Inte konstnärligt, utan bara skittråkigt
FILMENEn man och en kvinna sitter bredvid varandra på ett utekafé någonstans i Spanien. Kvinnan berättar:
"De bästa filmerna är som drömmar du aldrig är säker på om du verkligen haft. Jag har en bild i minnet av ett rum fullt av sand, och en fågel flyger mot mig och doppar sin vinge i sanden. Jag har ärligt talat ingen aning om ifall den här sinnesbilden kommer från en dröm eller en film. Ibland gillar jag filmer där folk bara sitter där, utan att säga någonting."
Jim Jarmusch film "The Limits Of Control" är precis så som kvinnan beskriver. Långa tagningar så utdragna och olidligt tråkiga att de fastnar i hjärnan som om man suttit och stirrat på ett fotografialbum av spanska småstäder. Och det är verkligen en film där folk bara sitter där, utan att säga någonting. Och jag hatar det.
En man får ett uppdrag. Han ska ta sig till en specifik plats, och invänta ett möte. Väl där möter han sin kontakt, och efter en kort konversation byter de tändsticksaskar med varandra. I asken finns ett kodat meddelande, och mannen färdas vidare till nästa möte där han får ett nytt meddelande. Sen åker han till ett nytt möte, och så vidare.
Regissörens tidigare verk har mestadels inte varit något för mig. Jag somnade ifrån "Coffee And Cigarettes" där olika par sitter och konverserar om olika ämnen. "Broken Flowers" såg jag i kölvattnet av "Lost In Translation" och hoppades på ännu en grym insats av Bill Murray, men lämnades med en tämligen menlös road movie. "Ghost Dog" visade sig vara en utdragen karaktärsstudie, och allt annat än den thriller den utgav sig för att vara. Jag minns att jag vid något tillfälle försökt se "Night on Earth" på tv under 90-talet (förmodligen för att Winona Rider är med) men haft så pass tråkigt att jag slagit över till Helgmålsbön. Johnny Depp-rullen "Dead Man" tyckte jag däremot var intressant.
Som sagt är "The Limits of Control" en film där folk bara sitter där, eller går, eller kör bil, eller utför tai-chi eller ligger i en säng och stirrar i taket. De få dialogscener som finns, och som för handlingen vidare, är kryptiska och att lura ut den egentliga handlingen är verkligen inte lätt - om ens möjligt. Det är dock inget jag belastar filmen för. Tvärtom känns det ganska kul att ta del av de svagt skeva karaktärerna och se deras underliga förehavanden. Det som frustrerar är de tio minuter som passerar mellan varje händelse. Jarmusch själv säger att poängen med filmen är att skapa en hypnotisk resa. Historien - mysteriet - är inte viktigt, bara formen. Jag vet att folk vill ge mig fan för att jag säger det, men det är inte konstnärligt, stämningsfullt eller filmtekniskt intressant utan bara skittråkigt. Tveklöst skulle man kunna redigera ner filmens 110 minuter till en halvtimme - en halvtimme som skulle vara bra! Men jag skulle behålla det där allra sista klippet.
"De bästa filmerna är som drömmar du aldrig är säker på om du verkligen haft. Jag har en bild i minnet av ett rum fullt av sand, och en fågel flyger mot mig och doppar sin vinge i sanden. Jag har ärligt talat ingen aning om ifall den här sinnesbilden kommer från en dröm eller en film. Ibland gillar jag filmer där folk bara sitter där, utan att säga någonting."
Jim Jarmusch film "The Limits Of Control" är precis så som kvinnan beskriver. Långa tagningar så utdragna och olidligt tråkiga att de fastnar i hjärnan som om man suttit och stirrat på ett fotografialbum av spanska småstäder. Och det är verkligen en film där folk bara sitter där, utan att säga någonting. Och jag hatar det.
En man får ett uppdrag. Han ska ta sig till en specifik plats, och invänta ett möte. Väl där möter han sin kontakt, och efter en kort konversation byter de tändsticksaskar med varandra. I asken finns ett kodat meddelande, och mannen färdas vidare till nästa möte där han får ett nytt meddelande. Sen åker han till ett nytt möte, och så vidare.
Regissörens tidigare verk har mestadels inte varit något för mig. Jag somnade ifrån "Coffee And Cigarettes" där olika par sitter och konverserar om olika ämnen. "Broken Flowers" såg jag i kölvattnet av "Lost In Translation" och hoppades på ännu en grym insats av Bill Murray, men lämnades med en tämligen menlös road movie. "Ghost Dog" visade sig vara en utdragen karaktärsstudie, och allt annat än den thriller den utgav sig för att vara. Jag minns att jag vid något tillfälle försökt se "Night on Earth" på tv under 90-talet (förmodligen för att Winona Rider är med) men haft så pass tråkigt att jag slagit över till Helgmålsbön. Johnny Depp-rullen "Dead Man" tyckte jag däremot var intressant.
Som sagt är "The Limits of Control" en film där folk bara sitter där, eller går, eller kör bil, eller utför tai-chi eller ligger i en säng och stirrar i taket. De få dialogscener som finns, och som för handlingen vidare, är kryptiska och att lura ut den egentliga handlingen är verkligen inte lätt - om ens möjligt. Det är dock inget jag belastar filmen för. Tvärtom känns det ganska kul att ta del av de svagt skeva karaktärerna och se deras underliga förehavanden. Det som frustrerar är de tio minuter som passerar mellan varje händelse. Jarmusch själv säger att poängen med filmen är att skapa en hypnotisk resa. Historien - mysteriet - är inte viktigt, bara formen. Jag vet att folk vill ge mig fan för att jag säger det, men det är inte konstnärligt, stämningsfullt eller filmtekniskt intressant utan bara skittråkigt. Tveklöst skulle man kunna redigera ner filmens 110 minuter till en halvtimme - en halvtimme som skulle vara bra! Men jag skulle behålla det där allra sista klippet.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. DVD-omslagets tagline är "For every way in, there is another way out" och det har säkert något med filmens handling att göra. Jag vet bara inte vad.
2. Filmmusiken beskrivs som "hyperdrone acid jazz" vilket är en term för "ett jävla oväsen".
3. Jarmusch första utkast till filmmanuset var 25 sidor och hade inte någon dialog. Jag kan inte för mitt liv förstå vad det manuset kan ha handlat om. Filmbolaget nappade dock direkt.
2. Filmmusiken beskrivs som "hyperdrone acid jazz" vilket är en term för "ett jävla oväsen".
3. Jarmusch första utkast till filmmanuset var 25 sidor och hade inte någon dialog. Jag kan inte för mitt liv förstå vad det manuset kan ha handlat om. Filmbolaget nappade dock direkt.
HENRIK ANDERSSON (2010-06-06)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Isaach De Bankolé (4)
Isaach De Bankolé (4)
