalist långt ut på vänsterkanten. Gemensamt är deras hat mot imperialism, kapitalism, fascism, borgerlighet och faktiskt det mesta som inte är strikt bokstavstrogen kommunism. Influerade av sina kamrater i palestina och Vietnam anser de att något måste göra för att stoppa den polisstat de anser vara på frammarsch i Västtyskland och västvärlden i stort.
I egenskap av skribent får Meinhof tillträde till aktivistkretsen, där fanatikern Gudrun Ensslin (Johanna Wokalek) kanske är den som i störst utsträckning medverkar till att sudda ut hennes tveksamheter kring väpnad kamp. När Baader åker dit för mordbrand går Meinhof inte helt ovilligt med på att assistera vid ett fritagningsförsök, efter vilket hon bryter totalt med sitt gamla liv och ett nytt blodigt kapitel i Tysklands historia är ett faktum - RAF är bildat.
Vad som följer är terrorism i sin renaste form. RAF rånar banker, spränger bomber, mördar poliser och civila, och rättfärdigar ständigt detta genom Meinhofs vassa penna i diverse pressutskick. Om inledningen varit lite knepig att hänga med i, beroende på det stora persongalleriet och de många sammanlänkade händelserna, bär det av i ett rasande tempo när handlingen väl kommit igång. Historien om terroristerna och deras aktioner är komplicerad, och berättas genomgående i hastiga montage, där iscensättningar blandas friskt med arkivbilder och autentiska tv- och radioröster kommenterar förloppet.
Filmen stannar stundtals upp för att skildra viktiga delar mer ingående, som när ligan i berättelsens enda småkomiska segment besöker ett palestinskt terrorträningsläger med en del lustiga kulturkrockar terrorister emellan som följd. Men snart blir det åka av igen, och ganska länge följs denna mall där rappa klipporgier efterträds av några långsammare och mer detaljerade scener. Förfarandet är mycket effektivt för att dra in åskådaren i historien, och även om den dramatiska musiken ständigt försäkrar oss om att detta inte är någon dokumentär, är realismfaktorn hög.
Under filmens andra hälft, när ligans grundare sitter bakom lås och bom, blir tempot långsammare och delar sin uppmärksamhet mellan rättegången och de aktioner (läs: mord, bombattentat, kidnappningar) som simultant utfördes av den andra generation RAF:are som skulle föra facklan vidare.
Skådespeleriet är nära nog perfekt, men trots ett par onaturliga birollsinsatser är det finfina prestationer från främst Bleibtreu, Gedeck och Bruno Ganz (Hitler i "Der Untergang"), som spelar mannen som ska stoppa terrorn. Det enda som frustrerar mig något är att vissa viktiga händelser tycks alltför komprimerade, och jag hade gärna sett att man lagt ytterligare en halvtimme till den redan långa speltiden.
Det har varit en del snack och kritik som gjort gällande att "Der Baader Meinhof Komplex" framställer RAF i alltför god dager, men jag är inte beredd att hålla med om detta. Konsekvenserna av deras handlingar, både för dem själva och deras offer, visas ständigt upp brutalt och närgånget. Att filmen sedan inte moraliserar är ju bara skönt. Upphovsmännen låter åskådarna själva bestämma vad de ska tycka, vilket naturligtvis är helt i sin ordning.
Vi får aldrig lära känna vare sig Baader, Meinhof eller någon av de andra på djupet, men filmen ger ändå anledning till funderingar bortom det konkreta. Filmen synliggör de tunna linjerna mellan engagemang och fanatism och ideologi och religion, och frågan om hur långt det är rimligt att gå för det man tror på dröjer sig kvar långt efter det abrupta slutet.
RAF, Rote Armee Fraktion, eller i folkmun Baader-Meinhof-ligan, var den mest ökända av dåtidens revolutionära terrorgrupper. Dess mest ihågkomna figurer var ledaren Andreas Baader (här spelad av Moritz Bleibtreu) och propagandisten Ulrike Meinhof (Martina Gedeck), och i "Der Baader Meinhof Komplex" får vi följa deras och många andra terroristers livsöden.
Filmen tar sin början i slutet av 60-talet, då Baader är blott en karismatisk aktivist och Meinhof en journalist långt ut på vänsterkanten. Gemensamt är deras hat mot imperialism, kapitalism, fascism, borgerlighet och faktiskt det mesta som inte är strikt bokstavstrogen kommunism. Influerade av sina kamrater i palestina och Vietnam anser de att något måste göra för att stoppa den polisstat de anser vara på frammarsch i Västtyskland och västvärlden i stort.
I egenskap av skribent får Meinhof tillträde till aktivistkretsen, där fanatikern Gudrun Ensslin (Johanna Wokalek) kanske är den som i störst utsträckning medverkar till att sudda ut hennes tveksamheter kring väpnad kamp. När Baader åker dit för mordbrand går Meinhof inte helt ovilligt med på att assistera vid ett fritagningsförsök, efter vilket hon bryter totalt med sitt gamla liv och ett nytt blodigt kapitel i Tysklands historia är ett faktum - RAF är bildat.
Vad som följer är terrorism i sin renaste form. RAF rånar banker, spränger bomber, mördar poliser och civila, och rättfärdigar ständigt detta genom Meinhofs vassa penna i diverse pressutskick. Om inledningen varit lite knepig att hänga med i, beroende på det stora persongalleriet och de många sammanlänkade händelserna, bär det av i ett rasande tempo när handlingen väl kommit igång. Historien om terroristerna och deras aktioner är komplicerad, och berättas genomgående i hastiga montage, där iscensättningar blandas friskt med arkivbilder och autentiska tv- och radioröster kommenterar förloppet.
Filmen stannar stundtals upp för att skildra viktiga delar mer ingående, som när ligan i berättelsens enda småkomiska segment besöker ett palestinskt terrorträningsläger med en del lustiga kulturkrockar terrorister emellan som följd. Men snart blir det åka av igen, och ganska länge följs denna mall där rappa klipporgier efterträds av några långsammare och mer detaljerade scener. Förfarandet är mycket effektivt för att dra in åskådaren i historien, och även om den dramatiska musiken ständigt försäkrar oss om att detta inte är någon dokumentär, är realismfaktorn hög.
Under filmens andra hälft, när ligans grundare sitter bakom lås och bom, blir tempot långsammare och delar sin uppmärksamhet mellan rättegången och de aktioner (läs: mord, bombattentat, kidnappningar) som simultant utfördes av den andra generation RAF:are som skulle föra facklan vidare.
Skådespeleriet är nära nog perfekt, men trots ett par onaturliga birollsinsatser är det finfina prestationer från främst Bleibtreu, Gedeck och Bruno Ganz (Hitler i "Der Untergang"), som spelar mannen som ska stoppa terrorn. Det enda som frustrerar mig något är att vissa viktiga händelser tycks alltför komprimerade, och jag hade gärna sett att man lagt ytterligare en halvtimme till den redan långa speltiden.
Det har varit en del snack och kritik som gjort gällande att "Der Baader Meinhof Komplex" framställer RAF i alltför god dager, men jag är inte beredd att hålla med om detta. Konsekvenserna av deras handlingar, både för dem själva och deras offer, visas ständigt upp brutalt och närgånget. Att filmen sedan inte moraliserar är ju bara skönt. Upphovsmännen låter åskådarna själva bestämma vad de ska tycka, vilket naturligtvis är helt i sin ordning.
Vi får aldrig lära känna vare sig Baader, Meinhof eller någon av de andra på djupet, men filmen ger ändå anledning till funderingar bortom det konkreta. Filmen synliggör de tunna linjerna mellan engagemang och fanatism och ideologi och religion, och frågan om hur långt det är rimligt att gå för det man tror på dröjer sig kvar långt efter det abrupta slutet.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Filmen förutsätter att man har en viss bakgrundskunskap om händelserna den porträtterar. För den totalt oinsatte måste vissa delar te sig smått obegripliga.
2. Även i Sverige fick vi känna på RAFs terror, när avdelningen Kommando Holger Meins 1975 belägrade västtyska ambassaden i Stockholm med fyra dödsfall som följd.
3. RAF gjorde sin sista aktion 1993, och i april 1998 förklarades i ett pressutskick att gruppen helt upplösts.
2. Även i Sverige fick vi känna på RAFs terror, när avdelningen Kommando Holger Meins 1975 belägrade västtyska ambassaden i Stockholm med fyra dödsfall som följd.
3. RAF gjorde sin sista aktion 1993, och i april 1998 förklarades i ett pressutskick att gruppen helt upplösts.
JOEL FORNBRANT (2009-04-17)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Martina Gedeck (2)
Martina Gedeck (2)
